Kapitel 8 KYRKAN OCH MÄNNISKAN

”Den nutida 'mormonen' ligger långt före 'mormonismen'.” l verkligheten är det alldeles tvärtom. ”Mormonismen” är långt före den nutida ”mormonen” och alla andra ”mormoner”. Ty inte en medlem på 100, kanske inte en enda medlem i hela kyrkan, har förmågan att uppnå de höga normer för tro, dygd, heder och sanning som betonas i Jesu Kristi evangelium. -- Juvenile Instructor, 1 mar 1906. s 144.

Den religion vilken vi omfattat är ingen söndagsreligion. Det är inte enbart en bekännelse. Den är en ytterst jag hö]] på att säga fruktansvärd verklighet, och jag tror att det vore berättigat att använda detta uttryck, ty evangeliet är en fråga om liv eller död. Om den är, ursäkta att jag använder detta uttryck, om den är vad vi förkunnar att den är, vad vi omfattat den för, vad vi tror att den är som medlemmar av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, så är den det viktigaste i världen för oss, och följderna för oss i denna värld och i den tillkommande beror på hur vi förhåller os8 till sanningen och hur konsekventa vi är att åtlyda dess bud och att hålla oss tilldess principer och krav. -- CR, apr 1916, s 2.

Vemhelst som arbetar för sin egen välfärd, för sin egen frälsning och uppbyggelse i kunskap om dessa principer vilka för människor närmare Gud och gör dem mer lika honom och mer redo att utföra det som krävs av dem, bygger i samma mån upp kyrkan. -- CR, apr 1914, s 2.

l förbunden ingår att de avhåller sig från synd och ifrån allorättfärdighet, att de arbetar för rättfärdighet i sina liv, att de avstår från rusdrycker och starka drycker av varje slag, från användandet av tobak, från varje ond handling och från ytterligheter i varje del av livet, att de inte missbrukar Guds namn, att de inte bär falskt vittnesbörd mot sin nästa. att de försöker älska sin nästa såsom sig själva, lever efter Herrens gyllene regel och gör mot andra vad de önskar andra skallgöra mot dem. Dessa principer ingår i de förbund som folket ingått i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, och det för väntas att kyrkans ämbetsmän och presiderande auktoriteter ser till att medlemmarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga håller dessa förbund som de ingått med Herren, och att de åtlyder principerna och anpassar dem tillsina liv samt genomför dem, så att de verkligen kan vara jordens salt. Inte sådant salt som förlorar sin sälta och inte duger till annat än att kastas ut och trampas under människors fötter, utan salt som har sälta och är nyttigt, så att Guds folk kan vara ljus för denna generation i hela världen, att människor skall se de goda gärningarna och prisa Fadern som är i himmelen, samt att, trots hinder från fiender som är uppfyllda av förföljelsens anda och som talar allt ont emot de sista dagars heliga, de som ingått evangeliets förbund håller Herrens befallningar, lyder Herrens andes maningar till dem, verkar för rättfärdighet på jorden och går rakt fram på den stig som den allsmäktige Guden anvisat dem att följa, för att uppfylla och utföra hans vilja och hans avsikter beträffande dem i de sista dagarna. -- CR, okt 1904, s 4-5.

Jag anser det vara ett stort privilegium att tillåtas leva med och umgås med mina bröder och systrar i det stora verk vi är engagerade i. Personligen har jag ingenting utom detta verk att leva för, under resten av mitt liv. Det har i hög grad, nästan helt och hållet, varit ändamålet med mitt liv ända sedan barndomen. Jag är mycket tacksam över att jag haft förmånen att vara knuten tillkyrkans missionärsverksamhet, och jag hoppas och tror att jag skall kunna fortsätta i denna tjänst under resten av mitt liv. Jag känner i mitt hjärta att det inte finns någonting större för mig, eller för någon annan levande människa än att vara ett med sanningens sak. Jag tror verkligen att vi är engagerade i sanningens sak, och inte villfarelsens. -- CR, apr 1912, s 2.

Min värdighet som medlem i kyrkan är för mig av större värde än detta liv -- tiotusen gånger. Ty däri äger jag evigt liv. Däri har jag det härliga löftet om samvaro med mina kära genom all evighet. I lydnad till detta verk, i Jesu Kristi evangelium, skall jag kring mig samla min familj, mina barn, mina barnbarn, tills de blir talrika som Abrahams säd, eller oräkneliga som sandkornen på havets strand. Ty detta är min rättighet och mitt privilegium, och varje medlems rättighet och privilegium, i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, vilken bär prästadömet och ärar det inför Gud. Utan detta väntar död och ödeläggelse -- upplösning och arvlöshet. Utan det finns det kanske en möjlighet att bli en tjänande ande, en tjänamas tjänare genom ändlösa tidsåldrar. Men i detta evangelium finns möjlighet till att bli en Guds son. tillavbild och likhet av Fadern och hans enfödde Son i köttet. Jag skulle föra mina pojkar och flickor ti]] graven medan de är oskyldiga hellre än att se dem snärjda i den ogudaktighet, den otro och den avfallets anda som råder i världen och bli bortledda från frälsningens evangelium. -- CR, apr 1912, s 136-137.

Vissa människor kanske inte bryr sig så mycket om huruvida deras namn är nedtecknade eller inte. Men det beror på okunnighet om följderna. Om deras namn inte nedtecknats. är de inte endast avskurna från den hjälp de har rätt till från kyrkan om de behöver den. De blir också avskurna från de förordningar som tillhör Guds hus. De avskärs från sina döda och från sina fäder vilka varit trofasta, eller från dem som kommer efter och är trofasta. De kommer att få sin del med de otroende, där det är gråt och tandagnisslan. Det innebär att ni blir avskurna från era fäder och mödrar, från era män, era hustrur och era barn och att ni inte får någon del eller arvslott i Guds rike, i tid och i all evighet. Verkningarna härav är mycket allvarliga och vittgående. -- CR, okt 1899, s 42.

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är god nog för mig och min familj. Jag har varken tid eller pengar att gå med i organisationer som inte har med denna kyrka att göra och som har som enda mål att skapa en fond åt min hustru som hon kan få sedan jag dött. Jag har inte råd av detta skäl: Herren har funnit för gott att dag för dag ge mig det jag behöver, och om jag skulle gå med i dessa föreningar för att ordna för framtiden för min familj, skulle jag tvingas försumma mitt tionde och mina nuvarande plikter, eftersom jag inte har nog pengar att betala både tionde och avgifterna till sådana föreningar. Vi känner tillmedlemmar i kyrkan som, då de tillfrågades om varför de inte betalade sitt tionde, bekände att de anslutit sig tillorganisationer av det ena eller andra slaget, där de varje vecka eller månad måste betala vissa penningsummor. De hade varit knutna till dessa institutioner för ett antal år och satt in en hel del pengar i dem. Om de nu inte fortsatte att betala sina avgifter, skulle de förlora allt de satt in, och om de skulle dö, skulle deras familjer förlora sin bonus. Härav kan ni se att de är i slaveri för dessa hemliga organisationer, och om de villbetala tionde, så kan de inte göra det. Om de inte gör det, så är de ibland dem vilkas namn inte finns nedtecknade i Herrens lags böcker och vilka inte har någon arvedel i Guds Sion. Vidare har vi kallat vissa av dessa män på mission. Men de kunde inte gå ut för att predika evangeliet tilljordens nationer. Varför? Eftersom de tillhörde vissa hemliga föreningar, och de var tvungna att arbeta hela tiden för att kunna betala sina avgifter. Annars skulle de förlora vad de satt in. -- CR, okt 1899, s 40.

Det är ett välkänt faktum att kyrkans första presidentskaps råd alltid varit och är emot att våra bröder går med i hemliga organisationer, oavsett syfte. Närhelst någon redan slutit sig till en sådan organisation, har det tillråtts och tillråds att han drar sig ur så snart det är möjligt och förståndigt att göra detta. Då vi intar denna ställning är inte och har heller aldrig avsikten varit att det skall finnas någon motsättning mellan oss och dessa sällskap och deras syften och ändamål. De olika ordnamas förtjänster har inget med detta att göra. Deras syften kan vara hur värdiga som helst och deras mål hur berömvärda som helst. Detta har ingen betydelse när det gäller medlemmar i vår kyrka.
Jesu Kristi evangelium är sant och är en såväl andlig som timlig kraft till frälsning. En människa som i varje avseende följer detta har allting som någon sammanslutning kan erbjuda och oräkneliga sanningar och löften dessutom: ”Nej, köken först efter hans rike och hans rättfärdighet, så skall också allt detta andra tillfalla eder.” Kyrkan är gudomligt organiserad och i denna organisation är sörjt för utvecklandet och utövandet av varje känd dygd, varje uppenbarad god handling. På grund av detta skäl och dess löfte om evigt liv och härlighet bör evangeliet och den kyrka som av Gud upprättats för att befrämja det, stå närmare och vara kärare för en Kristi efterföljare än något annat. ”Ingen kan tjäna två herrar; ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare. I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon.”
De medlemmar i vår kyrka som har tro och som lyder dessa auktoriteters råd, lierar sig inte under någon förevändning med någon organisation som inte av Herren instiftats för uppbyggandet av Sion. Inte heller tillåter de sig, för någon vunnen fördels skull, att absorbera världens ande eller att frestas förlora sin tro, vilket blir resultatet för dem som splittrar sig och ägnar andra organisationer en del av sitt intresse. Detta är deras vittnesbörd som gått med i andra organisationer och senare dragit sig ur. Ingenting kan tillåtas hos medlemmarna som kan föra med sig splittring och svaghet för kyrkan. Dock bör inte de som slutit sig till andra organisationer behandlas med hårdhet, utan bör fås att förstå kyrkans inställning. Då de förstått den bör de ordna så att de kan dra sig ur i ödmjukhet och omvändelse från sådant som hotar deras värdighet. -- Improvement Era. feb 1903. s 305.

”Mormonernas” uppfattning ”sköt dig själv” är ett motto som är förnuftigt för ungdomar att ta till sig om de önskar lyckas och önskar använda sin tid och sina liv på bästa sätt. Och då jag säger ungdomar, omfattar detta också gamla och medelålders män och kvinnor.
Låt oss minnas att inget är så föraktligt som lättsinnigt skvaller. Byron hade verkligen rätt då han lade följande ord i Don Juans mun.

”Jag vet knappt något värre obehag
än att låta sladdersjukan gå och viska
vad människofänaden sen idissla”

Hur fåfängt är det inte att gå omkring och viska mystiska ord här och där -- ofta ogrundade i fakta, men yttrade med orättfärdigt uppsåt och kanske med tanken att skapa inbillad respekt för den viskande, på grund av hans förmodade innehav av särskild kunskap! Men sådana handlingar bådar sällan gott och inger människor sällan känslor av uppskattning för det framstående, det vackra och det sanna hos en broder, granne eller vän. Sådant skvaller och sådan inblandning i andras angelägenheter drar ständigt fram de inblandades svagheter, och de skandaler som föds flyger som på örnens vingar. Att syssla med sådant är absolut skadligt, också för dem som sysslar med det, eftersom han ständigt uppehåller sig vid andras svagheter och därigenom förstör sin egen förmåga att se och uppskatta sin nästas dygder. Sålunda förkväver han sitt ädla jag.
Det är så mycket bättre för en person att sträva att utveckla sig själv genom att observera allt gott han kan finna hos andra, än att strypa tillväxten av sitt bättre jag genom att omhulda en kritikens, dysterhetens och inblandningens anda. Skrifterna stöder denna tanke. Den store psalmisten säger, i sammandrag, i 15 psalmen: ”Den som icke bär förtal på sin tunga, den som icke gör sin broder något ont och icke duger smälek över sin nästa; [han får bo i Herrens hydda och] skall icke vackla tillevig tid." Att bo i Herrens hydda är att åtnjuta hans helige Ande. Den som duger smälek över sin nästa löper stor risk att förlora Herrens ande. ”Men min nästa har gjort det eller det som är förbjudet av kyrkans lag eller vanlig anständighet, varför skulle jag inte tillrättavisa honom?” säger någon. Låt denne fråga sig själv: ”Har jag med det att göra?” Svaret ger sig självt: Om det inte rör mig, låt mig vara klok nog att sköta mig själv. Ty ”den som styr sina läppar, han är förståndig, och den som utsprider förtal, han är en dåre”. Renen förkunnar ytterligare genom psalmisten. ”Den som i hemlighet förtalar sin nästa, honom vill jag förgöra.”
Må det vara de heligas mål att odla en anda av generositet och välvilja, en sådan som exemplifieras i Kristi liv och som förkunnades då änglarna kungjorde budskapet: ”Frid på jorden, bland människor till vilka han har behag” och vilket har upprepats då evangeliet återställdes i vår tid. Sök ständigt efter det som är värdigt och ädelt hos er nästa. Man blir en bättre människa genom att se det goda hos sin nästa och tala gott om henne. Dessutom ligger obegränsad glädje i att observera den verkan några uppskattande ord och litet uppmuntran har på män, kvinnor och barn som vi umgås med. Må de som verkligen önskar få ut det bästa av livet försöka med detta.
En som lägger sig i, som skvallrar, som finner fel, förstör å andra sidan snart sin egen förmåga att iaktta människors bättre sidor. Och då de inte finner sådant hos andra, söker de förgäves efter dess inflytande i sina egna själar.
Kyrkans organisationer ger underbara tillfällen till att odla alla det
mänskliga hjärtats dygder. Det är en angelägenhet för varje kyrkans ämbetsman och medlem, liksom för dess föreningar och organisationer, att leda det goda; att vara främst i tjänstvillighet i en evangelisk anda av solsken och frid, att hjälpa och inte stjälpa, att uppmuntra och inte undertrycka, att sprida glädje och dränka sorg, att avstå från skvaller och förtal och genom mildhet och vänliga ord utveckla den mänskliga naturens bättre sidor, att sköta sitt och inte kritisera i onödan, att inte finna fel och ej heller glädjas i historieberättande, skandaler, avund och skvaller.
Om detta råd åtlyddes, skulle vårt umgängesliv strax förbättras på ett underbart sätt. Lycka, välvilja, kärlek och moralisk renhet skulle öka bland de heliga. Guds ande skulle med glädje vistas ibland dem och människornas bästa egenskaper skulle utvecklas och slå ut som en ros en varm junidag. -- Improvement Era, mar 1903, s 388.

Vi vill vara kända sådana som vi är. Vi vill ses i sanningens ljus. Vi vill att världen skall bli bekant med oss. Vi vill att de skall lära sig våra lärosatser, förstå vår tro, våra avsikter och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas organisation. Vi vill att de skall veta någonting om detta verks ursprung. Men vi önskar att de skall se verket i den sanna anden, och det enda sättet på vilket detta kan ske är att den sökande, intelligenta världen kommer i kontakt med oss de som är benägna att älska sanningen och rättfärdigheten och vilkas ögon inte är så förblindade att de inte kan se sanningen då den framläggs för dem. -- CR, okt 1908, s 3.

Jag har tänkt mig det hela ungefär så här: Kyrkan liknas vid en människas kropp. Ni vet att människor ibland bringas i oordning det vill säga, ibland får de loppbett. Loppor biter dem och myggor sticker dem och orsakar små svullnader på ansikte och händer. Ibland får de bölder och inflammerade utslag, fettavsöndrande tumörer och andra sjukliga utväxter, vilka endast behöver stickas hål på för att förtorka eller försvinna från kroppen. Annars skär man bort dem och låter dem för kvinna, så att kroppen blir renad från deras förstörande inverkan. Så är det med kyrkan. Ibland finner vi däri personer som blivit en lag för sig själva och följer sin egen vilja tills de kommer i ett sådant tillstånd andligt och mentalt att de blir till skada för den kyrkliga kroppen. De blir med andra ord som en böld, en tumör eller en finne på kroppen. Man måste be kirurger använda skalpellen för att skära bort den så att kroppen kan renas från den. Så har det varit från begynnelsen. -- CR, apr 1905, s 5.

För att vara sista dagars heliga måste män och kvinnor tänka och arbeta. De måste vara män och kvinnor som handlar med eftertanke, män och kvinnor som noggrant tänker över sin kurs i livet och de principer de omfattat. Människor kan inte vara trofasta sista dagars heliga med mindre de studerar och åtminstone i någon grad förstår det evangeliums principer som de mottagit. Då ni hör människor som kallar sig sista dagars heliga få avvikande idéer, dåraktiga infall och enkelspåriga, underliga tankar, sådant som uppenbarligen strider mot sunt förnuft, mot rättfärdighetens principer och de Herrens ord som uppenbarats för människor, bör ni genast veta att de inte studerat evangeliets principer och inte vet så mycket om evangeliet. När människor förstår Jesu Kristi evangelium ser ni dem vandra rakt fram enligt Herrens ord och Guds lag, i god samklang med det som är konsekvent, rättvist, rättfärdigt och på alla sätt acceptabelt inför Herren, vilken endast accepterar det som är rätt och välbehagligt i hans åsyn. Ty endast det som är rätt är välbehagligt för honom. – Improvement Era, 1910, s 72.

Vi har tvåfaldig vägledning och tvåfaldig förvissning då vi drar korrekta slutsatser beträffande kyrkans identitet nu och kyrkans identitet under dess förste profets dagar. Lojalitetens och hängivenhetens ande, tillsammans med kärleken tillverkat att bygga upp Sion, kännetecknar de heliga, medan djävulen rasar på samma sätt nu som han gjorde då. Andan är på båda sidor så likartad att det är svårt att föreställa sig att någon tänkande sista dagars helig kan missta sig på situationen som den är i dag.
Av deras frukt skolen I känna dem. Djävulen fick människor att rasa mot Nauvoo House, byggandet av templet i Nauvoo, profetens tegelstenslager i Nauvoo och de heligas materiella blomstring i denna vackra stad på Mississippis stränder. Han får människor att rasa över den så kallade 'kommersialismen” idag. Avunden var hejdlös då. Den är lika dödlig nu. -- Juvenile Instructor, 15 aug 1905, s 497.

Broderskapet och de gemensamma intressena i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är bland de ting som kännetecknar vår tro. Därför, allt som tenderar att skapa klassgränser, i samhället eller bland nationaliteterna, bör motarbetas på alla tänkbara sätt. Gud har inte anseende till personen, inte heller upphöjer han en klass på bekostnad av en annan.
Något som är slående och säreget för de sista dagars heliga, insamlade från alla delar av världen, är att de nästan undantagslöst är av Efraims blod. Om de mottagit den Helige Anden är de av en ande, så att allt som skapar disharmoni i de heligas anda och enighet är av ondo. Guds ande föder aldrig strid, ej heller skapar den eller vidmakthåller skillnader bland dem som mottagit den.
Vissa människor har haft för sig att den ena eller den andra nationaliteten borde respekteras mera på grund av dess stora antal eller att den är framstående i vissa avseenden. Kyrkans angelägenheter handhas inte med hänsyn till vad som är bra eller dålig politik det finns ingen politik i kyrkan. Där finns endast visdom och sanning, och var och en av dess medlemmar bör fullständigt förstå att såväl klasskillnader som nationalitetskillnader är motbjudande och oförenliga med kyrkans ordning och anda. Om en man av den ena eller andra nationaliteten hedras med en viktig kallelse, beror detta på mannens ande och inte på hans nationalitet, och de heliga kan vara förvissade om att om någon kräver erkännande, så är det förmätet från hans sida och är inte i harmoni med vår Mästares liv och anda. -- Juvenile Instructor, 1 nov 1902. s 658.

l Kristi kyrka kan vi inte vara neutrala eller overksamma. Vi måste gå framåt eller bakåt. Det är nödvändigt att de sista dagars heliga ständigt strävar framåt så att de håller sin tro levande och så att deras ande får styrka att utföra deras plikter. Låt oss minnas att vi arbetar i Guds verk -- och när jag säger Guds verk menar jag att vi är engagerade i det verk som den Allsmäktige instiftat på jorden för vår enskilda frälsning. Var och en bör arbeta för sitt eget bästa och så långt möjligt för andras bästa. Det finns ingenting sådant i vår kunskap om livet som en människa som arbetar helt för egen räkning. Vi är inte avsedda att vara ensamma, vare sig i tid eller i evighet. Varje person är en enhet i trons hushåll, och varje enhet måste känna sin del av det ansvar som vilar på helheten. Var och en måste vara hängiven i att utföra sin plikt. Genom att göra detta och hålla sig ren och obefläckad av världen, hjälper han andra att hålla sig rena och obefläckade. En man som till exempel är trofast i att hålla sabbatsdagen helig och sköta alla sina plikter den dagen, är åtminstone ett exempelför alla som kommer i kontakt med honom. Den man som är bedjande inför Herren är ett exempelför alla andra som ser och känner till hans uppträdande. Den man som är hederlig mot sin nästa är ett gott exempel. De som gör detta är äkta representanter för Sion. De är sannerligen Guds barn, och hos dem finns ljusets ande och Guds kärlek. De är i ett frälst tillstånd och kommer att kvarbli i ett frälst tillstånd så länge de fortsätter att följa evangeliets principer. Det är meningslöst att vi sörjer över ont som vi själva orsakat såvida vi inte omvänder oss och gottgör det onda vi gjort. Det är fruktansvärt då män och kvinnor låter sig själva gå så långt i försummandet av plikter att ondska blir resultatet av deras handlande, vilken de blir maktlösa att sedan radera ut eller gottgöra. -- Predikan, söndag 12 jun 1898.

Bröder och systrar, ha inte käpphästar. Käpphästar är farliga i Kristi kyrka. De är farliga eftersom de ger otillbörligt företräde åt vissa principer eller tankar på bekostnad av andra som är lika viktiga, lika bindande, lika frälsande som de lärosatser eller bud som särskilt omhuldas.
Käpphästar ger åt dem som har dem en falsk syn på Återlösarens evangelium. De förvrider och skapar disharmoni bland evangeliets principer och lärdomar. De skapar inte naturlig överblick. Varje princip och sed som uppenbarats av Gud är väsentlig för människans frälsning, och att otillbörligen sätta någon av dem främst så att den gömmer och fördunklar alla andra är oklokt och farligt. Det sätter vår frälsning i fara, ty det förmörkar vårt sinne och fördunklar vår insikt. En sådan enkelspårighet, oavsett vart den är riktad, skärmar av synfältet, försvagar den andliga mottagligheten och förmörkar sinnet. Resultatet är att den som sålunda har ett förvänt tänkesätt och en förträngd andlig syn kommer i en situation då han kan frestas av den onde eller, genom fördunklade ögon och förvridet synfält, missbedömer sina bröder och ger efter för avfallets ande. Han är inte ärlig inför Herren.
Vi har noterat denna svårighet: De heliga som har käpphästar är benägna att döma och fördöma sina bröder och systrar som inte är lika nitiska inom just deras favoritområde som de är. Den som har enbart visdomsordet i hjärnan är böjd att finna oräkneliga fel hos alla andra medlemmar i kyrkan som fördomsfritt bedömer betydelsen av andra lärosatser i evangeliet. 
Det finns en annan aspekt av denna svårighet den som har en käpphäst känner sig ofta ”heligare”. Han blir uppblåst och självbelåten och ser med misstro, och kanske ännu hårdare känslor, på de bröder och systrar som inte efterlever just den lagen så fullkomligt som han. Denna känsla sårar hans medtjänare och förtörnar Herren. ”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall." (Ords 16:18).
Det finns stora sanningar i återlösningsplanen som är grundläggande. Man kan inte bortse från dem. Inga andra kan sättas före dem. Guds faderskap, kraften i vår Herren och Frälsaren försoning, evangeliets återställelse i dessa sista dagar, dessa måste helhjärtat accepteras. Vi kan inte uppväga en brist på tro på de här väsentliga lärosatserna ens genom den mest fullkomliga avhållsamhet från ohälsosamma ämnen, genom att rigoröst betala tionde ”av mynta och dill och kummin” eller genom lydnad till någon annan yttre förordning. Inte ens dopet tjänar någonting till utan tro på Gud. Juvenile Instructor, mar 1902, s 176—177.

Tanken att den rike mannen i kyrkan har rätt till större aktning än den enklaste medlemmen bör aldrig få insteg bland oss. Dygdiga, framstående människor med förmåga utöver det vanliga kommer alltid att inta ledande ställningar i samhället, inom affärsvärlden och inom religionen, vare sig dessa dygder och denna förmåga består av förmågan att skaffa sig rikedom, förvärva utbildning eller uppvisa genialitet och visdom.
Det är emellertid en sak att respektera rikedom och dess makt och en helt annan att undergivet prisa den. Varken kyrkan eller dess välsignelser eller förmåner har någonsin underkastat sig eller gått att köpa för pengar. Ingen människa kan hoppas på att kunna köpa Guds gåvor. De som försöker köpa himmelens skatter kommer att förgås och deras rikedom förgås med dem. Rikedomar kan utöva otillbörligt inflytande och tillvinna sig aktning i samhället, även om deras innehavare lämnar mycket övrigt att önska vad beträffar moral och värdighet. Emedan rikedom äger makt i sig själv, kan den vara farlig genom de tillfällen som ges tillkorruption och förförelse. De som lyssnat till de bedrägliga argumenten för rikedomens fördelar och makt, oberoende av dygd, har därför en stor besvikelse att vänta om de handlar på grundval av sådana falska teorier.
Problemet är att ungdomar gärna tar en vänlig och hjärtlig hälsning på den som är i besittning av rikedomar för vänskap och uppriktigt förtroende. De ovärdiga rika bör i lika hög grad vara föremålför vår medömkan som de ovärdiga fattiga. De som inbillar sig att rikedom kan ersätta dygd är förvisso dömda att bli besvikna. Ändå finns det de som dåraktigt och avundsamt antyder att det högsta sociala och religiösa anseendet samt de renhjärtades uppriktiga vänskap är underkastade den orättfärdige Mamons makt.
De penningar som trollkarlen Simon erbjöd apostlarna för de gåvor de ägde avvisades av dem och en förbannelse uttalades såväl över honom som över hans rikedomar. (Se Apg 8; 14--23) -- Juvenile Instructor, 1 okt 1905. s 593-594.

Evangeliet för oss sannerligen tvärs emot en ström av förbipasserande människor. Vi kommer i vägen för rent mänskliga angelägenheter och stör det dagliga livet på många sätt och på många platser. Människor som bor trevligt och som är välsituerade, tycker inte om att bli störda. Det förargar dem, och de villgöra upp det hela en gång för alla på det mest drastiska sätt. Vissa verkningar är så olika allt vi hittills känt till att vi inte tryggt kan göra filosofin till vår ledstjärna. Än mindre tryggt är det att till ledare ta sådana som omhuldar en självisk filosofi som de är angelägna om att andra skall följa. De som försvarar oss gör detta inte sällan med en ursäktande min. De heliga kan inte tryggt följa deras protester och råd som vill att vi alltid och ständigt skallvara i harmoni med världen. Vi har en speciellmission att utföra. Och för att vi skall kunna utföra den i samklang med gudomliga syften, går vi ofta tvärt emot människors vägar. Vi blir impopulära. Världens förakt vilar på oss. Vi är det oönskade barnet bland jordens folk.

Det finns människor som modigt gör allt de kan för att åstadkomma vissa resultat. De kämpar mot ondskan och motstår den orätt som görs dem och andra. Men då de besegrats, då de ser ett rättfärdigt verk lida skada och onda människor triumfera, ger de upp. Vad tjänar det till? Det är en fråga som upptar deras sinnen. De ser att onda människor verkar ha framgång. De ser män med dåligt rykte hedras av människor omkring sig tills de nästan övertygats om att ödet belönar missgärningar. Vad som för dem tycks vara en förlorad sak inspirerar inte till något hopp. Den är förlorad, säger de, och vi måste göra det bästa av den och låta den vara. De är missmodiga i hjärtat. En del ifrågasätter till och med försynens avsikter. De är tappra och modiga i hjärtat, men de har inte trons tapperhet. Hur annorlunda var det inte med Paulus! Han hade arbetat oförfärat Han hade överlämnat ett gudomligt budskap. Han hade motstått fienden och den tycktes ha triumferat över honom. Han togs tillfånga och underkastades förödmjukande behandling av lagens handhavare. Han blev satt i bojor och döden väntade honom, men han var ändå tapper. Hans tapperhet var trons tapperhet. Läs dessa inspirerande ord som han sände till efesierna. De är nedskrivna i efesierbrevet 6: 13 och skrevs då de flesta skulle ha ansett sin sak förlorad: ”Tagen alltså på eder hela Guds vapenrustning, så att l kunnen stå emot på den onda dagen och, sedan I haven fullgjort allt, behålla fältet.”
Sedan vi gjort allt vi kunnat för sanningens sak och motstått det onda som människor dragit över oss och vi överväldigats av deras oförrätter, är det ändå vår plikt att stå fast. Vi får inte ge upp, vi får inte lägga oss. Stora strider vinns inte under en enda generation. Att stå fast inför överväldigande motstånd, då vi gjort allt vi kan, är trons tapperhet. Trons tapperhet är framgångens tapperhet. Människor som äger denna gudomliga egenskap fortsätter. De får inte stå still efter eget behag. De är inte endast varelser som drivs av egen kraft och visdom. De är redskap för en högre lag och en gudomlig avsikt.
Andra skulle ge upp och undvika svårigheter. När nederlaget kommer är det för dem högst olyckligt. Enligt deras sinnen kunde det ha undvikits. De vill rättfärdiga sig inför världen. Världens påbud har gått ut, varför motstå det? ”VI har motstått ondskan”, säger de, ”och den har överväldigat oss. Varför stå fasta längre?” Sådana män läser historia, om de läser alls, endast efter eget förstånd. De kan inte se Guds hand i människors angelägenheter, eftersom de ser endast med människors ögon, inte med trons ögon. Allt motstånd är borta hos dem -- de har lämnat Gud utanför räkningen. De har inte satt på hela hans vapenrustning. Utan den tyngs de ned av fruktan och ängslan, och de sjunker. För sådana män tycks allt som för med sig besvär nödvändigt. Som Guds heliga är det vår plikt att ”behålla fältet”, också då vi överväldigats av ondska.
”Jag befaller eder, att l skolen avstå från allt ont och hålla fast vid allt gott, att T mån leva av varje ord, som utgår från Guds mun.
Ty åt de trofasta skall han giva rad efter rad, bud efter bud, och med detta vill jag försöka och pröva eder.
Den som giver sitt liv i min tjänst för mitt namns skull skall finna det åter, ja, evigt liv.
Frukten därför icke för edra fiender, ty jag har beslutat i mitt hjärta, säger Herren, att pröva eder i allt och se, om l viljen hålla mitt förbund ända till döden, så att l mån befinnas värdiga.
Ty om l icke viljen hålla mitt förbund, åren l mig icke värdiga.” (L&F 98:11-15) Juvenile Instructor, 15 aug 1904, s 496-497.

En del människor envisas med att då och då säga att de inte är religiösa av naturen. Menar de med detta att närvaro vid möten, deltagande i wardets gudsdyrkan, undervisning ge nom predikan inte är passande för dem? Eller menar de mera? Kanske att de moraliska restriktioner som leder en som aktivt arbetar i kyrkan inte passar dem. De resonerar som så att det är bättre att inte ställa några krav än att ställa fler än man kan efterleva, och så ursäktar de sig genom att förklara att de inte är av naturen religiösa.
Men religion är inget yttre eller något låtsat, och religiositet består inte enbart i att rätta sig efter yttre former, ens då dessa former är evangeliets förordningar. Ej heller är ett aktivt deltagande i kyrkans organisationer ett osvikligt tecken på att en person har gott samvete. Onda människor kan använda dessa i själviska och ogudaktiga avsikter. Jag har känt män, som gått med i våra organisationer av sådana skäl, och män som döpts vilka aldrig omvänt sig.
Vad är då religion? Jakob förkunnar: ''En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.'' Detta kan tolkas som att en person som är religiös är omtänksam mot de olyckligt lottade samt har en ande som manar till vänliga handlingar och till ett klanderfritt liv. Han är rättvis och sannfärdig och har, som Paulus säger, icke högre tankar om sig än tillbörligt är. Han är tillgiven, tålmodig i prövningar, hängiven, glad och villig, brinnande i anden, gästvänlig, barmhärtig. Han skyr det onda och håller sig till det som är gott. Innehavandet av en sådan anda och känsla är ett säkert tecken på en person är av naturen religiös.
Kyrkans yttre förordningar och krav är endast nödvändiga men de är nödvändiga hjälpmedelför det inre andliga livet. Kyrkan själv, organisationerna, mötena, förordningarna, kraven är endast hjälpmedel, men mycket nödvändiga hjälpmedel, tillutövandet av sann religion läromästare som leder oss på det eviga ljusets och sanningens väg.
Unga män, säg inte att ni av naturen inte är religiösa för att ursäkta onda gärningar och förbjudna handlingar och att inte identifiera er med kyrkans organisationer. Genom en sådan kurs kanske ni kväver den Guds ande som finns i er, som ni har som födslorätt eller mottagit av Herrens tjänare genom händers påläggning. Var hellre religiösa både till det yttre och till det inre och minns vad sann religion innebär. Alldeles som vittnesbördet om Jesus är profetians ande, så är ägandet av kunskapen om att ni älskar renhet. rättfärdighet. hederlighet. rättvisa och goda gärningar ett oemotsägligt bevis på att ni är av naturen religiösa. Sök i era hjärtan och ni kommer att finna att ni djupt inom er har denna kunskap. Uppmuntra sedan dess tillväxt och utveckling för att ernå er egen frälsning. Kyrkan med sina kvorum och organisationer hjälper er, och den levande, kärleksfulle Guden lägger därtill sina rika välsignelser. -- Improvement Era, 1905--1906, s 493-495.

Jesu Kristi evangelium befordrar, då det på rätt sätt undervisas och förstås, vidsynthet, kraft och makt. Det skapar män med intellektuellbredd och med mod. Det ger människor ett gott, sunt omdöme i såväl timliga som andliga angelägenheter. Det är mödan värt för en ung man att omfatta det. Det finns skäl till varför han skall göra det. Utanför Jesu Kristi evangelium som det lärs av de sista dagars heliga, och ibland inom fållan, ser vi människor som är benägna tillytterligheter, som är fanatiska. Vi kan vara förvissade om att denna grupp människor inte förstår evangeliet De har glömt, om de någonsin förstått, att det är mycket oklokt att ta en del av sanningen och behandla den som om den vore helheten.
Evangeliets första principer, tro på Gud, omvändelse, dop tillsyndernas förlåtelse och handpåläggning för mottagandet av den Helige Anden, de sjukas helbrägdagörelse, uppståndelsen och för den delen alla uppenbarade principer i Kristi evangelium, är nödvändiga och väsentliga i frälsningsplanen. Men det är varken ett förnuftigt handlingssätt eller en sund lära att ta en enda av dessa principer, skilja ut den från helheten, göra den ullen speciellkäpphäst och vara beroende av den för frälsning och framåtskridande, vare sig i denna värld eller den tillkommande. Alla principerna är nödvändiga. 
Det bör vara varje sista dagars heligs önskan att bli lika stor och vittomfattande som det evangelium som av Gud uppenbarats till dem. De bör därför hålla sig öppna för att acceptera alla evangeliets sanningar vilka har uppenbarats, vilka nu uppenbaras och vilka kommer att uppenbaras härefter, samt ta upp dem i sitt dagliga liv. Genom att leva hedervärt och uppriktigt, genom att lyda Guds befallningar och med den Helige Andens hjälp, gör vi oss själva i stånd till att utarbeta vår egen frälsning här och i det tillkommande, kanske ”med fruktan och bävan”, men med absolut förvissning.
Detta är ett verk som utvidgar och förstorar varje själ som engagerar sig däri. Det är ett livsverk som är mödan värd för varje människa i världen. -- Improvement Era, 1911--1912, s 843—845.

Faktum är att varje helbrägdagörande princip samt varje princip om den Helige Andens kraft och om Gud som uppenbarats för de heliga genom alla tidsåldrar, har förlänats de sista dagars heliga. Det finns ingen princip, det finns ingen välsignelse, det finns ingen förmån, det finns ingen sanning i någon annan religiös organisation som inte innefattas i Jesu Kristi evangelium som det lärdes av profeten Joseph Smith och efter honom lärs av denna kyrkas ledare och äldster. Men det kräver viss ansträngning från vår sida, vissa bemödanden och viss hängivenhet för att lära och åtnjuta dessa ting. Om vi försummar dem får vi naturligtvis inte motta de välsignelser som följer på ansträngningen och som kommer av en grundlig insikt i dessa principer. Härav kommer det sig att andra kan komma in bland oss och förfäkta sina idéer vilka människor lyssnar till, trots att de inte kan jämföras med våra i enkelhet, undervisning och sanning. Människor förmås att tro att allt detta är nytt och inte omfattas av Jesu Kristi evangelium som det undervisas av de sista dagars heliga. Detta är en farlig villfarelse och något som var och en som älskar evangeliet bör vara på sin vakt emot.
l Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga finner man i högre grad än i någon annan kyrka livets och frälsningens principer. Om vi får fram dem ur vår litteratur och lär dem för egen del, låter dem bekräftas av Anden genom ett rättfärdigt leverne samt gör dem ullen delav oss själva, skall vi finna större vederkvickelse, rikare välsignelser och fler av det eviga livets skatter än i någon annan undervisning, som kan ges till oss av någon annan organisation på jorden. Improvement Era, maj 1909, s 561.

I varje människas liv kommer en tid av allvar. Man står vid skiljevägen. Det man ägnar sig åt leder antingen uppåt eller nedåt. Jag tvekar inte att i Herrens namn förkunna att den anda som leder er att klaga över att ni är uttråkade av att delta i de heligas gudsdyrkan har lett eller kommer att leda er vilse. Å andra sidan: Ni ungdomar som odlat den sanna gudsdyrkans anda och finner lycka och glädje i umgänget med de heliga, och som bryr er om religion tillräckligt mycket för att stödja kyrkan och närvara vid dess möten, är de människor vilkas moraliska och andliga inflytande kommer att styra känslorna och leda staten och nationen. l varje konflikt med likgiltighet och världsliga nöjens anda kommer alltid moraliskt inflytande och religiös iver att segra och härska. Improvement Era, okt 1903, s 944.

Vi ser dagligen bevis på en växande tendens bland den civiliserade världens massor att räkna framgång i livet enbart i materiella framsteg. Den man som har ett vackert hem och en hög inkomst ses som en framgångsrik man. Människor talar ständigt om dem som skapat sig förmögenheter i sin kamp för rikedom. Människor söm erhåller hedersbetygelser från sina medmänniskor avundas och betraktas som de mest lyckliga. Överallt hör man ordet framgång talas om som om framgång kunde definieras med ett ord och som om mäns och kvinnors högsta strävan vore främjandet av världslig ärelystnad.
Allt detta yviga tal om framgång påvisar endast den härskande materialismen i den tidsålder i vilken vi lever. Detta är vad en medlem av statens skolkommission sade ullen avgångsklass: ”NI bör inte förvänta er att folk kommer att gå åt sidan därför att ni kommer. De kommer att trängas med er och ni kommer att vara tvungna att tränga undan dem. De lämnar er bakom sig om inte ni lämnar dem bakom er.” Innebörden i sådant tal är att för att vara framgångsrik måste man dra fördel av sin nästa. Man måste tränga bort dem och lämna dem bakom sig. Allt detta på grund av att om man inte drar fördel av dem så drar de fördelad en själv.
Vad är, när allt kommer omkring, framgång? Vem är skickad att bedöma den? Den stora massan av människor som levde under Jesu tid skulle ha sagt att hans liv var ett ofantligt misslyckande, att hans liv och lärdomar avslutades i ärelöst nederlag. Till och med hans lärjungar var besvikna vid hans död. Deras ansträngningar att föreviga hans namn och lärdomar överöstes med skymfningar och förakt. Det dröjde århundraden innan hans livs framgång blev uppenbar för världen. Vi kan därför lätt förstå hur det har tagit århundraden att uppnå sådant som påbörjades av någon undanskymd eller föraktad person. Jesu triumf skulle därför av hans samtid ha setts som en av historiens paradoxer.
När profeten Joseph Smith dräptes, gladdes hans fiender över vad de ansåg vara det ärelösa slutet på hans liv. De var säkra på att allt han utfört skulle ta slut med honom och så kunde de förkunna att hans liv varit en fars och ett misslyckande. Av dessa exempelser vi att en människas samtida inte alltid är kompetenta att avgöra huruvida hennes liv varit en framgång eller ett misslyckande. En riktig bedömning måste vänta till framtida generationer, kanske framtida århundraden.
Om din granne idag är en fattig änka som med stora svårigheter och under outhärdlig fattigdom uppfostrar tre eller fyra eller ett halvt dussin barn, så skulle kanske ingen säga om hennes liv att det varit en framgång Dock kan det i hennes avkomma finnas fröet tillframtida storhet, framtida generationer kommer kanske att överösa hennes moderskap med ära och pris.
Ens framgång måste, när allt kommer omkring avgöras mera efter människans eviga (inte endast nuvarande) behov än av timliga normer som människor uppställer i enlighet med den tids anda i vilken vi lever. Förvisso är ingenting mer ödesdigert för oss än tanken att vår nuvarande och vår eviga välfärd grundas på denna världs rikedomar och hedersbetygelser.
Vår generation tycks i allmänhet ha förlorat ur sikte den stora sanning som uttalades av Frälsaren att det inte gagnar en människa någonting att vinna hela världen om hon förlorar sin egen själ.
Måttet på framgång såsom det förklaras av Guds ord är själens frälsning Guds största gåva är evigt liv. -- Juvenile Instructor, 15 sep 1904, s 561-562.

Att det finns många goda människor i världen som tror på evangeliets principer, såsom de läres av de sista dagars heliga, men som ändå på grund av omständigheter och omgivning inte är beredda att offentligt acceptera desamma, visas av följande utdrag ur ett brev skrivet av en prästman
”Vad skall det bli av sådana som jag, som tror detta och mer, men är bundna av omständigheter sådana som mina? Här har jag varit pastor 55 år. Jag kan inte ändra mig nu, om jag så ville det.”
Som svar på frågan ”Vad skall det bli av sådana som jag?” måste sägas att var och en får sin rättvisa belöning för allt gott han må göra och för varje handling. Men låt oss minnas att alla välsignelser vi kommer att motta, här eller i livet härefter, måste komma som ett resultat av vår lydnad tilI Guds lagar enligt vilka dessa välsignelser är utlovade. Den vänlighet vår vän visat mot Herrens verk och tjänare kommer inte att glömmas bort. Han kommer att kommas ihåg och belönas för sin tro och för varje god handling och vänligt ord. Men det finns många välsignelser som kommer av åtlydnad tillevangeliets förordningar och erkännandet av prästadömet som bemyndigats av Fadern och återställts tilI Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, vilka inte kan erhållas förrän personen är villig att underkasta sig förordningarna och hålla de bud som uppenbarats i vår tid för människornas frälsning. Den sanne sökaren ser och förstår denna sanning samt handlar därefter, antingen i denna värld eller den tillkommande. Och inte förrän då, naturligtvis, kan han göra anspråk på alla välsignelserna. Ju tidigare han accepterar, desto tidigare får han del av välsignelserna, och om han försummar att acceptera lagarna i denna värld då han vet att de är sanna, är det rimligt att anta att resultatet blir ogynnsamt och kommer att förorsaka honom djup ånger. -- Improvement Era. 1912--1913. s 70—72.

Jag vill fästa de sista dagars heligas uppmärksamhet på profeten Moronis ord då han
talar om sin faders undervisning till de forna heliga på denna kontinent. ”Därför skulle jag vilja tala till eder, som äro i kyrkan, vilka äro Kristi fridsamma efterföljare och som hava erhållit ett fullkomligt hopp, medelst vilket l kunnen ingå i Herrens vila nu och allt framgent, ända till dess l skolen vila hos honom i himmelen.”
Detta är ett mycket betydelsefullt skriftställe. Vilan som det talas om här är inte fysisk vila ty det finns ingenting sådant som fysisk vila i Jesu Kristi kyrka. Det som åsyftas är andlig vila och frid, vilken skapas av en fast förvissning om sanningen i människors sinnen. Vi kan sålunda inträda i Herrens vila idag genom att komma tillinsikt om evangeliets sanningar. Inget folk har större rätt till denna vila -- denna andens frid -- än kyrkans medlemmar. Det är sant att inte alla är rastlösa. Inte alla behöver söka denna vila, ty det finns många som redan besitter den, vilkas sinnen blivit mättade och vilka fäst sina ögon på sin höga kallelse med en orubblig beslutsamhet i sina hjärtan att vara ståndaktiga i sanningen. De vandrar i ödmjukhet och rättfärdighet den stig som utstakats för de heliga som är Kristi följsamma lärjungar. Men det finns många som inte nått denna fasta beslutsamhet och kastas hit och dit av varje vindkast i läran. De känner sig illa tillmods, obeslutsamma, rastlösa. Dessa är de som blir modfällda av händelser som inträffar i kyrkan, i nationer och i virrvarret av människor och organisationer. De hyser en känsla av misstänksamhet, rastlöshet, ovisshet. Deras tankar är störda och de blir upphetsade över minsta förändring, liksom den som är tillhavs och kommit ur kursen.
Vart tycker ni de människor skall gå som är vacklande i sanningen? Svaret är enkelt. De finner ingen tillfredsställelse i människors läror. Låt dem söka därefter i Guds skrivna ord. Låt dem be till honom avskilt. där inget mänskligt öra kan höra och i sina kammare vädja om ljus. Låt dem åtlyda Jesu lärdomar, och de kommer att genast börja tillväxa i kunskap om sanningen. Denna kurs kommer att bringa frid till deras själar, glädje till deras hjärtan och en fast förvissning vilken ingen förändring kan rubba. De kan vara förvissade om att han ”som ser i det fördolda. Skall vedergälla dem”. Låt dem söka styrka i all styrkas källa, och han skall ge dem andlig tillfredsställelse, en vila som inte kan jämföras med den fysiska vila som kommer efter arbete. Alla som söker har rätt till. och kan inträda i Guds vila. Detta kan ske här på jorden, från denna tid, nu, idag. Och då jordelivet är slut, skall de också njuta av hans vila i himmelen Jag vet att Kristus är Guds enfödde Son, att han är världens Återlösare att han uppstod från de döda. Jag vet att som han uppstod, så skall varje själ som är i Guds avbild uppstå från de döda och dömas enligt sina gärningar, vare sig de är goda eller onda. De rättfärdiga skalljubla i vår himmelske Faders oändliga evigheter, medan samvaron med och kärleken från deras familjer och vänner förhärligar dem genom kommande tidsåldrar. Outsäglig glädje och vila blir deras lön.
Detta är några av lärosatserna i Jesu Kristi evangelium som de sista dagars heliga tror på. Jag önskar inte någonting bättre. Jag vill nöja mig med dessa och äga den frid och den glädje som kommer genom begrundan av de möjligheter och sanningar som omfattas av detta evangelium. Vart skulle jag gå om jag ville söka efter andra sanningar? Inte till människor. Jag måste få kunskap för egen del, ur den källa som ger dessa välsignelser och gåvor. Men vad kan jag mer begära än kunskap om uppståndelsen, att jag skall befrias från mina synder och fullkomnas i Kristus Jesus genom lydnad till hans evangelium? Finns det någon lära som är mera rimlig och mera överensstämmande med principen om fri vilja än denna? Det är sant att forntida filosofer givit oss många moraliska lärdomar, men var, bland världens alla filosofier, har vi bättre undervisning än i Kristi evangelium vilket uppenbarats till oss och vilket vi äger och har del i? Ingen lära har någonsin varit så fullkomlig som Jesu lära. Kristus fullkomnade varje princip som hittills undervisats av världens filosofer. Han har uppenbarat för oss frälsningens väg, från begynnelsen och genom detta livs slingrande vandringar till oändlig upphöjelse och härlighet i hans rike och till ett nytt liv däri. Han har lärt oss att människan är en tvåfaldig varelse, Guds avkomma, och att kroppen och anden, förenad i en odödlig själ, till sist skall stå i sin Skapares närhet och se såsom den är sedd och känna såsom den är känd. Närhelst Herren talar tillmänniskan, talar han till hennes odödliga själ. Tillfredsställelse och oförliknelig frid och glädje kommer till alla som lyssnar.
Den människa är i sanning lycklig som kan motta detta upplyftande vittnesbörd och känna sig tillfreds och inte söka efter någon annan väg till frid än genom Jesu Kristi lära. Hans evangelium lär oss kärlek till vår nästa, att göra mot andra som vi vill att de skallgöra mot oss, att vara rättvisa, att vara barmhärtiga, att vara förlåtande och att utföra varje god handling som kan utvidga människans själ. Hans fullkomliga filosofi lär oss också att det är bättre att lida oförrätt än att handla illa och att be för våra fiender och för dem som förföljer oss. Det finns inget annat evangelium eller filosofiskt system som bär dessa kännetecken på gudomlighet och odödlighet. Man får jaga förgäves bland världens filosofier efter någon morallag som tillsäkrar oss den frid och den vila som står att finna i hans vittomfattande och ändå enkla evangelium.
Till den unge man eller den unga kvinna som är villrådig beträffande vad man skallgöra bland alla de olika lärdomar som förkunnats i världen, vill jag säga: Sök i skrifterna, sök Gud i bön och läs sedan de lärdomar som förkunnats av Kristus i hans bergspredikan, vilken återfinns i Matteus, och vilken upprepades för de forna heliga på denna kontinent. (Se 2 Nephi) Då ni studerat dessa upphöjda normer och noga rannsakat betydelsen av dessa oförlikneliga tankar, kan ni låta världens filosofier eller vilken som helst av dess moralläror försöka frambringa något lika högtstående. Människors visdom kan inte jämföras med dem. De leder till Kristi fridsamma efterföljares vila och gör det möjligt för människor att bli fullkomliga som han är fullkomlig. Ingen annan filosof har någonsin sagt som Jesus sade: ”Kommen till mig.” Från världens begynnelse till nuvarande tid har ingen annan filosof någonsin ropat tillfolket sådana kärleksord och ej heller förkunnat sig ha makt att frälsa. ”Kommen till mig, l alla som arbeten och äran betungade, så skall jag giva eder ro.” Detta är hans kallelse till alla människors söner och döttrar.
De sista dagars heliga har svarat på denna kallelse, och tusentals har därigenom funnit vila och frid som övergår allt förstånd. Så har skett oaktat de yttre eldprov, den förvirring och den strid genom vilken de gått. De vilar i kunskapen att ingen människa kan förkunna eller undervisa sådan lära. Det är Guds sanning.
Jag tackar vår Fader att jag har kommit tillkunskap om denna sanning, att jag vet att Jesus är Kristus och att i honom ensam finns vila och frälsning. Så sant Gud lever är de bedragna vilka följer människor och deras filosofier. Men lyckliga är de som inträder i Kristi fridsamma efterföljares vila och erhåller tillräckligt hopp från denna stund och allt framgent tills de skallvila med honom i himmelen. De litar helt på hans evangeliums frälsande kraft och befinner sig därför i vila mitt i all den sinnesrörelse och allmänna uppståndelse som kommer i deras väg. -- Improvement Era, 1903--1904. s 714-718.

Beträffande harmoni vill jag säga, med särskild syftning på den betydelse som sista dagars heliga lägger in i ordet och så som den påverkar medlemskapet i kyrkan eller som den existerar i prästadömskvorum, att den harmoni man söker upprätta bland de heliga och bland medlemmarna i respektive kvorum är en harmoni som kommer av att se öga mot öga i allting. Den kommer av att förstå saker och ting lika. Det är en harmoni som är född ur fullkomlig kunskap, fullkomlig hederlighet, fullkomlig osjälviskhet, fullkomlig kärlek. Detta är den harmoni som kyrkan villbefrämja bland sina medlemmar och detta är de beståndsdelar ur vilka den bör uppkomma.
Det är med harmoni som med alla andra evangelieideal. De heliga och kyrkans äldster kan misslyckas med att fullkomligt uppnå dem i detta liv, men de kan närma sig dem. Det gäller alla delar av evangeliet, och lika mycket för den fullkomliga harmoni vi söker uppnå som andra ideala tillstånd. Men vi inser det faktum att en viss grad av harmoni är väsentlig i kyrkan av praktiska skäl. Denna grad av harmoni som behövs i kyrkan bland medlemmarna och i prästadömets kvorum är varken svår att förstå eller svår att uppnå. Det är inte heller någon ny princip, och ej heller speciell för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Den är lika gammal som människornas samhällen. Den är gemensam för alla människor som arbetar tillsammans för parlament, kongresser, konvent, styrelser, kommitt6er och konferenser av alla slag. I Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga består denna väsentliga harmoni av den enighet eller överensstämmelse som behövs för att verkställa organisationens ändamål. Dessa ändamål verkställs huvudsakligen genom prästadömets olika råd och genom kyrkans konferenser. Sålunda utförs verket genom en grupp individers samlade handlingar och måste med nödvändighet ske med deras samtycke. Då människor har olika intelligens, omdöme och temperament följer härav naturligtvis att det i en viss fråga kommer att finnas ett antalolika synpunkter företrädda, och diskussioner om ämnet skapar nästan alltid en mängd åsikter. Allt detta inverkar förresten inte negativt på den avsedda åtgärden, eftersom ju större olikhet i temperament och utbildning bland de som deltar i diskussionen, ju mera varierade blir de synpunkter ur vilka ämnet i fråga betraktas. Det blir då troligen framlagt i nästan varje tänkbart ljus och dess styrka läggs fram liksom dess svagheter, vilket resulterar i att bästa möjliga beslut kan fattas.
Det är tvivelsutan dessa begrundanden som lett till aforismen ”mitt bland alla råd finns visdom”. Det händer naturligtvis under råden och konferenserna att alla närvarande inte bringas tillfullständig enighet beträffande den föreslagna åtgärden. Men då frågan går till beslut blir det att majoriteten av dem som har rätt att besluta i en viss fråga, beslutar i en viss riktning. Nu uppstår frågan, vad skall de göra som är i minoritet, de som inte är helt ense med beslutet? Skall de gå ut från rådslaget eller konferensen och kämpa för sina åsikter mot det fattade beslutet, vara upproriska och envisa i att hålla fast vid sin egen bedömning, som var tvärtemot åsikten hos majoriteten i det råd eller den konferens som hade rätt att besluta vilken åtgärd som skulle vidtas? Det rätta svaret är, anser jag, uppenbart. Majoritetens beslut måste stå fast. Om beslutet fattas av det råd eller den konferens som har beslutsrätt i frågan, blir beslutet ett påbud, en regel eller en lag och måste upprätthållas som sådan tills större kunskap eller ändrade omständigheter får dem som rättmätigt fattade beslutet att modifiera eller upphäva det Naturligtvis, om en eller flera av minoriteten betraktar majoritetens åtgärd som överträdelse av någon fundamentalprincip eller att den strider mot människans medfödda rättigheter, som de anser det vara en samvetssak att protestera mot eller absolut förkasta, förstår jag det så att de har rätt att göra detta. Men ni måste förstå att detta skulle vara revolution, det skulle vara uppror, och om vederbörande envisas, kan det endast sluta med att dessa personer frivilligt drar sig ur eller utesluts ur organisationen. De kan inte hoppas på gemenskap och åtnjuta rättigheter och förmåner i kyrkan och på samma gång strida mot dess beslut, dess regler eller dess praxis. Men ingen makt på jorden, och förvisso ingen makt i kyrkan, kan förhindra människor som är missnöjda med kyrkan att dra sig ur den. Och sådant är det misshag med vilket världen betraktar kyrkan att sådant utträde i vissa fall belönas med världens bifall. Om medlemmens missnöje endast gäller det kvorum eller det råd inom prästadömet som han är ansluten till, har han sin frihet att dra sig ur det kvorumet eller rådet och fortfarande behålla sitt medlemskap i kyrkan. Å andra sidan kräver förvisso den harmoni som jag nämnde var väsentlig för kyrkan, att kyrkan inte tolererar sådana interna konflikter som de jag nyss nämnt. Om organisationens liv skall vidmakthållas, kan de inte tolereras, då de skulle leda tillförvirring, anarki och splittring och till sist organisationens slutliga upphörande.
Det finns ytterligare en faktor som bör beaktas i samband med ämnet harmoni som en kyrkans lära, vilken inte kan gälla i andra mänskliga strävanden i samhället. Detta är den Helige Andens närvaro och verkande kraft. Denne Ande kallas företrädesvis, det måste vi komma ihåg, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern”. Han undervisar om allting och påminner de heliga om alI Mästarens undervisning. Han leder in i all sanning, och eftersom det i all sanning finns enighet eller harmoni. så tror vi att om de heliga är i besittning av denne Ande, så blir harmonin i Kristi kyrka överlägsen den harmoni man kan finna eller hoppas finna i vilken annan organisation som helst. Och på grund av att de heliga har fri tillgång till den Helige Anden och kan vandra i hans ljus och gemenskap och besitta den intelligens han kan meddela, må man kunna vänta sig en bättre harmoni bland de heliga än i vilken som helst annan mänsklig organisation. Av samma skäl kan brist på harmoni tillrättavisar skarpare och envist uppror och opposition mera rättfärdigt avvisas och snabbt bestraffas.
Tålamod och kärlek måste emellertid utövas i allting inte minst i sökandet efter den fullkomliga harmoni vi hoppas på. Vårt nuvarande tillstånd och ofullkomliga kunskap, den kamp det är för alla människor att hålla sig på sådan andlig nivå att de kan kommunicera med Gud, måste tas med i beräkningen och hänsyn tas tillmänsklig svaghet och ofullkomlighet.
Medan sålunda den harmoni som behövs av praktiska skäl i kyrkan alltid ovillkorligen måne krävas, kan kyrkan därutöver mycket välja råd att utöva långmodighet och kärlek mot alla sina medlemmar fram till den dag då de heliga besitter en mera fullkomlig kunskap, en dag då de genom ett större utgjutande och ett djupare genomträngande av den Helige Anden kan ledas till fullkomlig harmoni med varandra och med Gud. -- Improvement Era, 1904--1905, s 209—215.

Vi söker inte absolut fullkomlighet hos människan. Den dödliga människan har inte förmågan att vara absolut fullkomlig. Icke desto mindre är det oss givet att vara lika fullkomliga i den sfär där vi är kallade att vara och handla, som Fadern i himmelen är ren och rättfärdig i den mera upphöjda sfär där han handlar. l skrifterna finner vi Frälsarens egna ord till sina lärjungar där han kräver att de skallvara fullkomliga, som deras Fader i himmelen är fullkomlig, att de skulle vara rättfärdiga som han är rättfärdig. Jag förväntar mig inte att vi kan vara lika fullkomliga som Kristus, att vi kan vara lika rättfärdiga som Gud. Men jag tror att vi kan sträva efter denna fullkomning med den intelligens vi besitter och den kunskap vi har om livets och frälsningens principer. De sista dagars heligas plikt och den främsta plikten för alla dem som är ledare i detta verk för gemensamt framåtskridande i kyrkan, är att i de ungas hjärtan Inpränta dessa principer om rättfärdighet, om renhet i livet, om heder, om uppriktighet och om ödmjukhet i allt, att vi må vara ödmjuka inför Gud och erkänna hans hand i allt. Enligt hans uppenbarelser är de som inte vill erkänna hans hand i allt misshagliga inför honom. När vi ser våra medmänniskors ofullkomligheter, vissa böjelser hos dem vi kommer i nära kontakt med i kyrkans olika organisationer, och i dem urskiljer deras naturliga benägenhet till ont, till synd, tillringaktning inför heliga ting, samt ibland de heligas benägenhet att ringakta och behandla lättsinnigt, kanske till och med föraktfullt, sådant som borde vara mera heligt än livet självt, så tycks uppgiften nästan nedslående. Det verkar omöjligt att uppnå det vi har i sikte samt utföra den mission vi åtagit oss till vår egen tillfredsställelse och Herrens godkännande.
Men vad skall vi göra? Skall vi ge upp därför att det finns de som vi kommer i kontakt med vilka inte är villiga att uppnå de normer till vilka vi försöker upphöja dem? Nej! Någon har sagt att Herren hatar den som ger upp, och det borde inte vara möjligt för oss att ge upp då vi satt vår hand till plogen för att frälsa människor, att frälsa själar, att upphöja människosläktet, att inpränta rättfärdighetens principer och etablera dem i deras hjärtan som vi kommer i kontakt med, såväl genom undervisning som genom exempel. Det får inte ske att vi blir missmodiga. Vi kanske misslyckas gång på gång, men om vi gör det, så gäller det enskilda fall. Under vissa förhållanden kan vi misslyckas att uppnå det mål vi hade i sikte ifråga om den eller den personen, eller ett antalpersoner som vi söker göra gott mot, upplyfta och rena, i vilkas hjärtan vi försöker inpränta rättvisans, rättfärdighetens, dygdens och hederns principer, vilka skulle göra det möjligt för dem att ärva Guds rike och att umgås med änglar om dessa skulle komma och besöka jorden. Om ni misslyckas, så glöm det. Fortsätt, försök igen, försök någon annanstans. Ge aldrig upp Säg inte att det inte kan göras. Misslyckande är ett ord som borde vara okänt för alla arbetare i Söndagsskolan, i Gemensamma utbildingsföreningen, i våra primärföreningar, i prästadömets kvorum och i alla kyrkans organisationer överallt. Ordet ”misslyckas” borde utplånas ur vårt språk och ur våra tankar. Vi misslyckas inte då vi söker göra gott mot de felande och de vägrar lyssna på oss. Vi får belöningen för allt gott vi gör. Vi får belöningen för allt gott vi önskar göra, som vi arbetar för att göra, även om vi inte uppnår det, ty vi kommer att dömas i enlighet med våra gärningar, våra avsikter och våra syften. Ondskans eller syndens offer, den vi söker hjälpa men som inte vill ta emot våra ansträngningar att hjälpa, kan misslyckas. Men vi som försöker lyfta honom misslyckas inte, om vi inte ger upp.
Om vi fortsätter att försöka så borde vi inte bli nedslagna av att misslyckas. Istället borde vi ila till nästa, fortsätta med vårt arbete och tålmodigt och beslutsamt utföra vår plikt samt söka uppnå det mål vi har i sikte. Det är de sista dagars heligas plikt, kyrkans biorganisationers plikt, vars och ens plikt, att undervisa alla barn som kommer under vårt inflytande och vår vård om profeten Joseph Smiths gudomliga mission. Glöm inte detta. Låt inte honom försvinna ur era tankar och sinnen. Kom ihåg att Herren Gud uppreste honom för att lägga detta verks grundvalar, och Herren gjorde vad som gjorts genom honom, och vi ser resultaten därav. Människor må håna Joseph Smith och hans mission, alldeles som de hånade Frälsaren och hans mission. De må förlöjliga och ta lätt på och fördöma Kristi mission, men vad är resultatet? De fördömde, hånade, förlöjligade, föraktade och förföljde de heliga i forna tider samt Guds namn, den enkle nasar6ens namn. Han hade inte någon plats där han kunde vila sitt huvud; han blev hånad, smädad, förolämpad, förföljd och gång på gång driven att gömma sig undan från världen på grund av att de försökte ta hans liv; han anklagades för att göra gott genom Satans makt; han anklagades för överträdelse av sabbatslagen, därför att han tillät sina lärjungar att plocka sädesax och äta dem på sabbaten; han kallades publikaners och syndares vän, han kallades vindrinkares vän och mycket annat. Till sist blev han korsfäst, hånad, krönt med törnen, bespottad, slagen och misshandlad tills han lyftes upp på korset medan de ropade ”Om du är Guds Son . . . stig ned!” -- Till och med rövarna som korsfästes med honom hånade och förlöjligade honom, samt bad honom, om han var Kristus, att stiga ned och hjälpa också dem. Allt detta hände med Jesus, Guds Son. Men vad är resultatet? Se på den så kallade kristna världen idag. Aldrig har något namn, kungjort för det mänskliga släktet sedan världens grundläggning, uppnått så mycket, blivit så hedrat och vördat som Jesu Kristi namn -- hans som en gång hatades, förföljdes och korsfästes. Den dag kommer -- och den är inte långt borta -- då profeten Joseph Smiths namn kommer att förbindas med namnet Jesus Kristus, Guds Son, som hans representant, som hans företrädare vilken han utvalde, ordinerade och avskiljde att på nytt lägga grundvalen tilI Guds kyrka i världen, vilken sannerligen är Jesu Kristi kyrka som innehar alla evangeliets krafter, alla förordningar och privilegier, det heliga prästadömets auktoritet samt varje princip som behövs för att göra det möjligt för både levande och döda att ärva evigt liv och uppnå upphöjelse i Guds rike. En dag kommer då ni och jag inte på långt när är de enda som tror detta. Det kommer att finnas miljoner människor, levande och döda, som förkunnar denna sanning. Detta evangelium som uppenbarats genom profeten Joseph predikas redan för andarna i fängelset, för dem som gått bort från denna handlingssfär tillandevärlden utan kunskap om evangeliet. Joseph Smith predikar evangeliet för dem, liksom Hyrum Smith och Brigham Young och alla trofasta apostlar som levat i denna utdelning under profeten Josephs ledning. De är där. De har tagit med sig härifrån det heliga prästadömet som de mottog under profeten Joseph Smiths händer och genom hans auktoritet. Med denna auktoritet, förlänad dem i köttet, predikar de evangeliet för andarna i fängelset, vilket arbete Kristus ledde då hans kropp låg i graven och han gick för att förkunna frihet för de fångna och öppna fängelsedörrarna för dem som var bundna. Inte endast dessa är engagerade i detta arbete, utan hundratals och tusentals andra. De äldster som dött på missionsfältet har inte avslutat sina missioner, utan fortsätter i andevärlden. Kanhända såg Herren det som nödvändigt och lämpligt att kalla dem dit såsom han gjorde. Jag tänker inte ifrågasätta detta, eller åtminstone inte diskutera det. Jag lämnar det i Guds händer, ty jag tror att alla dessa ting kommer att samverka till det bästa, ty Herren kommer inte att låta något hända hans folk i världen, som han inte till sist låter bli till deras bästa. -- Improvement Era, okt 1910, s 1053-1061.