Kapitel 9 PRÄSTADÖMET

Vi lever i en betydelsefull tidsålder. Herren påskyndar sitt verk. Han står vid rodret. Ingen dödlig människa står vid detta verks roder. Det är sant att Herren använder till redskap dem som lyder hans befallningar och lagar, som hjälp till att uppnå sina avsikter på jorden. Han har utvalt dem som åtminstone visat villighet och benägenhet att lyda honom och hålla hans lagar och som söker åstadkomma rättfärdighet och genomföra Herrens avsikter. -- CR, okt 1906, s 3-4.

Prästadömet i allmänhet är auktoritet given till människan att handla i Guds ställe. Varje man som ordinerats till någon grad inom prästadömet har del av denna auktoritet.
Men det är nödvändigt att varje handling som utförs med denna auktoritet görs vid rätt tid och på rätt plats, på rätt sätt och enligt rätt ordning Makten att leda detta arbete utgör prästadömets nycklar. Dessa nycklar hålls i sin helhet av endast en person åt gången, profeten och presidenten för kyrkan. Han kan delegera vilken del som helst av denna makt till andra, i vilket fall den personen innehar nycklarna till just det arbetet. Sålunda innehar presidenten för ett tempel, presidenten för en stav, biskopen i ett ward, presidenten för en mission och presidenten för ett kvorum var och en nycklarna för arbetet som utförs i just den enheten eller på den platsen. Hans prästadöme utökas inte genom denna speciella uppgift, ty en sjuttio som presiderar över en mission har inte mera prästadöme än en sjuttio som arbetar under hans ledning. Och presidenten för ett äldstekvorum, tillexempel, har inte mera prästadöme än någon medlem av detta kvorum. Men han har makten att leda det officiella arbete som utförs inom kvorumets verksamhet eller med andra ord, nycklarna till den delen av detta verk. Så är fallet inom alla prästadömets förgreningar man måste göra noggrann åtskillnad mellan den allmänna auktoriteten och lidandet av det arbete som utförs med den auktoriteten. -- Improvement Era, jan 1901, s 230.

Uppenbarelsen i kapitel 107 av Läran och förbunden, verserna 1, 5--7 och 21 framhåller klart att prästadömet är en allmän auktoritet eller kvalifikation till vilken hör vissa ämbeten eller viss myndighet. Följaktligen bör förlänandet av prästadömet föregå och åtfölja ordination till ett ämbete, såvida det inte innehas genom tidigare förlänande och ordination. Förvisso kan ingen man inneha ett ämbete inom prästadömet utan att äga prästadömet självt, vilket han inte kan erhålla såvida det inte med auktoritet förlänas honom.
Tag till exempel en diakons ämbete: Den som ordineras får aronska prästadömet sig förlänat i samband med ordinationen. Han kan inte motta en del av det aronska prästadömet, eftersom detta skulle innebära att antingen ena eller båda (melkisedekska och aronska) prästadömena kunde uppdelas, vilket står i motsats tillgivna uppenbarelser.
Vid ordination av dem som ännu inte mottagit aronska prästadömet, till något ämbete däri, vore Johannes döparens ord tilI Joseph Smith jr och Oliver Cowdery lämpliga att säga omedelbart före ordinationshandlingen. Dessa är:
”Messias' namn giver jag eder, mina medtjänare, Arons prästadöme.” Det är naturligtvis inte nödvändigt att exakt dessa ord används, men språket skallöverensstämma med handlingen att förläna aronska prästadömet. -- Improvement Era, mar 1901, s 394.

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är ingen frikyrka. Den är ingen sekt. Den är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Den är den enda kyrka som existerar i världen idag som kan bära och lagenligt bär Jesu Kristi namn och hans gudomliga auktoritet. Jag kungör detta i all enkelhet och uppriktighet inför er och inför hela världen, hur bitter denna sanning än må tyckas för dem som är våra motståndare och som inte har något skäl till detta motstånd. Det är icke desto mindre sant och förblir sant tills han som har rätten att regera bland nationerna på jorden och bland Guds barn över hela världen kommer och tar på sig regeringsmakten och mottar den brud som skall beredas för brudgummens ankomst.
Många av våra framstående författare har nyligen grubblat och undrat var den gudomliga auktoriteten att bifalla i Faderns och i Sonens och i den Helige Andens namn finns idag, så att befallningen gäller och accepteras inför den evige Faderns tron. Jag kungör här och nu, hur anspråks fullt det än må verka för dem som inte känner till sanningen, att Gud allsmäktiga gudomliga auktoritet, att tala i Faderns och Sonens namn finns här mitt bland dessa eviga kullar i detta område bland bergen, och att den kommer att kvarstanna och fortsätta, ty Gud är dess källa och Gud är den kraft genom vilken den upprätthållits i världen fram till vår tid trots allt motstånd. Genom samma kraft kommer den att fortsätta att tillväxa och utökas och utvecklas på jorden tills den täcker jorden från hav till hav. Detta är mitt vittnesbörd till er, mina bröder och systrar. Jag har fullständig glädje och tillfredsställelse i att kunna tillkännage detta utan hänsyn tillfaller fruktan för alla sanningens motståndare. -- Denna kungörelse gjordes på den 88:e årsdagen av organiserandet av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, 6 april 1918. -- Improvement Era, 1918, s 639.

Vi tror på Gud, vår Herres och Frälsares Jesu Kristi Fader, himmelens och jordens Skapare, våra andars Fader. Vi tror på honom utan reservationer, vi tar emot honom i våra hjärtan, i vår religiösa tro, i själva vår varelse. Vi vet att han älskar oss och vi accepterar honom såsom våra andars Fader och vår Herren och Frälsaren Jesu Kristi Fader. Vi tror på Herren Jesus och på hans gudomliga, frälsande mission tillvärlden och på återlösningen, den underbara härliga återlösningen, som han åstadkom för människors frälsning. Vi tror på honom, och detta utgör grundvalen för vår tro. Han är grundvalen och vår religions hörnsten. Vi är hans genom adoption, genom att ha begravts med Kristus i dopet, genom att födas av vatten och av ande på nytt tillvärlden, genom Kristi evangeliums förordningar. Vi är därigenom Guds barn, Guds arvingar och medarvingar med Jesus Kristus genom vår adoption och vår tro.
En av våra bröder som talade idag nämnde att han visste vem som skulle leda kyrkan. J ag vet också vem som skall leda denna kyrka, och jag säger er att det inte är någon människa som skall leda Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, inte i någon tid eller någon generation. Ingen människa skall leda Guds folk eller hans verk. Gud må utvälja män och göra dem till redskap i sina händer för att uppnå sina avsikter, men härligheten, äran och makten tillkommer Fadern, hos vilken det finns visdom och makt att leda hans folk och ta hand om hans Sion. Jag leder inte Jesu Kristi kyrka, inte heller de sista dagars heliga, och jag vill att detta klart skall förstås. Ingen människa gör det. Joseph gjorde det inte. Brigham gjorde det inte, och inte heller John Taylor. Inte heller gjorde Wilford Woodruff eller Lorenzo Snow det. Och Joseph F Smith, den ringaste av dem alla, leder inte Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, och kommer inte heller att leda den. De var redskap i Guds händer till att utföra det de gjorde. Gud gjorde det genom dem. Äran och härligheten tillkommer Herren och inte dem. Vi är endast redskap som Gud kan utvälja och använda för att utföra sitt verk. Allt vi kan göra bör vi göra för att stärka dem i deras svagheter, i den stora uppgift som de kallats till. Men kom ihåg att Gud leder verket. Det är hans. Det är inte människors verk. Om det varit Joseph Smiths verk, eller Brigham Youngs, eller John Taylors, Wilford Woodruffs eller Lorenzo Snows, skulle det inte ha uthärdat de prov som det underkastats. Det skulle för länge sedan gjorts om intet. Men om det endast varit människors verk, skulle det aldrig ha underkastats sådana prov, ty hela världen har uppbådats emot verket. Om det varit Brigham Youngs eller Joseph Smiths verk, då skulle det, med det beslutsamma motstånd som mötte det, ha omintetgjorts. Men det var inte deras verk. Det var Guds verk. Gud vare tack för det. Det är Guds kraft tillfrälsning, och jag vill att mina pojkar och flickor skall ta emot mitt vittnesbörd på denna punkt. Vi ger heder och ära till Herren Gud allsmäktig för utförandet av hans avsikter, men låt oss för den skull inte helt och hållet ringakta det verktyg han utvalt för att utföra arbetet med. Vi dyrkar inte denne. Vi dyrkar Gud, och vi åkallar hans heliga namn i hans sons namn, såsom vi blivit lärda i evangeliet. Vi ber om barmhärtighet i Jesu namn. Vi ber om välsignelser i Jesu namn. Vi döps i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn. Vi förs in i Guds kyrka och rike i Faderns och i Sonens och i den Helige Andens namn, och vi dyrkar Fadern. Vi söker lyda Sonen och följa i hans fotspår. Han leder sin kyrka, ingen människa kommer någonsin att leda den. Om det någonsin skulle bli så att en människa, med mänskliga svagheter, skulle leda kyrkan, ve kyrkan, ty den blir då lik världens kyrkor, skapade och ledda av människor utan Guds kraft eller evigt liv och frälsning. Den skulle endast ha människans visdom, omdöme och intelligens. Jag hyser medlidande med världen. tv detta är dess tillstånd.

Det är varken mer eller mindre än Guds kraft given tillmänniskan genom vilken människan kan handla på jorden för människosläktets frälsning i Faderns och i Sonens och i den Helige Andens namn, och göra detta rättmätigt. Denna auktoritet är inte själv. påtagen, inte lånad från generationer som är döda och förgångna, utan auktoriteten har givits i denna tid i vilken vi lever genom tjänande änglar och andar från ovan, direkt från den allsmäktige Gudens närhet, vilka kommit tilljorden i vår tid och återgivit prästadömet till människornas barn, varigenom de kan döpa tillsyndernas förlåtelse och ge handpåläggning för mottagande av den Helige Anden, genom vilket de kan förlåta synder med den allsmäktige Gudens godkännande och välsignelse. Det är samma kraft och prästadöme som gavs till Kristi lärjungar medan han var på jorden, att vadhelst de skulle binda på jorden skulle vara bundet i himmelen och att vadhelst de skulle lösa på jorden skulle vara löst himmelen, och vemhelst de välsignade skulle vara välsignad, och om de förbannade, i rättfärdighet och ödmjukhet inför Gud, skulle Gud be kräfta denna förbannelse. Men människor har inte kallats till att förbanna mänskligheten. Det är inte vår uppgift. Vår uppgift är att predika rättfärdighet för den. Det är vår sak att älska och att välsigna den samt återlösa den från fallet och från världens ogudaktighet. Detta är vår mission och vårt speciella kall. Gud själv förbannar och dömer i sådana fall. ”Min är hämnden”, säger Herren, ”jag skall vedergälla det.” Vi är helt villiga att överlämna hämnden i Guds hand och låta honom döma mellan oss och våra fiender och vedergälla dem enligt sin visdom och barmhärtighet. -- CR, okt 1904, s 5.

Med det heliga prästadömet menar jag den auktoritet som Gud delegerat till människor, genom vilka de kan uttala Guds vilja som om änglar vore här för att själva uttala den. Genom prästadömet får människor makt att binda på jorden och det skallvara bundet i himmelen, och lösa på jorden och det skall vara löst i himmelen. Ord som av människor uttalas i utövandet av denna makt blir Herrens ord och Guds lag för folket, det blir helig skrift och gudomliga befallningar. Det är därför icke gott att de sista dagars heliga och barn till sista dagars heliga med lättsinne behandlar denna heliga auktoritetsprincip som uppenbarats från himlarna i den tidsutdelning i vilken vi lever. Prästadömet är den auktoritet genom vilken Herren allsmäktig regerar över sitt folk och genom vilken han i kommande tider skall regera över jordens nationer. Det är heligt, och det måste hållas av folket. Det bör hedras och respekteras av dem, vem som än innehar det, och vem som än får ansvar i kyrkan. De unga männen och kvinnorna och folket i allmänhet bör följa denna princip och erkänna den som någonting heligt, något som man inte ostraffat leker med eller talar lättsinnigt om. Ohörsamhet mot denna auktoritet leder till mörker och avfall samt avskärandet från alla rättigheter och privilegier som tillhör Guds hus. Ty det är genom denna auktoritet som evangeliets förordningar utförs över hela världen och på varje helig plats. Och utan den kan de inte utföras. Dessutom bör de som innehar denna auktoritet hedra den hos sig själva. De bör leva så att de är värdiga den auktoritet som ålagts dem och värdiga de gåvor som förlänats dem. -- CR, okt 1901, s 2.

Vi kan gå framåt endast då vi följer den eviga sanningens principer. l samma mån som vi grundar våra liv på dessa principer som uppenbarats från himlarna i de sista dagarna och beslutar oss för att genomföra Herrens avsikter, går vi framåt. Herren kommer då att allt mer upphöja och förhärliga oss inför världen och låta oss inta vår rätta position och ställning i världens mitt. Vi har blivit betraktade som inkräktare, som fanatiker, som anhängare ullen falsk religion. Vi har setts med ringaktning och behandlats föraktligt. Vi har drivits bort från våra hem, nedsvärtats och baktalats överallt, tills världens människor kommit att tro att vi är jordens avskum och knappast värda att få leva. Det finns tusentals och åter tusentals oskyldiga människor på jorden vilkas sinnen blivit så förmörkade av förtalet som spritts om oss att de skulle anse sig tjäna Gud om de kunde beröva en medlem i denna kyrka liv, frihet eller möjlighet till lycka.
Herren avser att förändra detta sakernas tillstånd och göra oss kända för världen i sanningens ljus -- som sanna dyrkade av Gud, som människor som blivit Guds barn genom omvändelse och som genom adoption blivit Guds arvingar och medarvingar med Jesus Kristus. Världen skall få veta att vår mission är att göra gott, att trampa ogudaktigheten under våra fötter, att upphöja rättfärdigheten, renheten och heligheten i människornas hjärtan, och att i våra barns sinnen grunda framför allt en kärlek till Gud och hans ord, vilket i dem skallvara en källa till ljus, styrka, tro och kraft. Den skall leda dem från barndom tillålderdom och göra dem till fast troende på Herrens ord, på det återupprättade evangeliet och prästadömet samt upprättandet av det Sion som aldrig mer skallförgöras eller ges till något annat folk. Om det finns någonting jag önskar mer än allt annat i denna värld, så är det att mina barn skall bli befästa i denna kunskap och denna tro så att de aldrig kan vändas bort därifrån. -- CR okt 1901, s 70.

Det prästadöme vi bär är av största betydelse, eftersom det är Guds auktoritet och kraft. Det är myndighet från himmelen som återgivits tillmänniskor på jorden i de sista dagarna genom änglabetjäning från Gud, vilka änglar kom med auktoritet att förläna denna kraft och detta prästadöme på människor. Jag säger att prästadömet, vilket är vår himmelske Faders verkande kraft, innehar nycklarna till änglabetjäning. Vad är en nyckel? Det är den rätt eller det privilegium som tillhör och medföljer prästadömet att ha förbindelse med Gud. Är inte detta en nyckel? Absolut. Vi kanske inte får så stor del av välsignelserna, eller denna nyckel, men nyckeln är i prästadömet. Den innebär rätten att åtnjuta förbindelse med himlarna samt förmånen och myndigheten att betjäna i Jesu Kristi evangeliums förordningar, att predika omvändelsens evangelium samt att döpa genom nedsänkning tillsyndernas förlåtelse. Detta är en nyckel. Ni som bär prästadömet har nyckeln eller auktoriteten, rättigheten, kraften eller privilegiet att predika Jesu Kristi evangelium, vilket är evangeliet om omvändelse och dop genom nedsänkning tillsyndernas förlåtelse -- en mycket viktig sak, säger jag er. Det finns ingen predikant i någon kyrka någonstans på Guds fotapall, så vitt vi vet, som innehar nycklarna eller auktoriteten att åtnjuta änglabetjäning. Utan de finns i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Det finns inte en enda av dessa predikanter som Innehar detta prästadöme. Men här ordinerar vi pojkar som knappt kommit i tonåren, vissa av dem, till det prästadöme som innehar nycklarna tillänglabetjäning, tillomvändelsens evangelium och till dop genom nedsänkning tillsyndernas förlåtelse. Det finns i hela världen för övrigt inte en enda predikant, upprepar jag, som innehar dessa nycklar, eller detta prästadöme, denna makt eller denna rättighet. Varför? Emedan de inte mottagit evangeliet, ej heller har de mottagit detta prästadöme genom händers påläggning av män som har auktoritet att förläna det. – Improvement Erez, dec 1910, s 176.

Det förefaller som om vissa av våra medlemmar har en otillräcklig uppfattning om heligheten i vissa av det heliga prästadömets förordningar. Det är sant att utförandet av dessa med auktoritet bland oss inte åtföljs av den pompa och de världsliga ceremonier som kännetecknar proceduren i andra kyrkor. Men det faktum att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är i besittning av prästadömet är tillräckligt för att göra varje förordning som utförs med vederbörlig auktoritet inom kyrkan ullen händelse av synnerlig vikt. Den som utför en sådan förordning talar och handlar inte av sig själv eller av personlig myndighet, utan i kraft av sin ordination och sin kallelse som representant för himmelens krafter. Vi avskiljer inte biskopar och andra ämbetsmän i kyrkan med den ståt och de galaceremonier som vissa sekter gör, inte heller gör vi dopsförordningen till uppvisning. Men enkelheten i den ordning som upprättats i Kristi kyrka borde snarare öka än minska den heliga karaktären i de olika förordningarna.
En illustration till det faktum att många inte förstår vissa förordningars helighet finner vi i den önskan vissa har att få dem upprepade. Fram till för endast få år sedan var det mycket vanligt i kyrkan att tillåta en upprepning av dopsförordningen för vuxna innan de gick in i templen.
Denna sed, vilken först upprättades genom vederbörlig auktoritet och av goda skäl (se Trosartiklarna av Talmage, s 130-140) kom till sist att av många av kyrkans medlemmar betraktas som väsentlig. Ja, ”omdop” ansågs i allmänhet, fastän felaktigt, som något avskilt från och annorlunda än evangeliets första förordning som är den enda genom vilken man kan vinna inträde i Kristi kyrka. Men det skadligaste i detta missförstånd var benägenheten hos vissa att se ett upprepat dop som ett säkert sätt att få förlåtelse för sina synder då och då, och detta kunde lätt leda till tanken att man kunde synda jämförelsevis ostraffat om man döptes med jämna mellanrum. Detta förhållande har ändrats i kyrkan och för närvarande anses det lämpligt att endast de genomgår en upprepning av inträdesförordningen, vilka efter att ha upptagits i Kristi hjord genom dopet, råkat på avvägar eller berövats likställdheten eller uteslutits ur kyrkan efter vederbörligt beslut av en kyrkans domstol. Det måste förstås att det jag här sagt inte på något sätt hänsyftar till de dop och andra förordningar som utförts i templen. – Juvenile Instructor jan 1903, s 18.

Vi störs av lagar eftersom vi älskar varandra och drivs av långmodighet, kärlek och god vilja. Hela vår organisation är baserad på tanken om självkontroll, på principen om att ge och att ta och att hellre vara villig att lida oförrätt än handla orätt. Vårt budskap är frid på jorden och god vilja mot alla människor, samt kärlek, barmhärtighet och förlåtelse, som borde vara en drivfläder för alla medlemmar av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. l vår kyrka är lagen det dominerande, men lagen är kärlekens lag. Det finns regler vilka bör efterföljas, och som efterföljs om vi har verkets anda i våra hjärtan. Om vi inte har denna anda med oss, har vi endast gudaktighetens sken vilket är utan kraft. Det är Anden som leder oss att utföra våra plikter. Det finns många som vet att detta evangelium är sant, men som inte har någon del i Anden och därför befinns stå i motsatsförhållande därtill. De har inte något gemensamt med folket, helt enkelt därför att de inte har Anden.
Prästadömet efter Guds Sons sätt är kyrkans styrande, presiderande auktoritet. Det är uppdelat i sina olika delar melkisedekska och aronska prästadömet och alla kvorum eller råd är organiserade i kyrkan, vart och ett med särskilda plikter och särskilda kall. De motarbetar inte varandra, utan är alla i harmoni och enighet. Det finns med andra ord ingen styrelse i Jesu Kristi kyrka som är avskild från, står över eller finns utanför det heliga prästadömet eller dess auktoritet. Vi har hjälpföreningar, gemensamma utbildningsföreningar, primärföreningar och söndagsskolor, och vi kan om vi så önskar bilda föreningar för skydd och hjälp bland oss själva, utanför våra fienders kontroll, för vårt eget och folkets bästa, men dessa organisationer är inte prästadömets kvorum eller råd. De är bihang till och underställda prästadömet, organiserade genom det heliga prästadömets kraft. De står inte utanför det eller över det och är inte utom dess räckhåll. De erkänner prästadömets princip. Varhelst de finns har de alltid tillsyfte att utföra någonting gott, någon själs frälsning, andlig eller timlig.
När vi har en hjälpförening är den organiserad sålunda: Den har sin president och andra ämbetsmän för att på ett fullständigt och fullkomligt sätt verkställa organisationens syften. När den har möten arbetar den som en oberoende organisation, alltid medveten om det faktum att den är sådan i kraft av det eviga prästadömets auktoritet, vilken Gud instiftat. Om stavspresidenten kommer till ett hjälpföreningsmöte, visar systrarna genom sin president genast vördnad för honom, samråder och får råd av honom samt får ledning från den som presiderar. Den presiderande är biskopen i wardet, stavspresidenten i staven, kyrkans presidentskap över hela kyrkan. På samma sätt är det med unga kvinnors och unga mäns organisationer, primärföreningarna och söndagsskolorna. Alla står under samma överhuvud, och samma regler gäller var och en När de unga männens och de unga kvinnornas organisationer har separata möten, har de vardera sina presiderande ämbetsmän, och de tar hand om och leder angelägenheterna. Om biskopen kommer in till antingen unga mäns eller unga kvinnors organisationer, visas han vederbörlig vördnad, men då unga mäns och unga kvinnors ämbetsmän skall samverka, finns två organisationer. De två styrelserna är representerade.
Vem skall då ta initiativet? Vem skallutöva den presiderande funktionen? Skallsystern ta initiativet och utöva den presiderande funktionen? Inte alls! Detta skulle strida mot prästadömets ordning. Om de unga männens ämbetsmän är där, innehar de prästadömet, och det åligger dem att ta initiativet. Om jag vore president för en unga kvinnors förening och vi hade ett gemensamt möte, skulle jag förvänta mig att presidenten för unga mäns förening tog initiativet, att han skulle kalla mötet till ordning etc, eftersom han innehar prästadömet och bör vara överhuvudet. Sedan borde han inte glömma att de unga kvinnorna har en organisation och har rätt tillfullständig representation vid de gemensamma mötena och borde under prästadömets ledning få minst hälften av tiden Om han inte är på plats, så må den unga kvinnan presidera som hon skulle vid sitt eget möte. De unga damerna bör inte diskrimineras, utan bör få lika möjligheter, dessa rättigheter bör på intet sätt förkvävas eller förminskas, utan varje tillfälle bör ges för att de skall utövas. Artigheten bör naturligtvis mana de unga männen att kanske ge än mer av tiden än de tar själva, men de bör i alla sådana frågor handla i en anda av kärlek och vänlighet.
Det kan aldrig finnas och kommer aldrig att finnas två jämställda ledare samtidigt under Guds ledning. Detta skulle inte vara konsekvent. Det vore irrationellt och orimligt och skulle stå i motsats till Guds vilja. Det finns ett överhuvud. och han är Gud. allas ledare. Näst efter honom står den han utnämnt till att stå som jordens överhuvud med sina förbundna Och alla de andra organisationerna och ledarna från honom till den siste, är underordnade den förste. l annat fallskulle disharmoni, oenighet och förvirring råda. 
Jag hävdar att alla bör lära sig prästadömets rättighet och makt samt erkänna den. Om de gör så, kommer de inte att gå vilse. Det är fel att sätta sig till doms över de presiderande ämbetsmännen. Antag att en biskop felar, skall vi då springa omkring till alla och baktala och förtala honom och berätta om allt vi vet eller tror oss veta om denna fråga och sprida det till alla? Är detta ett sätt för heliga att handla? Om vi gör detta så kommer vi att frambringa fördärv för de ungas tro och andras. Om jag felat, bör ni komma direkt till mig med ert klander, berätta för mig vad ni vet och inte säga ett ord till någon annan själ på jorden. Men låt oss sitta ned tillsammans som bröder och ställa allt tillrätta. Bekänna, be om förlåtelse, skaka hand och sluta fred. Varje annat handlingssätt kommer att skapa en härd av ondska och skapa stridigheter bland de heliga. -- Improvement Era, jul 1903, s 704-708.

Herren välsigne er. Ur djupet av min själ, välsignar jag er. Jag innehar rätten, nycklarna och auktoriteten tillkyrkans patriarkaliska prästadöme. Jag har rättighet att uttala patriarkaliska välsignelser, eftersom jag innehar nycklarna och auktoriteten att göra det. Det är mig och de övriga bröderna givet att ordinera patriarker och avskilja dem till att ge välsignelser tillfolket, att trösta dem genom löften givna i visdom och under Guds andes inspiration om Herrens gunst och barmhärtighet, så att de må bli starkare i goda gärningar, att deras förhoppningar må infrias och deras tro ökas. Och jag välsignar er, mina bröder och systrar i Sion av all min själ och med prästadömets auktoritet som jag bär. Jag innehar apostlaskapets prästadöme, jag innehar det höga prästadöme vilket är efter Guds Sons sätt, vilket är grundvalen för allt prästadöme och det största av alla prästadömen, emedan aposteln, högprästen och sjuttion erhåller sin auktoritet och sina privilegier från prästadömet vilket är efter Guds Son. All auktoritet kommer ur detta höga prästadöme. -- CR, okt 1916. s 7.

Vi har fått höra om en händelse som inträffade för några veckor sedan, då en biskops rådgivare (och sålunda högpräst) från en avlägsen trakt besökte Salt Lake City och därvid vägrade välsigna sin systers barn, som var allvarligt sjukt, därför att han var utanför sitt eget ward.
Denne broder måste antingen ha missförstått sitt ämbetes auktoritet eller också har han varit allt för osäker på sig själv. Vilken orsaken än var, så var hans vägran oberättigad. Hans auktoritet att välsigna i Herrens namn var inte begränsad till hans eget ward. Ingen äldstes möjligheter att utföra goda handlingar bör begränsas till ett ward eller kringgärdas av någon annan gräns. Då han kom in i ett hem och familjens överhuvud framställde en sådan begäran, var det helt klart inte endast hans privilegium och rättighet, utan också hans plikt att efterkomma begäran. Ja, vi tror att varje man som innehar prästadömet, som är värdig medlem av kyrkan och har ett hem är herre över sitt eget hushåll. När en annan broder då kommer in i hans hem och han begär att den senare skall utföra vilken som helst plikt som är i enlighet med hans kallelse, bör den senare efterkomma hans önskningar. Om då någonting inte skulle stå rätt till, är det den som framställer begäran såsom överhuvud i det hem i vilket brodern inträtt, som bär ansvaret. Om detta familjeöverhuvud begär att någonting skall utföras vilket enligt kyrkans regler, eller för att efterkomma Herrens uppenbarelser, bör komma med i kyrkans uppteckningar, bör han se till att de nödvändiga detaljerna tillhandahålls och nedtecknas. 
Vi tror vidare att faderskapets rättighet hos oss alla trofasta, värdiga män är av största vikt och bör erkännas av alla andra män som innehar ämbeten eller kallelser inom prästadömet. För att klargöra detta säger vi, som ett exempel, att vi inte anser det rätt att en biskop eller någon annan ämbetsman föreslår att sonen ullen sådan man(am sonen själv inte är familjeöverhuvud utan bor hos sin far) kallas på mission utan att fadern först tillfrågas. Prästadömet utövades ursprungligen enligt den patriarkaliska ordningen. De som innehade det utövade sin makt i första hand med sitt faderskaps rätt. Detta gäller för den store Elohim. Hans första och starkaste anspråk på kärlek, vördnad och lydnad baserar sig på det faktum att han är Fadern Skaparen av hela människosläktet. Utan honom är vi icke till och följaktligen har vi honom att tacka för vår tillvaro och allt som kommer därav allt vi har och allt vi är. En man som innehar det heliga prästadömet representerar honom. Men då män på jorden inte kan handla i Guds ställe som hans representanter utan auktoritet, är kallelse och ordination en naturlig följd. Ingen man har rätt att ta denna heder på sig, såvida han inte kallats av Gud genom de kanaler som Gud erkänner samt är bemyndigad. 
För att återvända till den tanke som uttrycktes i det inledande stycket, erkänner vi att det finns en sida av problemet som inte bör förloras ur sikte. Om vi gör detta, uppmuntrar vi till ett förhållande bland de heliga som bär förvirring i sitt sköte. Vi har ibland funnit att män som välsignats med någon viss Andens gåva utövat denna på ett oklokt -- låt oss säga olämpligt -- sätt. Tillexempel: Bröder som i hög grad begåvats med helbrägdagörelsens kraft har besökt heliga när och fjärran (och ibland försummat andra plikter), tills det nästan blivit ett arbete för dem, och deras besök till de heligas hem har börjat likna läkarbesök. Folk har kommit att få uppfattningen att denna kraft och dess yttringar kom från människan, och han skälv har ibland kommit att få samma känsla. samt glömt att han helt enkelt var ett redskap i Guds hand att föra välsignelser till deras hem. Denna åsikt är ytterligt olycklig då man hänger sig åt den. Den kan lätt ådra sig Herrens misshag. Det har ibland slutat så att den broder som besuttit gåvan, om han uppmuntrar sådana känslor, förlorade kraften att välsigna och helbrägdagöra. Avsteg från kyrkans erkända ordning bör därför motarbetas och avrådas från. -- Juvenile Instructor, 15 jan 1902.

Det finns inget ämbete som kommer ur detta prästadöme som är eller kan vara större än prästadömet självt. Det är ur prästadömet som ämbetet får sin auktoritet och kraft. Inget ämbete ger auktoritet till prästadömet. Inget ämbete lägger något tillprästadömets kraft. Men alla ämbeten i kyrkan härleder sin kraft, sin styrka, sin auktoritet ur prästadömet.
Om våra bröder kunde få denna princip fast förankrad i sina sinnen skulle det uppstå färre missförstånd beträffande kyrkans styressätt än som nu är fallet. Idag är frågan: Vilka står högre -- högprästen eller sjuttion -- sjuttion eller högprästen? Jag säger er att ingendera står högre, och ingendera är lägre. Deras kallelser är olika, men de är från samma prästadöme. Om det vore nödvändigt kunde sjuttion, som ju har det melkisedekska prästadömet, jag säger om det vore nödvändigt, så kunde han ordinera en högpräst. Och om det vore nödvändigt för en högpräst att ordinera en sjuttio, kunde han göra detta. Varför? Eftersom de båda innehar melkisedekska prästadömet. Åter igen, om det vore nödvändigt, jag tror dock icke att behovet någonsin kommer att uppkomma, och det inte fanns någon man kvar på jorden som innehade melkisedekska prästadömet utom en enda äldste, så kunde den äldsten, genom Guds andes inspiration och den Allsmäktiges ledning gripa sig an med att organisera Jesu Kristi Kyrka i all dess fullkomlighet, emedan han bär melkisedekska prästadömet. Men Guds hus är ett ordningens hus, och medan andra ämbetsmän ännu är kvar i kyrkan, måste vi följa prästadömets ordning. Vi måste utföra förordningar och ordinationer i strikt överensstämmelse med den ordningen som den upprättats i kyrkan genom profeten Joseph Smith och hans efterträdare. -- CR. okt 1903. s 87.

Guds hus är ett ordningens hus och inte oordningens. Det kunde inte vara så om det inte fanns de som hade auktoritet att presidera, att vägleda, att råda och att leda kyrkans angelägenheter. Ett hus skulle inte vara ett ordningens hus om det inte var rätt organiserat, som Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är organiserad. Ta bort kyrkans organisation, och dess kraft skulle upphöra. Varje del av dess organisation är nödvändig och väsentlig för dess fullkomliga tillvaro. Åsidosätt, förbise eller uteslut någon del, och ni har börjat göra kyrkan ofullkomlig. Och om vi fortsätter på det sättet skulle vi finna hur vi. såsom människor fordom. leddes av villfarelse, vidskepelse, okunnighet samt av människors listiga anslag. Vi skulle snart utelämna litet här och litet där. en rad här och ett bud där. tills vi skulle bli lika resten av världen, uppdelade, oorganiserade, förvirrade och utan kunskap, utan uppenbarelse eller inspiration och utan gudomlig auktoritet eller kraft. -- CR, apr 1915, s 5.

Det är sålunda en mycket allvarlig sak att motta detta förbund och detta prästadöme, ty de som mottar det måste, liksom Gud själv, hålla sig till det och får inte svika, och får inte vika av från vägen. Ty de som mottar denna ed och detta förbund och vänder sig därifrån samt upphör att handla rättfärdigt och hedra förbundet, samt kvarstannar i synden och inte omvänder sig, för dem finns ingen förlåtelse, varken i detta liv eller i den tillkommande världen. Det är enligt ordalagen i denna bok, och är lära och sanning, uppenbarad från Gud till människor genom profeten Joseph Smith. Detta ord är pålitligt. Det är Guds ord, och Guds ord är sanning. Det blir nödvändigt för alla som inträder i förbundet att förstå detta ord, så att de verkligen kan hålla sig därtill och inte vika av från vägen. -- CR, apr 1898, s 65. Se L&F 84:33-41 och Mormons bok, Mos 5.

 Ingen människa bör förtryckas. Ingen prästadömsmyndighet kan utövas eller användas i någon grad av orättfärdighet utan att Gud förtörnas. När vi därför har med människor att göra, bör vi inte behandla dem fördomsfullt. Vi bör skjuta fördomar åt sidan och driva ut vreden ur våra hjärtan. Då vi sitter till doms över våra bröder för att avgöra deras medlemskap eller deras likställdhet i kyrkan, bör vi göra detta lidelsefritt, kärleksfullt, vänligt, med avsikten att frälsa och inte att förstöra. Detta är vår uppgift. Vår uppgift är att frälsa världen, att frälsa mänskligheten, att föra den tillharmoni med Guds lagar och med rättfärdighetens principer, med rättvisans och sanningens principer, så att de kan bli frälsta i Guds rike och till sist genom lydnad tillevangeliets förordningar bli Guds arvingar och Kristi medarvingar. Detta är vår mission. -- CR, apr 1913, s 6.

Kyrkan har två viktiga områden att arbeta med det andliga och det timliga. Det ena kan inte finnas utan det andra. Vi hävdar att båda är väsentliga och det ena utan det andra är ofullständigt och ineffektivt. Sålunda instiftade Herren i kyrkans ledning två prästadömen det lägre eller aronska, med speciell uppgift inom det timliga, samt det högre eller melkisedekska, vilket ser till folkets andliga välfärd. Under hela kyrkans historia har det aldrig funnits en tid då timliga angelägenheter inte fått stor uppmärksamhet. Detta har gällt på de heligas samlingsplatser under alla ledare fram till nuvarande tid, vilket omvittnas av uppbyggnaden av Kirtland, nybyggena i Missouri och Nauvoo samt grundandet av städer och byar långt västerut, i vårt nuvarande hem. De heliga har levat och hjälpt varandra att leva, har utarbetat sin timliga frälsning med nit och energi, men på samma gång varken försummat eller glömt detta stora verks andliga natur, vilket inleddes på gudomlig befallning. Det omvittnas av deras tempel och andra hus för gudsdyrkan vilka varit betecknande för alla deras uppehållsorter. 
Medan vi sålunda ägnat mycken tid åt timliga angelägenheter, har detta alltid skett med sikte på att förbättra vårt andliga tillstånd, då det är uppenbart att det timliga, om det förstås rätt, är ett viktigt medelgenom vilket andlig utveckling kan uppnås under vår jordiska verksamhet. Dessutom har vi kommit tillinsikt om att allt vi gör i sanning är andligt, ty inför Fadern är ingenting timligt. Sålunda finns det en stark andlig drivkraft under det yttre timliga höljet i våra ansträngningar att återvinna ödemarken. -- Improvement Era, 1904--1905, s 620, 623.

Det är naturligtvis i högsta grad nödvändigt att de som presiderar i kyrkan grundligt lär sig sina plikter. Det finns ingen i ansvarig ställning i kyrkan som kan utföra sin plikt som han borde i någon annan anda än i faderskapets och broderskapets anda gentemot dem över vilka han presiderar. De som har myndighet bör inte vara regenter eller diktatorer. De bör inte vara godtyckliga. De bör vinna deras hjärtan, förtroende och kärlek över vilka de presiderar, genom saktmod och oskrymtad kärlek, genom mildhet i anden, genom överbevisning, genom ett exempel som står över förebråelser och utom räckhållför orättvis kritik. På detta sätt leder de dem på rättfärdighetens stig i sina hjärtans godhet, i sin kärlek för sitt folk, och undervisar dem om frälsningens väg både genom exempel och föreskrifter. De säger till dem: ”Följ mig, liksom jag följer vår ledare.” Detta är de presiderandes plikt. -- CR, apr 1915, s 5.

De är trofasta män, utvalda genom inspiration. Herren har givit oss sättet att utföra dessa ting. Han har uppenbarat för oss att det är de presiderande auktoriteternas plikt att utse och kalla. Sedan skall de som de utväljer till ett ämbete inom kyrkan presenteras för medlemmarna. Om medlemmarna förkastar dem, är de ansvariga för detta förkastande De har rätten att förkasta, om de önskar det, eller motta dem och stödja dem genom sin tro och sina böner. Detta är helt i enighet med den regel som Herren fastslagit. Om någon ämbetsman i kyrkan har min sympati, så är det biskopen. Om någon ämbetsman i kyrkan förtjänar erkännande för tålamod, för långmodighet, för vänlighet, för barmhärtighet och oskrymtad kärlek, så är det den biskop som gör sin plikt. Vi känner att vi med tro och kärlek vill understödja biskoparna och rådgivarna i Sion. Vi säger till biskopsråden i de olika warden: Var eniga. Ha samma åsikt, även om ni måste gå ner på era knän inför Herren och ödmjuka er tills era andar och era hjärtan förenas. När ni ser sanningen, kommer ni att ha samma åsikt och ni kommer att vara eniga. -- CR, apr 1907, s 4.

Vi har nu våra högprästers kvorum eller råd och vi har våra sjuttios och äldsters råd och så har vi prästernas, lärarnas och diakonernas råd i det lägre prästadömet. Dessa råd har alla inom sin organisation ansvar för medlemmarnas brödraskap i rådet om en medlem är äldste eller om en man har en ställning i de sjuttios kvorum eller är medlem av högrådet eller i högprästernas kvorum och han uppför sig illa, visar brist på tro, brist på vördnad för den ställning han har i sitt råd eller kvorum, bör hans ställning i sitt kvorum övervakas eller undersökas, ty han är ansvarig inför sitt kvorum för sin värdighet och sin gemenskap i kvorumet. Så att vi har den kontroll som Herren har ålagt medlemmarna i kyrkan och när jag säger medlemmarna i kyrkan menar jag mig själv, jag menar apostlarna, jag menar högprästerna och de sjuttio och äldsterna. Jag menar var och en som är medlem i kyrkan. -- CR, apr 1913, s 6.

Enbart biskopsråden och stavspresidenterna har jurisdiktion över mäns och kvinnors medlemskap eller ställning i respektive ward och stavar. Jag vill göra detta helt klart det vill säga: Det är inte min plikt, det är inte de sjuttios sju presidenters plikt och ej heller de tolv apostlarnas råda plikt att gå ut i en Sions stav och rannsaka någon medlem i en stav eller ett ward beträffande medlemskap eller likställdhet inom kyrkan. Det är inte vår uppgift att göra det. Detta tillhör de lokala auktoriteterna, och de har tillräcklig auktoritet att ta hand om medlemmarna i respektive ward och stavar. Biskoparna kan rannsaka en äldste för äktenskapsbrott, för okristligt uppträdande, för avfall eller ogudaktighet av varje slag som kan diskvalificera honom för medlemskap i kyrkan. De kan då avkunna domen att han är ovärdig kyrkans gemenskap, och de kan beröva honom likställdheten. Sedan kan de hänskjuta hans fall till stavspresidentskapet och högrådet, och det blir då presidentskapets och högrådets uppgift att ta hand om hans fall, och kanske utesluta honom från kyrkan. Den uteslutna kan inte göra något åt detta, men har rätt att vädja tillkyrkans presidentskap. Om det måhända förekommit någon orättvisa eller partiskhet, brist på information eller förståelse från biskopsrådets sida, vilket kanske inte korrigerats och därför fastställts av högrådets beslut, och den drabbade inte anser att rättvisa skipats, har han rättighet, enligt kyrkans lagar, att vädja till kyrkans presidentskap, men inte i annat fall. -- CR, apr 1913, s 5.

Jag behöver inte säga tillmina bröder som är engagerade i verket att de var och en förväntas sköta sitt arbete och vara trogna det ansvar som åvilar dem i utförandet av deras plikter som ämbetsmän i kyrkan. Vi förväntar att presidenterna i Sions stavar är exempelför folket. Vi förväntar att de i sanning är fäder för dem över vilka de presiderar: Män med visdom, med sunt omdöme, opartiska och rättvisa. Män som i sanning kvalificerat sig eller som verkligen genom sina naturliga begåvningar och genom den inspiration från Gud som det är deras privilegium att åtnjuta, är kvalificerade att presidera i rättfärdighet och sitta till doms i rättfärdighet över alla angelägenheter som förs fram inför dem eller som rättmätigt tillhör deras ämbete och kallelse. Vi förväntar oss samma trohet. samma trofasthet, samma intelligenta handhavande av plikter från biskoparna och deras rådgivare. På dessa vilar kanske det största tänkbara ansvaret. av det skälet att de förväntas genom sitt presidentskap tillvarata sina medlemmars alla olika intressen och behov. Det förväntas att en biskop känner alla människor i sitt ward, inte endast de som är trofasta medlemmar i kyrkan, hängivna i utförandet av sina plikter och som utmärker sig genom sina goda gärningar. Han skall också känna dem som är kalla och likgiltiga, dem som är ljumma, dem som är benägna att fela och göra misstag. Dessutom förväntas det att biskoparna, genom sina medhjälpare i warden, blir bekanta inte endast med sina medlemmar, män och kvinnor, utan också att de skall känna främlingen som befinner sig inom deras portar. De skall vara beredda att ge vederkvickelse, tröst, goda råd, visdom och varje annan tänkbar hjälp till dem som är behövande, vare sig de är av trons husfolk eller är främlingar för sanningen. Det förväntas således en hel del av biskoparna och deras rådgivare samt av äldsterna och de som har det lägre prästadömet i warden vilka de kallar till sin hjälp i att betjäna folket såväl andligt som timligt. Jag vill i detta sammanhang nämna att det är dessa biskopars och Sions stavars presidentskaps plikt att tillsammans med sina högråd skipa rättvisa åt varje medlem i deras ward och i deras stavar. l detta inbegripes högprästerna, de sjuttio, äldsterna, apostlarna, patriarkerna och presidentskapet i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Ingen människa som är medlem av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som har en ställning i kyrkan som medlem, är undantagen från sina ansvar som medlem och från sin trohet till biskopen i det ward i vilket hon bor. Jag är lika mycket bunden att erkänna min biskop som medlem i det ward jag tillhör, som den enklaste och nyaste medlemmen i kyrkan. Ingen människa som gör anspråk på att vara en värdig medlem i kyrkan kan sätta sig över eller göra sig oberoende av denna auktoritet som Herren allsmäktig upprättat i sin kyrka. Denna vaksamhet och omsorg om folket, om deras rätta leverne, om deras trohet tillsina förbund och till Jesu Kristi evangelium, tillhör stavarnas presidenter och deras rådgivare och högråden eller medlemmarna i högråden, biskopen och hans rådgivare samt lärarna i hans ward. -- C R, apr 1913, s 4.

Herren välsigne er. Jag ser framför mig kyrkans ledare, de presiderande andarna i deras egenskap av stavspresidenter, rådgivare tillstavspresidenter, högrådsmedlemmar, biskopar och deras rådgivare samt dem som är engagerade i vår utbildningsverksamhet och i andra ansvarsfyllda ställningar i kyrkan. Jag hedrar er alla. Jag älskar er redbarhet mot Sions sak. Detta är, vad mig beträffar, Guds rike eller ingenting alls. Jag har personligen ingen betydelse i detta verk, och jag är ingenting utom i den ödmjuka ansträngning jag gör att utföra min plikt såsom Herren ger mig förmåga att utföra den. Men detta är Guds rike. Vad jag menar med Guds rike är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, i vilken Jesus Kristus är konungen och överhuvudet. Den är inte en organisation som på något sätt hotar människors frihet eller rättigheter över hela världen, utan är en organisation avsedd att lyfta upp och förbättra mänsklighetens tillstånd och göra dåliga människor till goda människor, om det är möjligt för dem att omvända sig ifrån sina synder samt göra goda människor tillbättre människor. Detta är kyrkans avsikt och syfte, detta är vad den åstadkommer i världen. Och den är mycket sträng när det gäller dessa frågor. Drinkare, horkarlar, lögnare, tjuvar, de som förråder sin nästas förtroende, de som inte är värda tilltro sådana berövas likställdheten i kyrkan då deras karaktär blir känd, och de tillåts inte inneha en ställning där. Det är sant att ingen av oss är utan ofullkomligheter och brister. Fullkomligheten finns inte hos dödliga människor Vi har alla våra svagheter. Men då en människa överger sanningen, dygden, sin kärlek till evangeliet och till Guds folk och blir en öppen, erkänd fiende, blir det kyrkans plikt att avskilja henne från kyrkan. Kyrkan vore trolös mot sin plikt om den inte avskilde henne från gemenskapen och lät henne gå vart hon önskar. Vi gjorde fel om vi höll fast vid och försökte nära sådana onda varelser ibland oss, oavsett vilket förhållande som i övrigt råder mellan oss och dem. Jag säger därför igen att Jesu Kristi kyrka står för dygd, heder, sanning, ett rent liv och välvilja mot hela människosläktet. Den står för Gud den evige Fadern och för Jesus Kristus, vilken Fadern sände tillvärlden och vilken det är evigt liv att känna. Detta är vad kyrkan står för, och den kan inte tolerera vederstyggligheter, brott och ogudaktighet bland dem som gör anspråk på att ha någon förbindelse med den. Vi måste avskilja oss från dem och låta dem gå. Inte så att vi villskada dem. Vi vill inte skada någon. Vi har aldrig skadat, och vi avser inte att någonsin skada någon. Men vi tänker inte skadas av dem som söker vår förförelse, om vi kan göra något åt det. Det är vår rätt att skydda oss själva. -- CR, apr 1906, s 7—8.

En av de högsta egenskaperna i allt sant ledarskap är stort mod. Då vi talar om mod och ledarskap använder vi termer som avser den egenskap i livet varigenom människor medvetet väljer den rätta vägen att gå och trofast står vid sina övertygelser. Det har aldrig funnits en tid i kyrkan då det inte krävdes att dess ledare var modiga män. Inte bara modiga på det sättet att de kunde möta fysisk fara, utan också på det sättet att de var trofasta och sanna mot en klar och uppriktig övertygelse.
Kyrkans ledare bör alltså vara män som inte lätt blir modfällda, som inte förlorar hoppet och som inte ägnar sig åt föraningar om allslags ondska som skallkomma. Framför allt bör folkets ledare aldrig sprida en dyster anda i människornas hjärtan. Om män som innehar höga ställningar ibland känner sig nedtyngda och ängsliga över svåra tider, bör de vara desto mer fasta och beslutsamma vid de övertygelser som kommer ur ett gudfruktigt medvetande och ett rent liv. Dessa män bör i privatlivet känna lika stor nödvändighet att uppmuntra människor genom sitt för- hoppningsfulla och glada sätt som de gör vid sina offentliga framträdanden. Det är en sak av yttersta vikt att folket uppfostras att uppskatta och odla livets ljusa sidor hellre än att låta dess mörker och dess skuggor hänga över sig.
För att kunna övervinna oro och ängslan i samband med sådana frågor som kräver tid innan de kan lösas, är det väsentligt med absolut tro och förtröstan på Gud och på hans verks framgång.
De mest avgörande frågorna och de största farorna för den personliga lyckan påträffar och löser vi inte alltid inom oss själva, och om människor inte modigt kan möta svårigheter och hinder i sina egna liv, hur skall de då med framgång kunna möta sådana frågor och problem där allmänhetens välfärd och lycka berörs? Män som kallats till ledare borde oroa sig om de har en benägenhet för att hysa farhågor, tvivel och ständig undran. Moln och hotande stormar uppstår ofta i livet och passerar lika fort som de kom. De problem, svårigheter och faror som omger oss kan inte alltid bekämpas och lösas, ej heller övervinnas genom vår personliga ansträngning eller med gemensamma ansträngningar.
Det är inte vanhedrande för en man att svara: ”Jag vet inte” på frågor som avser något gudomligt syfte vars avsikt och ändamål det inte är människan givet att klart förutse. Det är emellertid olyckligt om män och kvinnor låter sådana frågor, frågor vilka endast tid och tålamod kan lösa, göra dem modfällda och ta överhand över deras eget arbete på att klara av de liv och yrken de själva valt. Opåkallad otålighet och ett dystert sinnelag är hos en ledare nästan oförlåtligt, och ibland krävs nästan like mycket mod för att vänta som för att handla. Man kan därför hoppas att ledarna för Guds folk och folket självt inte tror att de genast måste ha lösning på varje fråga som uppkommer och stör deras lugna livsföring. – Juvenile Instructor, 1903, s 339.

Herren kräver här, i synnerhet av de män som står som ledare för denna kyrka och som är ansvariga för att leda Guds folk, att de skall se till att Guds lag hålles. Det är vår plikt att göra detta. -- CR, okt 1899, s 41.

Sanningen kan aldrig splittra prästadömets råd. Den kommer aldrig att skilja presidenter från deras rådgivare, ej heller rådgivare från deras presidenter, ej heller kyrkans medlemmar från varandra eller från kyrkan. Sanningen skall förena oss och binda oss fast samman. Den gör oss starka, ty den är en grund som inte kan förstöras. När därför biskopar och deras rådgivare inte är överens eller då presidenter och deras rådgivare har någon som helst meningsskiljaktighet, så är det deras plikt att komma samman, gå inför Herren tillsammans och ödmjuka sig inför honom tills de får uppenbarelse från Herren och ser sanningen lika, så att de eniga kan stå fram inför folket. Det är stavspresidenternas och högrådsmedlemmarnas plikt att ofta träffas, att be tillsammans, att samråda, att lära av varandras ande, att förstå varandra och bli eniga så att ingen oenighet eller splittring förekommer bland dem. Detsamma gäller biskopar och deras rådgivare. Detsamma kan sägas om alla prästadömets råd från de första till de sista. Må de komma tillsammans och bli eniga i sin insikt om det som är rätt, rättvist och sant, och sedan som en man gå för att utföra det de har i sinnet. -- CR, apr 1907, s 4-5.

Herren gör också en uppteckning och enligt denna kommer hela världen att dömas. Och ni män som bär det heliga prästadömet -- ni apostlar, presidenter, biskopar och högpräster i Sion -- kommer att kallas att vara folkets domare. Därför förväntas det att ni skallvara ett exempelför dem att följa och se till att de lever enligt evangeliets anda, gör sin plikt och håller Herrens bud. Ni skall nedteckna deras handlingar. Ni skall nedteckna då de döps, då de konfirmeras och då de mottar den Helige Anden genom händers påläggning. Ni skall nedteckna när de kommer till Sion, deras medlemskap i kyrkan. Ni skallnedteckna huruvida de utför sina plikter som präster, lärare eller diakoner, som äldster, sjuttio eller högpräster. Ni skall skriva om deras gärningar, som Herren säger här. Ni skall nedteckna deras tionde och ge dem erkännande för det de gör. Och Herren kommer att avgöra skillnaden mellan det de gör sig förtjänta av och det de borde göra sig förtjänta av. Herren kommer att döma mellan oss i det avseendet. Men vi skall döma folket och först kräva att de gör sin plikt. För att göra detta måste de som står i ledningen vara exempel. De måste vandra på rätta stigar och inbjuda folket att följa dem. De bör inte söka driva folket framför sig. De bör inte söka bli regenter. De bör vara bröder och folkets ledare. -- CR, apr 1901, s 72.

Det är ett ansvar för denna väldiga grupp av män som har det heliga prästadömet, vilket är efter Guds Sons sätt, att utöva sitt inflytande och använda sina krafter till det goda bland Israels folk och bland världens folk. Det är deras ovillkorliga skyldighet att predika och att verka i rättfärdighet, såväl hemma som annorstädes. -- CR. okt 1901. s 83.

Vi önskar att bröderna och systrarna alla skall känna ansvaret att uttrycka sina åsikter beträffande de förslag som föreläggs er. Vi vill inte att någon man eller kvinna som är medlem av kyrkan skall göra våld på sitt samvete. Vi vill naturligtvis inte att avfällingar eller icke medlemmar skall rösta beträffande kyrkans generalauktoriteter. Vi ber endast att värdiga medlemmar i kyrkan skall rösta på de förslag som skall föreläggas er, och vi vill att alla skallrösta enligt sina åsikter, för eller emot. -- CR, okt 1902, s 83.

Kyrkans presidentskap uttrycker först sin åsikt och anger sålunda, åtminstone i viss grad, Andens åsikt och ledarens förslag. Sedan föreläggs förslaget apostlarna, för att de skall kunna visa om de är villiga eller inte att understödja första presidentskapets åtgärd. Det går sedan till patriarkerna som då har förmånen att få visa huruvida de understödjer den företagna åtgärden. Sedan föreläggs den stavspresidenten med rådgivare och högråden. Sedan högprästerna (det ämbete inom melkisedekska prästadömet som innehar presiderandets nycklar). Därnäst ombedes de resande äldsterna de sjuttio att uttrycka sina åsikter, och därefter äldsterna. Sedan förelägga frågan kyrkans biskopsråd och det lägre prästadömet och därefter hela församlingen. Alla kyrkans medlemmar som är närvarande får förmånen att uttrycka sina åsikter beträffande de förslag som givits genom stående omröstning med upplyftad hand. -- CR, okt 1901, s 73.

Det är naturligt att vi kommer samman två gånger om året tillgeneralkonferens för att framlägga namnen på dem som utvalts som presiderande ämbetsmän i kyrkan, och det är naturligt att de som innehar dessa ställningar är beroende av folkets röst för att kunna behålla den auktoritet, de rättigheter och de privilegier de utövar. De kvinnliga medlemmarna i denna kyrka har samma förmån att rösta för att stödja sina presiderande ämbetsmän som de manliga medlemmarna i kyrkan, och en värdig systers röst är i allt likställd med en broders röst. -- CR, apr 1904, s 73.

Vi vill att vårt folk skallförstå. och vi vill att världen skallförstå det stora faktum att det inte är de framträdande ledarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga som utövar hela inflytandet bland denna kyrkas medlemmar. Vi vill att det skall förstås att vi har färre icke ämbetsmän i denna kyrka i förhållande till antalet medlemmar än ni kan finna i någon annan kyrka på vårt klot. Nästan varje man i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga innehar melkisedekska eller aronska prästadömet och kan verka officiellt genom denna prästadömets myndighet närhelst han kallas därtill. De är präster och konungar, om ni så vill, till Gud i rättfärdighet. Ur denna väldiga grupp av präster kallar vi och ordinerar eller avskiljer våra stavspresidenter, våra rådgivare, våra högrådsmedlemmar, våra biskopar och deras rådgivare, våra sjuttio, våra högpräster och våra äldster, på vilka vilar ansvaret att förkunna den eviga sanningens evangelium för hela världen, och på vilka också vilar det stora och härliga ansvaret att upprätthålla sitt kalls och sitt prästadömes ära och helighet. Sålunda förväntas nästan varje manlig person i kyrkan, som uppnått ansvarighetsålder, vara en stöttepelare i Sion i sin sfär, en trons försvarare, ett exempel, en man med rättfärdighet, sanning och allvar, en man med dygd och heder, en god medborgare i den stat där han lever och en ståndaktig och lojalmedborgare i det stora land vi är stolta att kalla vårt hem. -- CR, apr 1903, s 73.

Fastän vi kan ha en smula fördel framför resten av församlingen, så kunde jag för min delstanna kvar här en vecka tillför att höra mina bröders vittnesbörd och för att ge världen tillfälle att se och veta att prästadömet i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga inte är begränsat till en enda man, inte heller tilltro män. inte heller till femton män utan att det finns tusentals män Sion som bär melkisedekska prästadömet, vilket är efter Guds Sons sätt, män vilka besitter myndighetens och maktens nycklar till att bringa liv och frälsning tillvärldens folk. Jag skulle vilja ge världen tillfälle att se vad vi är, att höra vad vi vet och förstå vilken vår uppgift är och vad vi har för avsikt att göra, med Herrens hjälp. -- CR, okt 1903, s 73.

Vi förväntar att få se den dag, om vi lever länge nog (och om vissa av oss inte lever länge nog att se den, finns det andra som gör det) då varje råd inom prästadömet i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga förstår sin plikt, tar på sig sitt ansvar, ärar sitt kall och fyller sin plats i kyrkan till det yttersta, enligt sin egen intelligens och förmåga. När den dagen kommer, behöver inte så mycket arbete som nu utföras av biorganisationer, eftersom det kommer att utföras av prästadömets reguljära kvorum. Herren har avsett och förstått detta från begynnelsen, och han har ordnat det så i kyrkan att varje behov kan tillfredsställas genom prästadömets reguljära organisationer Det har sagts, med rätta, att kyrkan är fullkomligt organiserad. Det enda problemet är att dessa organisationer inte är helt vakna för de förpliktelser som åvilar dem. När de vaknar helt och fullt och förstår de krav som ställs på dem, kommer de att uppfylla sina plikter mera trofast, och Herrens verk kommer att bli desto starkare mäktigare och mera inflytelserikt i världen. -- CR, apr 1906, s 3.

 Hedra den kraft och den auktoritet som vi kallar det heliga prästadömet, vilket är efter Guds Sons sätt och vilket förlänats människan av Gud själv. Hedra detta prästadöme. Vad är detta prästadöme? Det är ingenting mer och ingenting mindre än gudomlig auktoritet given människan från Gud. Detta är den princip vi bör hedra. Vi innehar själva nycklarna till denna auktoritet och detta prästadöme. Det har förlänats den stora skaran sista dagars heliga. Det har i sanning, kan jag säga, förlänats många som inte varit värdiga att mottaga det och som inte ärat det och som bringat vanära över sig själva och över prästadömet, vilket förlänats dem. Guds Sons prästadöme kan inte utövas med någon grad av orättfärdighet. Inte heller kan dess kraft, dess styrka och dess auktoritet kvarstanna hos den som är fördärvad, som är förrädisk i sin själ gentemot Gud och gentemot sina medmänniskor. Det kvarstannar inte i kraft och styrka hos honom som inte hedrar det i sitt liv genom att rätta sig efter himmelens krav. -- CR, apr 1904, s 3.

Vi vill fästa kyrkans unga mäns uppmärksamhet på behovet av att anpassa sig tillkyrkans ordning ifråga om de svårigheter som kan uppstå mellan bröder, medlemmar och ämbetsmän, och också i andra ärenden. då man behöver råd.
Sions ungdom bör minnas att den grundläggande principen vid uppklarandet av svårigheter är att de personer som har svårigheter själva skall göra anpassningar och tillrättalägganden. Om de som är oense inte kan komma överens, är det mycket svårare, för att inte säga omöjligt, för en tredje eller fjärde part att skapa harmoni mellan dem. L varje fall kan sådana utomstående endast hjälpa de stridande parterna att komma till samförstånd.
Men i de fall det är nödvändigt att kalla in prästadömet som tredje part, finns det en rätt ordning enligt vilken detta skall ske. Om en förlikning Inte kan uppnås i en tvist mellan två medlemmar i kyrkan, bör wardslärarna kallas att hjälpa till. Om de misslyckas, kan man vända sig till biskopen, sedan tillstavens högröd. Endast sedan svårigheten prövats inför denna grupp bör en fråga komma inför kyrkans presiderande kvorum Det är felaktigt att förbise något av dessa auktoriserade steg eller någon av dessa auktoriteter.
Detta förstås i allmänhet när det gäller svårare fall, men tycks inte fungera så välj vad som kan kallas mindre, men ändå lika viktiga ämnen. Vi ser ofta fall då råd och anvisningar och bedömningar från närmaste prästadömsauktoritet helt och hållet förbises eller helt ignoreras. Människor går tillstavspresidenten för att få råd när de i själva verket borde tala med sina lärare eller sin biskop. Ofta kommer de tillförsta presidentskapet, apostlarna eller de sjuttio fast de aldrig talat med sin stavspresident. Detta är fel och inte alls i enlighet med kyrkans ordning. Wardets prästadöme bör aldrig förbigås i något fall då stadens auktoriteter tillfrågas. Inte heller bör stavens auktoriteter förbigås för att generalauktoriteternas råd skall kunna inhämtas. Detta sätt att förbigå vederbörande lokala ämbetsmän är varken i enlighet med kyrkans instruktioner och organisation eller något som främjar en god ordning. Det skapar förvirring. Varje ämbetsman har satts i sin ställning för att ära ett kall, för att vara en väktare och en rådgivare för folket. Alla bör rådfrågas och respekteras i sina ställningar och aldrig förbigås.
Endast på detta sätt kan den harmoni och enighet som är karakteristisk för Kristi kyrka råda. På detta sätt läggs också ansvaret för detta stora verk på det arbetande prästadömet, som delar det med generalauktoriteterna. Därigenom lyser också kyrkans organisations fullkomlighet, styrka och kraft med större glans. -- Improvement Era, jan 1902, s 230.

En av de första plikter som en ung man har i världen är sin plikt mot sin far och mor. Det bud som Gud gav tidigt i historien tillisraeliterna: ”Hedra din fader och din moder” åtföljdes av ett löfte som gäller än i denna dag, nämligen: ”För att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig.”
Med lydnad följer helt naturligt den respekt och den omtanke om föräldrarna som bör känneteckna ädelungdom. De står i ledningen för familjen, patriarken, modem, regenterna. Och inget barn bör underlåta att rådfråga dem och få råd från dem under hela den tid då han vistas under föräldramas tak.
Denna känsla bör respekteras av kyrkan. Sålunda bör ämbetsmän som önskar använda en ung mans tjänster i något kall inom kyrkan, inte underlåta att rådfråga fadern innan kallelsen görs. Det har förekommit fall där unga män till och med kallats titt uppfylla viktiga missionen, deras namn har föreslagits av biskopar eller kvorumpresidenter utan att fadern på något sätt tillfrågats. Föräldrarna har helt förbigåtts. Detta är varken önskvärt eller riktigt, inte heller är det i enlighet med kyrkans ordning eller de lagar som Gud instiftat i tama dagar. Kyrkan är patriarkalisk till sin karaktär och sin natur, och det är i högsta grad tillbörligt och rätt att familjens överhuvud, fadern, rådfrågas av ämbetsmannen i allt som rör kallandet av hans barn till någon av plikterna i kyrkan. Ingen förstår så väl som fadern det som gäller familjen och vad som är bäst för hans barn. Hans önskningar bör därför inhämtas och respekteras.
Våra äldster skulle med rätta anse det felaktigt att döpa en gift kvinna utan hennes makes samtycke, och barn utan föräldrarnas medgivande. På samma sätt är det olämpligt att någon ämbetsman i kyrkan kallar barnen i en familj, så länge de är under föräldrarnas vård, att motta någon ordination eller motta någon kallelse i kyrkan utan att först ha rådfrågat föräldrarna.
Familjeorganisationen ligger till grund för ett sant styressätt, och man kan inte nog betona vikten av att styrelsen i familjen är så fullkomlig som möjligt, och inte heller det faktum att respekt därför i alla avseenden bör upprätthållas.
Unga män bör vara mycket noga med att i sina sinnen inpränta nödvändigheten av att samråda med fadern och modern i allt som rör deras handlingar i livet. Respekt och vördnad för föräldrar bör inpräglas i hjärtat hos de av de unga som är medlemmar i kyrkan far och mor skall respekteras, deras önskningar skall tas hänsyn till och i varje barns hjärta bör inplanteras denna tanke om uppskattning av och omsorg om föräldrar vilken karaktäriserade de forna patriarkernas familjer.
Gud är mänsklighetens överhuvud. Vi ser upp till honom såsom alltings Fader. Vi kan inte behaga honom mera än då vi respekterar och hedrar våra fäder och våra mödrar, vilka är upphovet till vår tillvaro här på jorden.
Jag önskar därför inprägla i kyrkans ämbetsmäns sinnen nödvändigheten av att samråda med fäderna i allt som berör kallandet av deras söner till prästadömet och till arbetet i kyrkan, så att den respekt och vördnad som barn bör visa sina föräldrar inte störs av kyrkan eller förbigås av dess ämbetsmän. På detta sätt får vi harmoni och välvilja att råda. Godkännandet från familjerna och familjelivet, på vilka kyrkans styrelse är baserad och vidmakthålls, läggs sålunda till det heliga prästadömets kallelser och skapar enighet, styrka och kraft i all dess verksamhet. -- Improvement Era, feb 1902. s 307.

Det finns också en annan sak i detta sammanhang som vi med fördelkan peka den på. Det är att de heliga för ofta i vardagligt tal använder titlarna ”profet, siare och uppenbarare”, ”apostlar” etc. Dessa titlar är alltför heliga för att användas hur som helst i dagligt tal. Det finns tillfällen då de är helt lämpliga och på sin plats, men i vardagslivet är det tillräckligt hedrande att tilltala den broder som innehar melkisedekska prästadömet som äldste. För en äldste är en allmän titel, tillämplig på alla som har det högre prästadömet, vare sig de är apostlar, patriarker, högpräster eller sjuttio.
Att tilltala en broder som apostel så och så eller patriark den och den i tal som gäller vardaglig verksamhet och liknande är att använda titlar som är alltför heliga för att lämpa sig vid sådana tillfällen. Detta är, i mindre grad, något av samma onda mot vilket vi så ofta varnas - att alltför ofta använda namnet på den Helige som vi dyrkar och hans Son, vår Återlösare. För att undvika detta kallade de heliga i forna dagar det heliga prästadömet efter den store högprästen Melkisedek, medan den kungliga och korrekta titeln är ”prästadömet efter Guds Sons sätt”. Att använda alla dessa titlar ständigt och urskillningslöst smakar hädelse och är inte behagligt inför vår himmelske Fader. -- Juvenile Instructor, 1 jan 1903.

Jag tror att det är kyrkans plikt att erkänna varje man som innehar en officiellställning däri, i hans sfär och i hans kallelse. Jag anser att en lärares plikt är lika helig som en apostels inom det område där han kallats att verka och att varje medlem i kyrkan är lika förpliktad att hedra en lärare som besöker honom i hans hem, som han är att hedra kyrkans presiderande kvorum ämbete och råd. De innehar alla prästadömet. De verkar alla i sina kallelser, och de är alla väsentliga på sina platser, emedan Herren har utsett dem och satt dem i sin kyrka. Vi kan inte förbigå dem. Om vi gör detta, kommer synden att vila på våra huvuden. -- CR. okt 1902, s 86.

Jag säger att då dessa medlemmar i kyrkan är offer för villfarelser eller handlar fel, har vi uppsikt över dem i första hand i warden. Biskopar ser efter dem. Sedan har vi kvorum till vilka de hör. De har ansvar för dem och förväntas också se efter dem. Efter kvorumen ser stavspresidenter efter dem och ser till att de får hjälp, att de får styrka, att de får tillrättavisning, att de blir varnade och att de får beröm när de gör sina plikter och håller Herrens bud. Sålunda har Herren satt många att vaka över kyrkans medlemmar för att lära dem rätta principer, för att hjälpa dem handla rätt, att leva rätt och vara rena från världens synder, så att kyrkans medlemmar må fullkomnas, så att kyrkan kan bli fri från det onda, från allt smittosamt fördärv, liksom Jesu Kristi kropp är fri från allt fördärv, all ondska och all synd. Sålunda har Gud placerat dessa väktare i kyrkan, från diakonerna till apostlarna och tillkyrkans presidentskap, med avsikten att övertala män och kvinnor att hålla sig rena och obefläckade av världen, samt att hjälpa dem att vara trofasta mot de förbund de ingått med varandra och med sin Gud. -- CR, apr 1913, s 6-7.

Jag säger nu till bröderna som bär prästadömet - högprästerna, de sjuttio, äldsterna och det lägre prästadömet - ära era kallelser! Studera skrifterna! Läs 107:e kapitlet av Läran och förbundet om prästadömet!
Lär er denna uppenbarelse, vilken gavs genom profeten Joseph Smith, och efterlev dess undervisning och lära. Då kommer ni att få kraft och intelligens till att klara upp många svårigheter som tidigare existerat i era sinnen och klara upp många tvivel och mycken osäkerhet beträffande prästadömets rättigheter. Gud gav detta ord till oss. Det gäller idag i kyrkan och i världen, och det innehåller instruktioner tillprästadömet och till folket beträffande deras plikter, vilka varje äldste bör känna till. -- CR, okt 1902, s 88.

Varje man bör vara villig att låta andra presidera över sig. Han är inte lämplig till att presidera över andra tills han i tillräcklig grad kan underkasta sig sina bröders presiderande. -- Improvement Era, årg 21, s 105.

Tänk efter vad det innebär att inneha auktoritetsnycklar vilka - om de utövas med visdom och rättfärdighet - måste respekteras av Fadern, Sonen och den Helige Anden Hedrar ni detta prästadöme? Respekterar ni det ämbete och hedrar den auktoritetsnyckel som ni innehar inom melkisedekska prästadömet, vilket är efter Guds Sons sätt? Vill ni, som bär prästadömet, vanhelga gudomens namn? Vill ni vara tygellösa och äta och dricka med drinkarna, med de otroende och med de världsliga? Vill ni som innehar detta prästadöme glömma era böner, och underlåta att minnas allt gotts Givare? Vill ni som innehar detta prästadöme och äger rätt och auktoritet från Gud att betjäna i Faderns och i Sonens och i den Helige Andens namn kränka Guds förtroende och kärlek, allas vår Faders förhoppningar? Ty då han förlänar er denna nyckel och denna välsignelse, önskar och förväntar han att ni skall ära ert kall. Vill du såsom äldste i Jesu Kristi kyrka vanära din hustru och dina barn? Vill du överge dina barns mor, hustrun vid din barm, Guds gåva till dig vilken är mera dyrbar än livet självt? Ty utan kvinnan är mannen inte fullkomlig i Herren, inte mera än kvinnan är fullkomlig utan mannen. Vill ni hedra sabbatsdagen och hålla den helig? Vill ni iaktta tiondelagen och alla de andra kraven i evangeliet? Vill ni alltid gå med bönens anda och en önskan att göra gott? Vill ni undervisa era barn om livets och frälsningens principer så att de när de är åtta år gamla önskar döpas av egen fri vilja? -- Improvement Era, dec 1917, s 105-106.

Om du villhedra det heliga prästadömet först hos dig själv, kommer du att hedra det hos dem som presiderar över dig och dem som tjänar i de olika kallelserna i hela kyrkan. -- Improvement Era, dec 1917, s 106.

En ämbetsman i kyrkan i en av Sions stavar frågar huruvida en mans prästadöme kan tas ifrån honom på något annat sätt än genom uteslutning. Med andra ord: Kan en mans ordination till prästadömet annulleras och göras om intet medan han fortfarande tillåts behålla sitt medlemskap i kyrkan, eller måste han uteslutas innan prästadömet kan tas ifrån honom? Svaret måste vara att endast genom uteslutning på vederbörligt sätt kan prästadömet tas ifrån en person. Vi känner inte till något annat sätt genom vilket en man som fått prästadömet sig förlänat kan berövas det. Kyrkans rätta auktoriteter kan emellertid, efter vederbörlig prövning, besluta att en man förverkat sin rätt att handla inom prästadömet och han kan av denna orsak bringas till tystnad, hans ordinationscertifikat kan tas ifrån honom och sålunda indrag hans rätt att officiera inom evangeliets förordningar eller utöva det prästadöme som förlänats honom. Om han då envisas med att utöva sitt prästadöme och sin tidigare kallelse, kan han ställas till ansvar för olydnad och uteslutas.
Flera exempelhar inträffat i kyrkans historia där män på grund av överträdelse, vederbörligen bevisad samt dömd av de rätta auktoriteterna, förhindrats att handla inom prästadömet, vilket får samma verkan som om prästadömet togs bort från honom, om detta vore möjligt. Men detta tar inte bort ordinationen från dem, och om i sådana fallöverträdarna skulle omvända sig och göra fullständig gottgörelse, skulle de fortfarande inneha samma prästadöme som de hade innan de bragtes till tystnad eller förhindrades att verka. En person som en gång ordinerats till biskop, till äldste eller högpräst, fortsätter att inneha det ämbetet. En biskop är fortfarande biskop även om han flyttat till ett annat ward eller av annat skäl förlorat sin kallelse. Men i de fall då man önskar att han skall verka i ett nytt ämbete eller på en ny plats, och vederbörande auktoriteter kallar honom därtill, är det inte nödvändigt att återordinera honom tillbiskop. Han behöver endast avskiljas för sin nya kallelse. Med andra ämbetsmän i kyrkan är det på samma sätt. När de en gång erhållit prästadömet kan det inte tas ifrån dem, utom på grund av överträdelse som är så allvarlig att de förverkat medlemskapet i kyrkan. Men som vi redan sagt kan deras rätt att officiera dras in eller upphävas. Herren kan ta bort verkan och kraften i deras ordinationer, och han gör detta om de överträder buden. Inga begåvningar eller välsignelser i Herrens hus, inga patriarkaliska välsignelser, ingen ordination tillprästadömet kan tas bort när den en gång givits. En person kan av någon orsak bli hindrad från att utöva rättigheterna och privilegierna att verka i prästadömets ämbeten, vilket också har skett, och den som sålunda bragts till tystnad förblir medlem av kyrkan, men detta tar inte bort ifrån honom något prästadöme som han innehade. -- Improvement Era, årg 11, 465-466.

För det första: Varje kvorum bör endast ha en medlemslista och varje person som innehar visst prästadöme bör vara inskriven i det kvorum som har ansvaret i det ward där hans matrikelkort förvaras. Det är inte lämpligt eller godkänt att föra en särskild lista för inaktiva.
För det andra: Rekommendationer från ett kvorum till ett annat behövs inte. Den nuvarande proceduren för upptagande av medlemmar i ett kvorum har redan publicerats enligt följande:
Ordinationscertifikatet bör noggrant bevaras av den ordinerade. Det bör närhelst det behövs presenteras för vederbörande auktoritet som bevis på ordinationen. Då denna bevisats bör han tas upp som medlem på vanligt sätt av det kvorum som har jurisdiktion i det ward eller den stav där han bor, förutsatt att han accepterats som medlem i wardet. Om han inte innehar ett ordinationscertifikat, och den rekommendation en ngt vilken han mottas i wardet nämner hans prästadöme och ordination, bör detta accepteras som bevis på att han innehar detta ämbete, såvida inga bevis på motsatsen förekommer, och förutsatt att han upptagits som medlem i wardet med full likställdhet.
För det tredje: Då en person som bär prästadömet flyttat från ett ward.
Till ett annat och upptas som medlem i det ward till vilket han flyttat, blir det wardskamrens uppgift att meddela denne persons ankomst till kvorumpresidenten. Den nye medlemmen bör presentera sitt ordinationscertifikat som bevis på att han innehar prästadömet, och på grundval av det certifikatet får han presenteras för upptagande i det kvorum som medlemmarna i det wardet med samma prästadöme tillhör. Det är wardskamrerns uppgift att vid påföljande prästadömsmöte i wardet rapportera ankomsten av person som innehar prästadömet, och varje sådan nyanländ medlem bör skrivas in i rätt klass, oavsett om han varit närvarande vid ett klassmöte eller inte.
För det fjärde: När en medlem som innehar prästadömet blir medlem wardet, bör vederbörande kvorumämbetsman ha uppsikt över honom och se till att han blir inskriven i kvorumet.
För det femte: Det är högprästernas och äldsternas kvorumsekreterares uppgift att göra iordning ordinationscertifikat och låta dem underskrivas av vederbörande ämbetsmän, presenteras för wardskamrern för att föras in i wardsuppteckningen och sedan överlämnas till de personer de utfärdats för. Sjuttios ordinationscertifikat utfärdas av de sjuttios första råd. När en person ordineras till sjuttio av annan person än en medlem av de sjuttios första råd, bör vederbörande kvorumämbetsmän omedelbart meddela de sjuttios första råd och begära att ordinationscertifikat postas eller överlämnas tillkvorumämbetsmannen. och sedan det förts in i kvorumets och wardets uppteckningar bör det överlämnas till den person för vilken det utfärdats.
För det sjätte: Då ett kvorum undandrar gemenskapen från en av sina medlemmar, bör en rapport om kvorumets åtgärd sändas till wardets biskop. Improvement Era årg 19, s 752-753.

En diakon i kyrkan bör utöva den auktoritet som tillhör hans kallelse inom prästadömet och hedra detta kall lika uppriktigt och trofast som en högpräst och en apostel bör hedra sitt kall, med känslan att han bär en del av ansvaret för Guds rike i världen tillsammans med alla sina bröder. Varje man bör i sitt hjärta känna nödvändigheten av att göra sin del i detta stora sista dagars verk. Alla bör söka vara redskap i att få det att rulla framåt. Speciellt är det varje mans plikt som innehar någon del av det heliga prästadömets auktoritet att ära och hedra detta kall, och ingenstans kan vi börja göra detta bättre än just här, inom oss själva. När vi renat insidan, renat våra hjärtan, rättat till våra liv, bestämt oss för att göra hela vår plikt mot Gud och människor, är vi beredda att utöva ett gott inflytande i familjekretsen, i samhället och på allalivets områden. – Deseret Weekly News, årg 24, s 708.

Dessa mäktiga män som sitter framför denna förhöjning iklädda kraft från den allra högste Guden, har inte kallat sig själva. De har inte utvalts av människor. De har inte utvalt sig själva, men de har kallats genom den Allsmäktiges kraft att inneha höga ställningar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga såsom presidenter, såsom folkets fäder, som rådgivare, som domare och som ledare. De vandrar på den väg som Guds folk bör följa in i all sanning och till ett större ljus, större kraft och visdom och insikt. Gud välsigne er, mina bröder. Och då ni står eniga, som ni stått i det förgångna, och som ni manifesterat er enhet här under denna konferens, så kommer Gud att ära er inför era hjordar och ibland ert folk. Han kommer att öka er kraft och er styrka till att göra gott och uppnå hans avsikter, tills ni skall bli nöjda med ert arbete och finna stor glädje däri. Och ert folk skall stå upp och kalla er välsignade. De kommer att be för er och stödja er med sin tro och sina goda gärningar. -- CR, okt 1905, s 94.

Jag bär mitt vittnesbörd till er och tillvärlden om att Joseph Smith upprestes genom Guds kraft till att lägga grunden till detta stora sista dagars verk, till att uppenbara evangeliets fullhet för världen i denna tidsutdelning, till att återställa Guds prästadöme till världen genom vilket människor kan handla i Faderns och i Sonens och i den Helige Andens namn, så att det kan antagas av Gud. Det sker genom hans auktoritet. Jag bär mitt vittnesbörd om detta. Jag vet att det är sant.
Jag bär mitt vittnesbörd om deras gudomliga auktoritet vilka efterträtt profeten Joseph Smith som denna kyrkas presidenter. De 'var Guds män. Jag kände dem. Jag var nära förbunden med dem. Som en man kan känna en annan, genom den nära kunskap han äger om honom, så kan jag bära vittnesbörd om redbarheten, hedern, livets renhet, intelligensen och den gudomliga missionen och kallelsen hos Brigham, hos John, hos Wilford och hos Lorenzo. De var inspirerade av Gud att fylla den mission till vilken de kallats, och jag vet detta. Jag tackar Gud för detta vittnesbörd och för Anden som manar mig att närma mig dessa män, deras mission, detta folk, min Gud och min Återlösare. Jag tackar Herren för detta, och jag beder allvarligt att det aldrig må lämna mig aldrig i evighet. -- C R, okt 1910, s 4-5.

Jag har från min ungdom tjänat tillsammans med män som Brigham Young, Huber C Kimball, Willard Richards, George A Smith, Jedediah M Grant, DanieI H Wells, John Taylor, George Q Cannon och Wilford Woodruff och hans medarbetare, med Lorenzo Snow och hans medarbetare, medlemmarna bland de tolv apostlarna, de sjuttio och högprästerna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga under mer än 60 år. Jag villvittna för er, och må mitt ord höras av varje främling som är inom hörhållför min röst, att bättre män än dessa aldrig levat inom min bekantskapskrets. Jag kan vittna så eftersom jag var bekant med dessa män, från barndomen växte upp med dem, arbetade med dem i råd, i bön och vädjan, och jag färdades från samhälle tillsamhälle med dem genom vårt land här och tvärs över slätten. Jag har hört dem privat och offentligt, och jag bär mitt vittnesbörd till er att de var Guds män, sanna män, rena män, Guds odlingar. De var dygdiga män som aldrig frestades att göra ont eller frestade andra att fela, män vilkas exempel och liv stod över klander, med undantag för vad fördärvade, ogudaktiga eller okunniga människor trodde sig se och förmätet sade var ont hos dem. -- CR, apr 1917, s 6.

Jag vittnar för er att lika säkert som jag vet att jag lever och rör mig och existerar, så har Herren upprest gossen och profeten Joseph Smith och begåvat honom med gudomlig auktoritet samt lärt honom de ting vilka var nödvändiga för honom att veta så att han skulle få kraft att lägga grundvalen till Guds kyrka och rike på jorden. Joseph Smith var sann mot de förbund han ingick med Herren. Han var sann mot sin mission, och Herren gjorde honom i stånd att utföra sitt verk, tills han beseglade sitt vittnesbörd med sitt utgjutna blod. Hans vittnesbörd är nu i kraft bland människors barn och har varit i kraft lika säkert som Jesu Kristi blod är i kraft och ett bindande vittnesbörd över hela världen, som det varit från den dag då det utgöts, till vår tid, och kommer att vara tills änden kommer.
Jag bär mitt vittnesbörd till er mina bröder och systrar om gudomligheten i den mission och det verk som utfördes av president Brigham Young och hans medarbetare då de, från det raseri som hotade Illinois och Missouri och andra platser, flydde till dessa fridfulla dalar, vilket skedde genom himmelens vilja och genom den Helige Andens vägledande kraft President Young och pionjärerna kunde lägga grunden till ett samvälde vars like knappast står att finna inom vårt härliga lands gränser. Detta skedde inte med broder Brighams visdom, inte heller med broder Heber C Kimballs visdom eller någon av deras medarbetares, trots att dessa var stora män och sanna tjänare till den levande Guden, trofasta och sanna tillsina kallelser, hur stor deras redbarhet mot Sions sak än var. Nej, bakom dem, över dem, under dem och omkring dem fanns Guds kraft som ledde och styrde dem. Sålunda utförde han sina syften med dem som redskap. Vi ger äran till vår Fader i himmelen och vi hedrar och välsignar dessa stora och goda mäns namn vilka Herren utvalde att utföra sina syften, och genom vilka han utförde sina avsikter utan att misslyckas.
Jag bär mitt vittnesbörd om John Taylors redbarhet. Han var en av de renaste män jag känt i hela mitt liv, en man, ren från huvud till fot, ren kropp och ren i sinne, fri från allt vulgärt som är så vanligt bland människornas barn. Jag vet vad jag talar om, ty jag var med honom dag och natt, månad efter månad, år efter år, och jag bär mitt vittnesbörd om hans redbarhet. Han var martyr tillsammans med profeten Joseph Smith Han led mer än döden med Joseph och Hyrum, och Herren bevarade honom och hedrade honom genom att kalla honom att ta hand om sitt verk under en tid på jorden, och sålunda upphöja honom till den härligaste och mest ansvarsfulla position som någon människa kan kallas till i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Jag bär mitt vittnesbörd om Wilford Woodruffs trofasthet, en man i vilken det inte fanns något svek, en man som var allt igenom hederlig, en man som var mottaglig för Herrens andas maningar, en man ledd genom inspiration till att utföra sin plikt, långt mer än av någon visdomens eller omdömets gåva som han själv besatt.
Jag bär mitt vittnesbörd om det verk som utfördes av president Lorenzo Snow, trots att det endast var en kort tid. Men några av de ting som lämnades åt honom att göra var absolut nödvändiga att utföra för att befria hans efterträdare och andra som kan komma i framtiden från misstag och villfarelser vilka smugit sig in tidigare.
Beträffande den nuvarande evangelieadministrationen och Herrens verk har jag ingenting att säga. Låt verket tala för sig självt, låt folket och Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas medlemmar säga vad som utförs av Herren. Låt det inte sägas av mig eller av någon av mina rådgivare eller medarbetare. Herren förbjuda att jag någonsin skulle för ett ögonblick inbilla mig att vi har någon stor betydelse i detta stora Herrens verk Andra kan uppresas, och Herren kan forma deras sinnen. Han kan kvalificera dem och ödmjuka dem, om så behövs, för att göra dem lämpliga för de plikter och ansvar som kan krävas av dem. Jag tror att Sion blomstrar och att vi vad vårt andliga liv, vår andliga tillväxt och vår tro beträffar, liksom vårt timliga tillstånd, är framgångsrika och att allt är väl i Sion idag. -- CR, okt 1917.

Jag kände president Brigham Young och jag bär mitt vittnesbörd tillvärlden att inte endast Joseph Smith var inspirerad av Gud och upprest till att lägga grunden till detta stora sista dagars verk. Brigham Young blev också upprest och stödd av den allsmäktige Gudens kraft till att fortsätta Josephs mission och utföra det verk han planerade under sin livstid. Jag har haft med president John Taylor att göra, och jag vittnar om att han också var en Guds man. Han var i sanning Guds språkrör. Han var martyr tillsammans med profeten Joseph, ty hans blod utgöts med Josephs och Hyrums. Men Herren bevarade hans liv så att han skulle kunna utföra den mission till vilken han kallats, till att presidera över kyrkan för en tid. Jag var nära bekant med president Wilford Woodruff, och jag bär vittnesbörd om denne älskvärde, gode mans mission. Jag har också varit mer eller mindre förtrogen med president Snow, och jag bär vittnesbörd om att hans verk var av Gud. -- CR, (special), okt 1901, s 96.

Efter profeten Joseph Smiths död fortsatte de tolv apostlarna som kyrkans presiderande kvorum under ett antal år. Men slutligen manades de av den Helige Anden att åter organisera kyrkans första presidentskap, med Brigham Young som president och Heber C Kimball och Willard Richards som hans rådgivare. Egentligen hade denna organisation kunnat utföras inom tjugofyra timmar efter profeten Joseph Smiths död, men deras åtgärd blev fördröjd till dess att de av erfarenhet fann att utövandet av presidentskapets funktioner och kyrkans styrelse genom tolv män i ledningen, dels var tungrodd, dels inte helt var i enlighet med det heliga prästadömets ordning som den upprättats av Herren. Vid president Brigham Youngs död följde president John Taylor i viss mån sin företrädares exempel, och det dröjde någon tid innan kyrkans presidentskap organiserades. Presidentskapet organiserades emellertid med John Taylor som president och George Q Canyon och jag själv som rådgivare. Vid president Taylors död tvekade president Woodruff och lät någon tid förflyta innan presidentskapet återorganiserades. När han till sist blev övertygad om att det var hans plikt, och nödvändigt för att utföra Herrens avsikter, organiserade han kyrkans presidentskap. Vid det tillfället gav han en allvarlig uppmaning till sina medtjänare. Han önskade att de skulle förstå att för all framtid, då kyrkans president dog och därigenom första presidentskapet upplöstes, skulle det vara en plikt för vederbörande auktoriteter i kyrkan att genast och utan onödigt dröjsmålomorganisera första presidentskapet.
Så snart nyheten nådde oss om president Woodruffs död, han var i Kalifornien vid den tidpunkten, sade president Lorenzo Snow till mig: ”Det är vår plikt att så snart som möjligt åter organisera kyrkans presidentskap.” Som ni vet genomförde han detta genast efter begravningen av president Woodruffs kropp. I detta sammanhang vill jag säga ytterligare något. President Snow sade till mig: ”Du kommer att leva och bli president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, och då den tiden kommer bör du genast sätta igång med att organisera kyrkans presidentskap.” Detta var hans råd till mig, och samma råd gavs till de tolv apostlarna. l enlighet med principen och med president Snows uppmaning, utsåg apostlarna inom en vecka efter hans död kyrkans nya presidentskap. Vi gjorde detta enhälligt och helt i enlighet med det mönster som Herren upprättat i sin kyrka.
Jag önskar läsa något ur uppenbarelsen beträffande det heliga prästadömets ordning, så att ni kan förstå varför vi så noggrant som möjligt åtlyder det heliga styressätt som upprättats genom uppenbarelse genom profeten Joseph Smith i tidernas fullhets utdelning. Vi kan inte förneka det faktum att Herren i denna kyrka verkställt en av de mest fullkomliga organisationer som någonsin existerat på jorden. Jag känner inte till att det existerar någon mera fullkomlig organisation än Jesu Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vi har inte alltid strängt följt prästadömets ordning. Vi har avvikit därifrån i viss utsträckning. Men vi hoppas att vi i sinom tid genom de Helige Andens maningar kommer att ledas på exakt den väg som Herren utstakat för oss att följa och strängt hålla oss till den ordning han upprättat. Jag vill läsa ur en uppenbarelse som gavs tillprofeten Joseph Smith i Nauvoo, Hancock County, Illinois, den 19 januari 1841, vilken står som kyrkans lag beträffande de regler som skallgälla när det heliga prästadömets auktoriteter presenteras. Reglerna instiftades i kyrkan och jag anser att vi inte har någon rätt att avvika från dessa. -- CR: (special), okt 1901. s 70, 71. Läran och förbunden 124:123--145

Vi har första presidentskapets råd bestående av tre presiderande högpräster vilka är kallade av Gud och utsedda att presidera över kyrkan och över Guds prästadöme. Jag vill här säga att det inte är nödvändigt och aldrig varit nödvändigt att medlemmarna i kyrkans första presidentskap är ordinerade apostlar. De innehar i kraft av sina rättigheter som kyrkans presidenter alla nycklar och all den myndighet som tillhör melkisedekska prästadömet. Det inbegriper och omfattar alla tillägg till detta prästadöme, det lägre prästadömet, samt alla ämbeten inom prästadömet från det första till det sista och från det minsta till det största. -- CR, apr 1912

I februarinumret av Era, sägs det att flera personer som varit rådgivare i första presidentskapet aldrig ordinerats tillapostlar. Flera brevskrivare har motsatt sig påståendet att Sidney Rigdon, Jedediah M Grant, DanieIH Wells, John R Winder och andra inte var ordinerade apostlar. Vi vidhåller i brist på övertygande bevis på motsatsen att ingen av dessa bröder någonsin ordinerats till apostel. Vi vet säkert att John R Winder, Sidney Rigdon, William Law och Hyrum Smith, vilka alla var medlemmar i kyrkans första presidentskap, aldrig ordinerats tillapostlar. Vare därmed hur som helst. Det vi kommit fram till är emellertid detta: Det var inte nödvändigt att det skulle vara ordinerade apostlar för att inneha ställningen som rådgivare i första presidentskapet. Det viktiga faktum vi bör minnas är att prästadömet är större än något av dess ämbeten. Varje man som bär melkisedekska prästadömet kan i kraft härav utföra vilken som helst förordning som hör därtill, eller är förbunden därmed, när han kallas att göra så av någon som har vederbörlig auktoritet, vilken innehas av kyrkans president eller någon han utser. Varje ämbetsman i kyrkan står under hans ledning, och han har ledning från Gud. Han är också utvald av Herren att vara kyrkans överhuvud, och blir detta då kyrkans prästadöme (vilket innefattar dess ämbetsmän och medlemmar) antagit och understött honom. (L&F 107:22) Ingen man har rätt att anta att han har myndighet att presidera, blott i kraft av sitt prästadöme såsom är fallet med Joseph Smith i den reorganiserade kyrkan, ty han måste dessutom utväljas och accepteras av kyrkan. För honom gällde motsatsen. Hans handling förkastades av de tolv, som var det kvorum som hade myndigheten efter martyrskapet, och av hela kyrkan. Ett ämbete inom prästadömet är ett kall, såsom apostel, högpräst, sjuttio, äldste och har all sin auktoritet från prästadömet. Dessa ämbetsmän innehar olika kallelser, men har samma prästadöme.
Det apostoliska ämbetet är tillsjälva sin natur ett ämbete för proselytering. När en apostel presiderar, så presiderar han liksom högprästen, sjuttion, äldsten eller biskopen på grund av det höga prästadöme som förlänats honom. Han presiderar dessutom eftersom han kallats att göra så a\ kyrkans erkända överhuvud. (L&F 107:23--33) På samma sätt är det med en högpräst som kallats att verka i första presidentskapet, i vilket fall han ”räknas såsom jämställd” med kyrkans president i att inneha presidentskapets nycklar (90:6) så länge presidenten kvarstår. Då denne dör, upphör hans rådgivaren kallelse, och presidentskapets ansvar faller på de tolv apostlarnas kvorum, eftersom de innehar det heliga melkisedekska prästadömet och är det kvorum som står närmast i auktoritet. (L&F 107:24) Det är inte apostlaskapet (L&F 107), utan prästadömet och kallelsen av rätt auktoritet som sätter en person i stånd att presidera Varje man som bär det heliga melkisedekska prästadömet kan handla i vilken egenskap som helst och göra allt som detta prästadöme innefattar förutsatt att han kallas därtill av vederbörlig auktoritet. Han har däremot ingen rätt att gå utanför sitt ämbetes gränser, såvida han inte speciellt kallats av någon vars kallelse, från dem som står över honom ända till överhuvudet, tydligt auktoriserar honom att ge sådana instruktioner. Det bör också alltid förutsättas att ordningen följs och att Herrens tjänare inte gör avsteg från denna ordning genom att kalla män att göra sådant som prästadömets lag och deras ämbetes natur inte auktoriserar dem till, om inte speciellanledning därtill föreligger. Herren säger att allting styrs genom lag. (Se L&F 88:42) Det är till exempel inte konsekvent att tänka sig att Herren skulle kalla en diakon att döpa.
Studera David Whitmers och Martin Harris', båda högpräster, kallelse den 14 februari 1835. De kallades av profeten Joseph enligt tidigare uppenbarelse från Gud(Se L&F 18) att "söka ut de tolv". De utvalde de tolv och ordinerade och avskiljde dem till deras upphöjda kallelser, eftersom de kallats av Guds profet som instruerats av Herren, och dessutom eftersom dessa män innehade den nödvändiga auktoriteten i prästadömet. Denna auktoritet utövades, i detta fall som det borde vara i alla fall, efter vederbörlig kallelse. Läran och förbunden klargör mycket tydligt att medan varje ämbetsman i kyrkan har rättighet att verka i sin egen ställning. ”Det Melkisedekska prästadömet äger rätten att presidera och har makt och myndighet över alla ämbeten i kyrkan i världens alla tidsåldrar och till att betjäna i andliga ting". (L&F 107:8)
Vidare får vi i samma uppenbarelse verserna 65 och 66 veta: ”Därför måste även någon av det högre prästadömet väljas till att presidera över detta prästadöme, och han skallkallas president för kyrkans högre prästadöme, eller med andra ord: presiderande högpräst över kyrkans högre prästadöme.”
Vi bör komma ihåg att termen ”högre prästadöme”, avser melkisedekska prästadömet i motsats till det ”lägre” eller aronska prästadömet. – Improvement Era, maj 1902, s 549.

Jag har rättigheten att välsigna. Jag innehar nycklarna till melkisedekska prästadömet och till patriarkens ämbete och kraft. Det är min rättighet att välsigna, ty alla nycklar, all auktoritet och all kraft som tillhör kyrkans styrelse och melkisedekska och aronska prästadömet finns samlad i kyrkans presiderande ämbetsman. Det finns ingen angelägenhet och inget ämbete inom kyrkan som kyrkans president inte kan handha, inte får handha om så behövs eller om det krävs av honom att han gör det. Han innehar patriarkens ämbete. Han innehar högprästens och apostelns ämbete, sjuttions, äldstens, biskopens, prästens, lärarens och diakonens ämbete i kyrkan. Alla dessa tillhör presidentskapet i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och de kan verka i vilka som helst och i alla dessa kallelser då tillfället så kräver. -- CR. okt 1915. s 7.

Jag önskar säga ännu ett ord eller två innan vi avslutar konferensen. Jag villfästa er uppmärksamhet på det faktum att Herren i detta verks begynnelse uppenbarade att tre högpräster skulle presidera över hans kyrkas högpräster och över hela kyrkan. (L&F 107:22, 64--67, 91--92) Han förlänade dem alla den auktoritet som behövdes för att presidera över alla kyrkans angelägenheter. De innehar nycklarna tilI Guds hus och tillevangeliets förordningar och till varje välsignelse som återställts tilljorden i denna utdelning. Denna auktoritet vilar hos ett presidentskap av tre högpräster. De är tre presidenter. Herren själv kallar dem detta. (L&F 107:29) Men det finns en presiderande president, och hans rådgivare är också presidenter. Jag anser att mina rådgivare och medpresidenter i första presidentskapet med mig skalldela ansvaret för varje handling som jag utför i denna egenskap. Jag tänker inte ta tyglarna i egna händer för att göra som jag behagar. Jag tänker istället göra så som mina bröder och jag kommer överens om och som Herrens ande uppenbarar för oss. Jag har alltid ansett, jag anser, och jag tror att jag alltid skall anse att det är fel att en man skallutöva all den auktoritet och kraft som tillhör presidentskapet i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag vågar inte ta på mig ett sådant ansvar, och jag gör det inte, så länge jag kan ha män som dessa (pekar på presidenterna Winder och Lund) som står mig bi och råder mig i det arbete som vi måste utföra, och då vi gör allt sådant som verkar för fred, framåtskridande och lycka för Guds folk och för uppbyggandet av Sion. Om mina bröder bland apostlarna vid något tillfälle skulle se en tendens hos mig att avvika från denna princip eller att jag glömmer detta förbund som jag gör idag inför denna prästadömsgrupp, ber jag dem i min Faders namn att komma till mig som bröder, som rådgivare i prästadömet, som väktare på Sions torn och påminna mig om detta förbund jag ingår och det löfte jag idag ger till hela kyrkan under den generalkonferens som är församlad just nu. Herren har aldrig avsett att en enda man skulle ha allmakt. Av den orsaken har han i sin kyrka satt presidenter, apostlar, högpräster, sjuttio, äldster och olika ämbetsmän inom det lägre prästadömet, av vilka alla är väsentliga i sin ordning och på sin plats enligt den auktoritet som förlänats dem. Herren har aldrig gjort någonting som inte var väsentligt eller som var överflödigt. Det finns användning för varje gren av prästadömet som han upprättat i sin kyrka. Vi vill att varje man skall lära sin plikt, och vi förväntar oss att varje man skallgöra sin plikt efter bästa förmåga och uppfylla sin del av ansvaret att bygga upp Sion i de sista dagarna.
Jag kände att jag ville säga det här till dessa mina bröder som bär det heliga prästadömet män som utövar inflytande för själarnas frälsning, som är goda exempelför folket bland vilka de bor, som lär dem rätta vägar, manar dem att hålla sig borta från synd, leder dem in på pliktens bana och hjälper dem kunna stå säkert och ståndaktigt i tron på evangeliet, varigenom de gjorts fria från synd och från Satans grepp Gud välsigne hela lsrael är min bön i Jesu namn. Amen. CR, (special), okt 1901, s 82.

Kyrkans tolv apostlars plikt är att predika evangeliet för världen, att sända det tilljordens invånare och bära vittne om Jesus Kristus, Guds Son, som levande vittnen om hans gudomliga mission. Detta är deras speciella kallelse, och de står alltid under ledning av presidentskapet för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga när detta presidentskap är fullständigt, och det kan aldrig samtidigt finnas två likvärdiga överhuvuden i kyrkan aldrig. Herren har aldrig förordnat något sådant, ej heller avsett det. Det finns alltid en ledare i kyrkan, och om kyrkans presidentskap tas bort genom dödsfall eller på annat sätt, så är kyrkans nästa överhuvud de tolv apostlarna, tills ett presidentskap åter organiserats av tre presiderande högpräster vilka har rätten att inneha kyrkans första presidentskaps ämbete. Enligt president Wilford Woodruff, som såg nödvändigheten härav, och president Lorenzo Snow, så skulle rådgivarna avlösas från presidentskapet om presidenten skulle dö. Det är de tolv apostlarnas plikt att genast och på det sätt som angivits se till att första presidentskapet åter organiseras, så att det inte uppstår någon ofullständighet i prästadömets verksamhet och ordning i kyrkan. -- CR, apr 1913, s 4-5.

Dessa Kristi tolv lärjungar skall vara ögon och öronvittnen om Jesu Kristi gudomliga mission. De får inte enkelt säga jag tror, jag har accepterat det helt enkelt därför att jag tror på det. Läs uppenbarelsen. Herren säger oss att de måste vela, de måste själva få denna kunskap. Det måste för dem vara som om de sett med sina egna ögon och hört med sina egna öron och de vet sanningen. Detta är deras mission, att vittna om Jesus Kristus och honom såsom korsfäst och uppstånden från de döda och nu iklädd allsmäktig kraft vid Guds högra sida, världens Frälsare. Detta är deras mission och deras plikt, och detta är den lära och den sanning som det är deras plikt att predika för världen samt se till att den predikas för världen. Varhelst de inte själva kan gå skalade få andra som kallats till deras hjälp, först de sjuttio, sedan äldsterna och högprästerna. De som innehar melkisedekska prästadömet, som inte har annan uppgift, står under deras ledning för att predika evangeliet för världen och förkunna sanningen att Jesus är Kristus och att Joseph är en Guds profet som var bemyndigad och berättigad att lägga Guds rikes grundval. Och när jag säger Guds rike, menar jag vad jag säger. Kristus är Konungen inte någon människa. Ingen människa är konung över Guds rike. Gud är dess konung, och vi erkänner honom och endast honom som hans rikes härskare. -- CR, apr 1916, s 6. (L&F 18:26-33.)

Innan vi är färdiga med konferensen, kommer vi att få höra en del rapporter från presiderande biskopsrådet, som har hand om kyrkans timliga tillgångar och vilkas ansvar det är att redogöra för inbetalning till och utbetalning från dessa fonder. Ni kommer kanske att bli förvånade över den vittomfattande användningen av kyrkans medlemmars tiondemedel. De används för alla människors bästa och inte blott för några få. CR, apr 1912, s 6

Om ni har en fråga att ställa eller något problem som ni inte är säkra på att ni kan lösa, föreslår jag att ni på egen hand funderar ut den allra bästa lösning ni kan komma på. Om ni sedan inte är helt nöjda därmed, och ni inte kan få tillräckligt av Herrens ande för att uppenbara den absoluta sanningen huruvida ni har rätt eller fel, så skicka bara in er slutsats till oss, så tror vi att vi kan besvara era frågor mycket lättare och snabbare än vi kan på det sätt de vanligtvis tillställs oss. CR, apr 1910, s 45.

Jag tror inte att jag har rätt att påpeka förmodade brister hos profeten Joseph Smith, Brigham Young eller någon annan av kyrkans ledare. Låt Herren Gud allsmäktig döma dem och tala för eller mot dem som han finner för gott men inte jag. Det är inte min sak att göra detta, mina bröder. Våra fiender kanske har dragit fördel av oss i gångna tider på grund av okloka saker som kan ha sagts. En del av oss kanske nu ger världen samma tillfälle att tala illa om oss på grund av att vi säger sådant som inte borde sägas alls. CR, okt 1909, s 124–125.

Kyrkans generalauktoriteter kommer att presenteras i morgon eller dagen därpå. Vi önskar att de bröder och systrar som kommer till konferensen har sina hjärtan fyllda av vishetens och sanningens ande. Om ni då märker bristande visdom eller omdöme från vår sida eller att vi på något sätt inte gör vår plikt, önskar vi att de som har större erfarenhet och kunskap och större intelligens gör oss den äran och den tjänsten att själva komma ti]]oss och låta oss veta vari vi kommer tillkorta. Vi byter gärna bort ett tusen fel, om vi kan finna dem eller om de finns hos oss, mot en sanning, när som helst. CR, apr 1908, s 8.

Det finns ingen av generalauktoriteterna i kyrkan som får en enda dollar ur folkets tionde för eget bruk. Då kanske ni frågar: Hur lever de? Jag vill ge er nyckeln: Kyrkan hjälpte till att stödja sockerindustrin i dess barndom i detta land, och den har en delmedelinvesterade i detta företag. Kyrkan hjälpte till att grunda ZCMI (Zion's Cooperative Mercantile Institution) och har en del investerat där och i andra institutioner som ger utdelning. Tiondepengar investerades med andra ord i dessa institutioner, vilka ger anställning åt många och för vilka kyrkans förvaltare innehar aktiebrev. Dessa är värda mer idag än vad som gavs för dem och utdelningen från dessa investeringar räcker mer än väl till att betala kyrkans generalauktoriteters uppehälle. Så vi använder inte en enda dollar av ert tionde. CR, apr 1907, s 7–8.

Må Gud välsigna Sions stavars presidenter och deras rådgivare och andra ämbetsmän i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Må han hjälpa dem vara rena, heliga, hederliga och upp riktiga män efter Guds sinne, fria från världens synder, vidsynta, fulla av sanningskärlek, barmhärtighet, förlåtelsens anda, nåd och vänlighet, så att de kan vara såsom verkliga fäder bland människorna och inte tyranner. Ni, mina bröder, har inte kallats att vara herrar. Ni är kallade att vara tjänare. Må de som vill vara stora bland er vara allas tjänare. Låt oss följa i vår Mästares, Herrens Jesu Kristi fotspår. Han ensam är det fullkomliga exemplet för mänskligheten. Han är den enda osvikliga regeln och lagen, vägen och dörren tillevigt liv. Låt oss följa Guds Son, göra honom till vårt exempel och vår ledare, efterlikna honom, göra hans gärningar, bli lika honom så långt det står i vår förmåga att bli lika honom som är fullkomlig och utan synd. CR, apr 1907, s 118. (L&F 18 :21–25)

Låt mig framför allt säga till stavspresidenter med rådgivare, till missionspresidenter och tillbiskopar med rådgivare -- låt mig säga till er alla, lev exemplariska liv så att ni var och en kan säga tillfolket: ”Kom och följ mig, följ mitt exempel, lyd mina bud, var eniga med mig och följ Kristus.” CR okt 1906, s 8

Jag vill säga till dessa stavspresidenter som är närvarande här: Ni har mitt förtroende. ni har min kärlek Jag ber för er varje dag av mitt liv, och jag litar på att ni kommer ihåg mig och mina bröder i era böner. Vi förstår de ansvar som vilar på er då ni utför era plikter. Ni är folkets fäder. Detta stora ansvar åvilar er. Ert arbete är mångsidigt och ibland mycket svårt. Vi inser vilka bördor ni har att bära, vilket tålamod ni måste utöva och uppvisa då ni handhar era plikter för att undvika att väcka förargelse och för att kunna vänja de medlemmar över vilka ni presiderar med det som är rätt utan att använda drastiska metoder. Vi förstår detta, och ni har vår medkänsla, vår gemenskap, vår kärlek och den styrka ni kan få ur vår tro och våra böner. Genom detta må ni presidera i rättfärdighet över era olika stavar i Sion, och era bröder som samarbetar med er, må de vara eniga med er att ni må stå samlade i det som är rätt och riktigt för uppbyggandet av Sion och för Guds folks försvar. CR. okt 1905. s 8

Kyrkans högråds plikt, när de kallats att fatta beslut beträffande kyrkans medlemmars medlemskap eller ställning kyrkan, är att ta reda på sanningen, fakta, och sedan döma i enlighet med sanning och fakta såsom de förstått dem, alltid med barmhärtighet, kärlek och godhet och med en önskan i sina själar att frälsa och inte förgöra. Vår avsikt bör vara att uppbygga och inte att riva ner. Vår kallelse är att överbringa en anda av kärlek, sanning, frid och god vilja till människor i hela världen, så att krig må upphöra, så att stridigheter kan komma till ett slut och så att frid må råda. CR, apr 1915, s 5.

Vi har ett antal patriarker i kyrkan vilkas plikt det är att uttala välsignelser över dem vilka önskar få en välsignelse under deras händer. De är fäder. De innehar evangelistens ämbete i kyrkan. Det är deras angelägenhet och rättighet att ge medlemmarna välsignelser, att ge dem löften i Herrens namn såsom de ges dem under den Helige Andens inspiration för att trösta dem i sorg och bekymmer, för att stärka deras tro genom de löften som skall ges till dem genom Guds ande, samt att verkligen vara folkets fäder och leda dem in i all sanning. CR, okt 1904, s 4.

Förutom dessa organisationer har vi varje Sions stav en organisation som kallas högprästernas kvorum, till vilket alla kyrkans högpräster hör, således stavens presidentskap och högrådsmedlemmar samt biskopar och deras rådgivare, alla patriarker och alla andra som ordinerats ullen högprästs ämbete i kyrkan. Detta ämbete är presiderandets ämbete inom melkisedekska prästadömet. Icke så att varje man som innehar en högprästs ämbete är president. Endast han som är kallad, utsedd och avskild att presidera bland högprästerna innehar den presiderande auktoriteten och ämbetet. CR, okt 1904, s 3.

Högprästernas kvorum bör ha sina regelbundna möten. De bör träffas så ofta omständigheterna tillåter eller erfordras och växa och förenas tillsammans. De skall upprätta skolor för undervisning och upplysning, ty det är högprästernas kvorums plikt att undervisa om principerna för styrande, för enighet, för framsteg och för tillväxt i Guds rike. De är i sanning menighetens fäder. l våra högprästers kvorum inräknas stavspresidenten med rådgivare, biskopar med rådgivare, patriarker och alla som ordinerats till ämbetet högpräst inom melkisedekska prästadömet. Alla dessa tillhör högprästernas kvorum. De står under dess överinseende, och detta bör vara en levande förening, inte en död förbindelse. De bör vara förenade med kvorumet på ett sådant sätt att de utövar allt sitt goda inflytande till förmån för det. De bör ge det sitt personliga inflytande, sitt uppriktiga stöd, sitt förtroende och sina råd. De bör inte splittra och ej heller vara ointresserade av dessa frågor. CR, apr 1907, s 5.

Varje man som innehar en högprästs ämbete inom kyrkan eller som ordinerats till högpräst, vare sig han kallats att verka i kyrkan eller inte eftersom han ordinerats till högpräst bör han känna det som sin plikt att det är hans bjudande plikt att vara ett exempel för vuxna och unga som är värt att efterlikna. Han bör göra sig i stånd att vara en rättfärdighetens lärare, inte endast genom undervisning utan än mer genom exempel. På så sätt kan de yngre dra fördel av hans ålder och erfarenhet, och sålunda kan han bli en kraftkälla i det samhälle där han bor. Varje man som har ett ljus bör låta detta ljus skina så att de som ser det kan prisa sin Fader som är i himmelen och hedra honom som besitter ljuset och som låter det skina till andras nytta. I den lokala verksamheten finns det ingen grupp prästadömsbärare inom kyrkan som bör överglänsa eller som förväntas överglänsa dem som kallats att bära högprästens ämbete inom kyrkan. Bland dem som innehar detta ämbete utväljs stavarnas presidenter och deras rådgivare samt högrådsmedlemmarna i Sions stavar. Från detta ämbete utväljs biskoparna och biskoparnas rådgivare i varje ward i Sion. Och hittills har de som kallats att leda gemensamma utbildningsföreningen i staven valts bland män som bär detta ämbete. De som innehar detta ämbete är i regelmän med ålder och erfarenhet, män som varit på mission utomlands, som predikat evangeliet till jordens nationer och som fått erfarenhet inte endast utomlands utan också hemma. Deras erfarenhet och visdom är den mognade frukten av åratals arbete inom kyrkan, och de bör utöva denna visdom till nytta för alla dem som kommer i kontakt med dem. CR, apr 1908: 1908, s 5–6.

De sjuttio är kallade att vara assistenter till de tolv apostlarna. Ja, de är apostlar tilI Herren Jesus Kristus, underställda de tolvs ledning. Det är deras plikt att efterkomma de tolvs kallelse, under ledning av kyrkans första presidentskap, att predika evangelium för allt skapat, varje tungomål och folk under himmelen till vilka de blir utsända. Sålunda bör de förstå evangeliet och de bör inte vara beroende av våra biorganisationer för undervisning, inte heller bör de vara helt beroende av missionärsundervisningen i kyrkans skolor beträffande kunskap om evangeliet och beträffande kvalifikationer att predika detta evangelium för världen. De bör i sina egna kvorum ägna sig åt att studera evangeliet, studera skrifterna och historien om Guds handlande emot jordens folk. De bör göra dessa kvorum tillskolor för lärdom och undervisning, där de kan kvalificera sig för allt det arbete och den plikt som kan utkrävas av dem. CR, apr 1907, s 5–6.

De sjuttio har inget ansvar att presidera. Det är inte deras ämbetes kallelse eller plikt att presidera. De är resande äldster och de skallpredika evangeliet för världen under ledning av de tolv apostlarna, vilka utgör kyrkans resande högröd och är särskilda vittnen om Jesus Kristus för hela världen. CR, okt 1901, s 72.

Vi har också i kyrkan idag, har jag fått veta, 146 sjuttios kvorum. Dessa utgör en grupp äldster på omkring 10 000 män, vilkas särskilda plikt det är att efterkomma apostlarnas kallelse att predika evangeliet, utan penningpung och ränsel, för alla jordens nationer. De är ögonblickets män. De förväntas vara redo att närhelst de kallas gå ut i världen, eller gå ut i kyrkans olika organisationer för att uppfylla missioner och utföra sådana plikter som krävs av dem, för att Herrens verk och tjänandets verk skall kunna upprätthållas och stödjas och gå framåt i kyrkan och över hela världen. CR, okt 1904, s 3.

Samla in ur äldsternas kvorum dem som visat sig värdiga, som fått erfarenhet, och gör dem till sjuttio, så att sjuttios kvorum kan fyllas på. Och de åldriga, vilkas fysiska tillstånd inte tillåter dem att längre utföra missionärsarbete i världen, låt dem ordineras till högpräster och patriarker för att välsigna folket och tjäna i hemma wardet. Samla in de starka, de livskraftiga, de unga med starka kroppar, vilka har evangeliets anda i sina hjärtan, för att fylla ut de sjuttios kvorum, så att vi kan få tjänare som predikar evangeliet för världen. De behövs. Vi kan för närvarande inte fylla behovet. CR, okt 1905, s 96.

Jag tror att Israels äldster och kyrkans ämbetsmän bör ägna sig åt förkunnandet av det eviga livets evangelium och att de inte bör uppehålla sig vid triviala eller meningslösa ting, vid personligt uppträdande eller oviktiga angelägenheter. Jag anser att de bör vara värdiga och uppriktiga i ande och i språk Jag anser att de bör motiveras av sanningens ande och av evangeliets inspiration, samt betänka att det är deras mission att bära vittna om Jesus Kristus, om Joseph Smith och om gudomligheten i detta stora sista dagars verk, vilket Joseph Smith var ett redskap i Guds hand att lägga grunden till i de sista dagarna. Jag tror att om våra bröder vill ägna sina tankar, sina sinnen och ansträngningar åt detta, så behagar de Herren. De gör de heliga nöjda och uppfyller sin mission bättre än de kan göra genom att kritisera sig själva eller andra eller uppehålla sig vid människors fel och brister. CR, okt 1909, s 124.

Jag är inte just nu beredd att tala om hur många äldster vi har i kyrkan, men det är ett stort antal. Det är denna grupps plikt att vara fasta tjänare på hemorten, att vara redo vid kallelse från kyrkans och stavarnas presiderande ämbetsmän, att arbeta i verket hemma och officiera i varje kallelse som kan fordras av dem, vare sig detta är arbete i templen, att tjäna i verket hemma eller att gå ut i världen tillsammans med de sjuttio för att predika evangeliet för världen. CR, okt 1904, s 4.

En biskop är sitt wards presiderande ämbetsman, och där biskopen är i wardet, där är hans rådgivare och medlemmarna i hans ward underställda hans presidentskap. Han kan inte lämna detta ifrån sig. Han kan inte ge det till någon annan. Om han gör det, så överträder han en av de heliga principerna för prästadömets styressätt. Han kan instruera sina rådgivare, den förste eller den andre, att utföra hans vilja, att genomföra hans önskningar, att genomföra hans befallningar. Men då rådgivaren gör detta, handlar han inte som biskop utan handlar under ledning av den presiderande auktoriteten. Han agerar inte oberoende av biskopen utan underställd biskopen. Han är helt och hållet underställd biskopens ledning. Denna princip råder, eller borde råda, i kyrkans söndagsskolorganisation. Vi kan utse och ge uppdrag, det vill säga, de som presiderar kan kalla män till sin hjälp, de kan leda dem att utföra arbetet. Vid de tillfällen då de gör detta är det emellertid genom och med den presiderande auktoritetens samtycke och enligt hans råd, men inte självständigt. Våra missioner har inte alltid varit organiserade strikt enligt det mönster som Herren har givit. I många fall har den presiderande äldsten varit missionens presiderande ämbetsman. Men under senare år har det i många fallbedömts klokt att inte endast ha en presiderande äldste i missionen utan också assistenter till presidenten eller rådgivare, som kan ge honom sådan hjälp och sådana råd han kan behöva. l allt detta är den presiderande ämbetsmannen överhuvudet. Han bör aktas i sin ställning, och hans ställning bör hållas helig av hans medarbetare. Ingen man som rätt förstår evangeliets anda och det heliga prästadömets auktoritet och lag försöker ett ögonblick föregå sin ledare eller göra något som inte är strikt i överensstämmelse med dennes önskan eller den auktoritet som tillhör honom. l samma ögonblick som en man i underordnad ställning börjar lägga sig till med sin ledares auktoritet, i samma ögonblick går han utanför sin befogenhet och visar genom sitt uppträdande att han inte förstått sin plikt, att han inte handlar enligt sin kallelse, att han är en farlig person. Han blir ett dåligt exempel, han leder vilse, han leder andra på villovägar efter att själv ha kommit vilse. Ja, han är i villfarelse i samma ögonblick som han handlar i motsats till och oberoende av sin presiderande ämbetsmans ledning. Om han fortsätter på den vägen kommer han att gå helt vilse, och de som följer honom kommer att följa honom på villovägar. Vi förstår alla denna princip, tror jag, och jag vill se mina bröder och systrar som arbetar med Söndagsskolan strikt följa denna princip, men i den sanna andan. Inte med någon slags stel formalism eller enligt fastställda rutiner, men i presiderandets sanna anda, kärleksfullt underkastade gudomlig auktoritet, den auktoritet som Gud instiftat så att vi kan efterlikna Guds Sons eget exempel, han som kom tilljorden. Han besatt majestätisk kraft till att bota sjuka, att låta blinda se. döva höra och väcka de döda till liv samt åstadkomma underbara ting, gå på vågorna, stilla stormen, driva ut onda andar och mångfaldiga bröden och fiskarna med vilka han bespisade folkmassorna. Likväl förkunnade han då han utförde allt detta den stora principen, att han inte kommit för att göra sin egen vilja, utan dans vilja som sänt honom. Han erkände i varje fas av sitt budskap och sin verksamhet att Gud var den som ledde och att han inte gjorde någonting av sig själv utan endast det som Fadern sänt honom att göra. Sålunda handlade han under sin presidents eller ledares auktoritet hans som sänt honom och givit honom i uppdrag att utföra det verk han utsetts till. Låt oss följa denna anda och det exemplet, samt införa den principen i våra liv. Då kommer vi aldrig att ha presiderande äldster och ämbetsmän i kyrkan som är oense med varandra, som strider med varandra och som motarbetar varandra De kommer alltid att vara ett. De kommer att vara överens, de kommer att bättre förstå principerna för ett gudomligt styressätt, evangeliets principer och den Helige Andens mening. CR, okt 1905(Söndagsskolan), s 109–110.

Det förväntas att biskopen i ett ward tillsammans med sina rådgivare skall förstå varje medlems behov i wardet. Sedan har de som assistenter och medhjälpare en stor kår äldster samt präster, lärare och diakoner i det lägre prästadömet, vilka hjälper dem i det timliga lika väl som i det andliga inom kyrkan. Det åvilar biskopsrådet i wardet att tillse de fattiga, att betjäna de sjuka och hemsökta, och se till att det inte finns någon nöd eller något lidande bland folket i dessa organiserade avdelningar av kyrkan. Det är också dessa presiderande ämbetsmäns plikt i kyrkan att se tillfolkets andliga välfärd, att se till att de lever moraliska, rena och uppriktiga liv, att de är trofasta i utförandet av sina plikter som sista dagars heliga, att de är hederliga i sitt handlande mot varandra och mot hela världen. Det är deras arbete att se till att andligt ljus finns i deras hjärtan och att folket under deras presidentskap och ledning lever som heliga bör leva, så långt det är möjligt för män och kvinnor i en dödlig kropp som är full av svagheter och mänskliga ofullkomligheter. CR, okt 1904, s 2--3.

Biskopar och det lägre prästadömet bör vara mycket aktiva och energiska. Vi bör se efter de pojkar som ordinerats till diakoner, lärare och präster i kyrkan. Vi bör finna någonting som de kan göra i sina kallelser. Låt dem utses tillaktivt arbete i sina olika sfärer. Låt de som inte haft så mycket erfarenhet åtfölja dem som har detta, och ge dem någonting att göra. Låt diakonerna inte endast hjälpa till att hålla möteshuset och tomten i ordning. Låt dem också arbeta med att se efter änkor och faderlösa, åldriga och fattiga. Många av våra unga män som är sysslolösa, som lider av att inte ha någonting att göra kunde förmås att göra mer nytta med att hjälpa de fattiga att rensa upp omkring sina hem, göra det bekvämare för dem och hjälpa dem så att livet blir behagligt för dem. Det finns inget skäl till att medlemmarna inom det lägre prästadömet inte skulle engageras med uppdrag och arbete av detta slag. CR, apr 1908, s 6.

Sedan har vi det lägre prästadömet, som tar hand om olika timliga saker i kyrkan. Det består av präster, lärare och diakoner, vilka arbetar under biskopsrådets ledning de olika ward där de bor. De arbetar i verket med att uppbyggd Kristi kropp, med att ena människorna och föra dem fram till den rättfärdighetsnorm som de bör uppnå i köttet i enlighet med det ljus de har, den förmåga och det pund som Herren har givit dem. CR, okt 1904, s 4.

Biskoparna bör särskilt ta hand om det lägre prästadömet och öva dem i deras kalas plikter prästerna, lärarna och diakonerna. Våra unga män bör ses efter. Pojkarna bör, så snart det är lämpligt, kallas att verka inom det lägre prästadömet. Om det är möjligt att befordra dem från diakoner tillpräster och från präster uppåt inom alla de ämbeten som tillslut skall tillfalla dem, vore detta något av det bästa som kunde ske. Alla dessa ting bör tillses av kyrkans presiderande auktoriteter, särskilt de som presiderar över kvorumen. Jag upprepar vad jag sagt tidigare: Det förväntas att varje man som fått ett ansvar skall utföra sin plikt trofast och vara hängiven i utförandet därav. CR, apr 1907, s 6.

Biskopsrådets arbete är både timligt och andligt. Den genomsnittlige biskopen ger all sin tid och att sin förmåga för att förbättra de medlemmar över vilka han presiderar. Biskopen bör inte försöka göra allt det arbete som behöver utföras i hans ward Hans rådgivare finns där för att hjälpa honom, och en lämplig del av wardets biskops ansvar bör läggas på hans rådgivare. Inte heller är det förståndigt att wardets biskopsråd känner sig tvingat att göra allt som behöver göras i wardet. De bör utöva sin rätt att kalla prästadömet att besöka medlemmarna som lärare och förkunnare av Jesu Kristi evangelium så att de kan ge alla, så långt möjligt, tillfälle att utöva sina talanger och göra gott i sina ward. Det är ibland tillrådligt att varje rådgivare får speciella plikter och att var och en av rådgivarna tilldelas sin del av det ansvar som åvilar biskopsrådet, så att var och en utför något särskilt som han är lämpad för, så att alla kan vara aktiva. CR, okt 1914, s 6.

Vi har nyligen fått vår uppmärksamhet riktad på det faktum att vissa män som sedan länge har god ställning i kyrkan ja, vissa av dem födda och uppfostrade i kyrkan och som innehar framträdande ställningar i vissa av prästadömets kvorum då deras presidenter eller deras biskopar i de ward där de lever kallar dem att besöka de heliga, undervisa om evangeliets principer och utföra lärarens plikter, helt lugnt meddelar biskopen att de passerat detta stadium och vägrar att verka som lärare. Broder Charles W Penrose är 82 år gammal. Jag är på mitt sjuttiosjätte år, och jag tror att jag är äldre än flera av dessa goda män som lämnat det lägre prästadömets plikter bakom sig. Jag vill säga till dem och er att vi inte är för gamla att verka som lärare om ni kallar oss därtill inte en enda av oss. Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas en tid då de som bär prästadömet inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga kan säga om sig själva att de gjort tillräckligt. Så länge livet varar och så länge vi besitter förmågan att göra gott, att arbeta för uppbyggandet av Sion och för den mänskliga familjens bästa, borde vi villigt och glatt utföra det som krävs av oss, litet eller stort. CR, apr 1914, s 7.

Jag vet ingen plikt som är mera helig eller mera nödvändig, om den utförs som den borde, än lärarens plikt då han besöker medlemmarnas hem, ber med dem, uppmanar dem att leva dygdigt och ärligt, uppfordrar dem till enighet, kärlek, tro på och trohet till Sions sak, då han strävar att göra slut på ovisshet hos medlemmarna och föra dem till det mått av kunskap de borde besitta om Jesu Kristi evangelium. Må alla medlemmar öppna sina dörrar, kalla in sina familjemedlemmar och respektera lärarnas besök i deras hem, samt förena sig med dem i deras strävan att om möjligt åstadkomma bättre förhållanden i hemmet. Om ni kan gå framåt, försök bistå lärarna i att hjälpa er att göra dessa framsteg. CR, apr 1915, s 140.

”Ingen människa kan upphöjas, med mindre hon är oberoende... Människorna är av naturen oberoende och intelligenta varelser. De har skapats i det uttryckliga syftet att upphöja sig själva.” Studiet av det heliga eller melkisedekska prästadömet, inklusive det aronska, är av största betydelse för mänskligheten. Den som studerar sann teologi förstår lätt nödvändigheten av att det existerar bland människor av det skälet att sann teologi, eller Jesu Kristi kyrka, inte kan existera utan det. Det ligger tillgrund för kyrkan. Det är den auktoritet genom vilken kyrkan är etablerad eller organiserad, uppbyggd och styrd, och genom vilken evangeliet predikas. Därigenom administreras alla förordningar som avsetts för mänsklighetens frälsning. Ingen evangelieförordning kan utföras och accepteras av Gud eller ha verksam kraft för människor utom genom dess auktoritet och kraft. Det finns förvisso ingen förordning eller ceremoni som instiftats av den Allsmäktige i den stora återlösningsplanen som inte är väsentlig för hans barns frälsning eller upphöjelse. Därför kan det, där det heliga eller melkisedekska prästadömet saknas, inte finnas någon sann Kristi kyrka i sin fullhet. Då detta prästadöme inte finns bland människorna, är de utan Guds kraft och därigenom utan sann teologi eller Jesu Kristi kyrka och religion, och Jesus Kristus är vår frälsnings store högpräst och apostel. Medan profeten Joseph Smith var sysselsatt med att översätta Mormons bok år 1829, upplivades han och Oliver Cowdery av de sanningar och härliga löften som framkom för dem i deras arbete, och de önskade uppnå dessa välsignelser innan deras arbete var utfört. Men Herren förmanade dem med mildhet att inte vara otåliga. Han sade: ”Du måste ännu vänta en liten tid, ty du är ännu ej ordinerad.” De fick emellertid löfte om att bli ordinerade senare, och de skulle gå ut och ge Guds ord tillmänniskornas barn. Han uttalade även en förbannelse över jordens invånare om de då inte skulle hörsamma deras ord.

Ordet prästadöme används ibland synonymt med ordet prästerskap, vilket betecknar en klass eller en grupp män som avskilts för heliga uppgifter eller som innehar ett prästämbete, eller en orden som är sammansatt av präster. Det är emellertid inte i denna betydelse som orden det melkisedekska eller det heliga prästadömet används här. l denna artikel avses själva det heliga ämbetet, den kraft som utgör ämbetet och är den auktoritet genom vilken enskilda eller de olika kvorum som utgör kyrkans prästadöme lagenligt kan handla i Herrens namn, eller den drivande, ledande, kontrollerande, styrande eller presiderande makt, rätt och auktoritet, som utövas av gudomen och som anförtrotts människan till hennes undervisning, inträde i kyrkan, andliga och timliga ledning, vägledning och upphöjelse. Detta är det melkisedekska prästadömet, som är utan fader, utan moder och utan släktledning, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv, vilket den store högprästen Melkisedek så hedrade och ärade på sin tid att det uppkallades efter hans namn, för att hedra honom och för att undvika att allt för ofta nämna Guds Sons namn.

Denna skillnad mellan prästadömets kvorum och prästadömet självt bör alltid hållas i minnet då man använder termen det melkisedekska eller det heliga prästadömet. Det heliga prästadömet efter Guds Sons sätt var det ursprungliga namn som gavs till detta prästadöme. Senare kallades det melkisedekska prästadömet. Detta prästadöme förlänades till Adam, Abel. Set. Enok, Metusela, Noa, Melkisedek, Abraham, Moses och många andra, och otvivelaktigt till många av profeterna före Kristi födelse, till hans utvalda lärjungar bland judarna före hans korsfästelse samt till de nephitiska lärjungarna på denna kontinent efter hans uppståndelse och himmelsfärd. Dessa gjorde han till sina apostlar för att bära vittne om honom på båda hemisfärerna och för hela världen. Och otvivelaktigt förlänade Frälsaren detta prästadöme till andra lärjungar vilka han utvalde bland de ”andra får” som han talade till nephiterna om vilka inte tillhörde judarnas eller nephiternas hjordar, vilkas uppteckningar ännu väntar på att komma fram för att bära vittne om honom i Herrens egen tid.

Vi lär i uppenbarelserna att Gud tog bort Moses och även det heliga prästadömet från Israels barn. Men det lägre eller aronska prästadömet, vilket förlänades Aron och hans säd, fortsatte ibland dem fram till Kristi ankomst i tidens mitt. Johannes, Sakarias son, var troligen den siste som innehade detta prästadömes nycklar bland judarna. Han uppfostrades och sändes som Kristi förelöpare för att bereda vägen för hans första ankomst. Han sändes också tillvärlden i denna tidsutdelning för att påbörja verket att förbereda för Kristi andra ankomst.

”l kyrkan finnes det två prästadömen, nämligen det Melkisedekska och det Aronska, som även innefattar det Levitiska prästadömet. Det första kallas det Melkisedekska prästadömet, emedan Melkisedek var en sådan stor högpräst. Före hans tid kallades det Det heliga präsradömet efter Guds Sons sätt.” Melkisedekska prästadömet innehar nycklarna till alla kyrkans andliga välsignelser, till himmelrikets mysterier, till gemenskap med den Förstföddes församling och kyrka samt till Gud Faderns, och Jesus Medlarens närhet.

Aronska prästadömet är ett tillägg till det första och innehar nycklarna till betjäning av änglar och evangeliets yttre förordningar och bokstav, omvändelsens dop tillsyndernas förlåtelse enligt förbunden och befallningarna.

Melkisedekska prästadömet, vilket Kristus återställde till jorden, för-

blev bland människorna emellan tre och fyra hundra år. När Guds sanna ordning till följd av överträdelser, avfall från prästadömets och Kristi kyrkas sanna ordning, införandet av prästlist och hedendom, gick förlorad, togs det heliga prästadömet bort från jorden och Kristi kyrka upphörde att finnas till bland människorna, så vitt vi vet genom uppenbarelser eller genom det förgångnas historia och uppteckningar

Då uppfylldes många ax profeternas och apostlarnas förutsägelser, vilka finns i Guds ord. Däribland Guds ord genom Johannes i Uppenbarelsebokens 12:e kapitel och Amos profetia: ”Se, dagar skola komma, säger Herren, HERREN, då jag skall sända hunger i landet : icke en hunger efter bröd, icke en törst efter vatten, utan efter att höra HERRENS ord.

Då skall man driva omkring från hav till hav, och från norr till öster, och färdas hit och dit för att söka efter HIERRENS ord. men man skall icke finna det." (Amos 8:11-12) Förkunnandet av Herrens ord är och har alltid varit beroende av det heliga prästadömets auktoritet.

Hur kan de höra utan att någon predikar, och hur kan de predika om de inte blir utsända?

Icke-judarna, bland vilka prästadömet upprättades och evangeliet predikades, avföll också genom otro och i likhet med judarna eller Israels barn. Gud, som inte sparade de naturliga grenarna, skar också av de inympade, och ”det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden” grundades såsom profeten Daniel och aposteln Johannes förutsagt. Denna makt förde krig mot de heliga och övervann dem. Den förändrade tid och lagar, utplånade den Allrahögstes heliga, blev drucken av deras blod och av Jesu martyrers blod samt tillintetgjorde det heliga folket. Men denna mystiska kraft skall i sin tur övervinnas och i Herrens egen tid helt förgöras.

Innan denna stora händelse äger rum måste Kristi evangelium återställas och Guds rike åter igen upprättas på jorden, med alla det heliga prästadömets makter och välsignelser. Härom kan vi vara fullständigt förvissade. De heliga författarna tilI Bibeln och Mormons bok inte endast bekräftar återställelsen av allt som de heliga profeterna talat om beträffande denna stora händelse, utan också att detta rike aldrig mer skall kullkastas eller överlämnas till något annat folk, ej heller upphöra, Nej, hela jorden skalluppfyllas med dess härlighets sken, med dess sanningar, dess kraft, makt, majestät och herravälde, och riket och dess storhet under hela himmelen skall ges åt den allra högste Gudens heliga, och de skall besitta det för evigt. Förkunnandet av denna sanning är ännu till förargelse för den otroende världen och för dem som förkastar sanningen. Icke desto mindre kommer de heliga att ärva välsignelserna och Guds ord kommer att fullbordas hur mycket de ogudaktiga än kämpar emot det eller vare sig vi som börjar arbeta för denna stora sak uthärdar trofast intill änden och får del av löftet eller inte. Denna stora och härliga återlösning kommer att fullbordas genom det heliga eller melkisedekska prästadömets kraft och arbete. Genom detta och genom den Helige Andens inspiration har Gud alltid handlat och kommer alltid att handla emot människornas barn. Ty detta prästadöme ”förvaltar evangeliet och innehar nyckeln tillrikets hemligheter, ja, nycklarna tillkunskapen om Gud. Därför är gudaktighetens kraft uppenbar i dess heliga förordningar. Utan dessa förordningar och prästadömets myndighet är gudaktighetens kraft icke uppenbar för människorna i köttet, ty utan detta kan ingen människa se Guds, ja Faderns, ansikte och leva.” (L&F 84:19--22)

Det lägre prästadömet innehar nycklarna till betjäning av änglar och det förberedande evangeliet. Detta evangelium innefattar omvändelse, dop och syndernas förlåtelse. Det fanns ”i Arons hus ibland Israels barn intill Johannes, vilken Gud uppreste och fyllde med den Helige Anden i moderns liv”. Denne Johannes ”döptes redan i barndomen och ordinerades genom Guds ängel, då han var åtta dagar gammal, tillmakten att omstörta judariket och göra Herrens vägar räta för Guds folk och bereda det för Herrens ankomst, i vars händer all makt är given". (Se L&F 84:26 28)

Det var samme Johannes som visade sig för Joseph Smith och Oliver Cowdery den 15 maj 1829 och förlänade dem aronska prästadömet med alla dess nycklar och all dess makt. Ordinationen skedde med följande ord: ”l Messias' namn giver jag eder, mina medtjänare, Arons prästadöme, som innehar nycklarna till betjäning av änglar, till omvändelsens evangelium och dop genom nedsänkning tillsyndernas förlåtelse. Detta skall ej åter borttagas från jorden, förrän Levis söner ånyo offra ett offer åt Herren i rättfärdighet.” Det sägs ingenting här om detta prästadömes ämbeten. De gavs senare. Jag vill här säga att prästadömet är större än de ämbeten som växer fram därur och endast är tillägg till det. ”Alla andra myndigheter och ämbeten i kyrkan äro tillägg till detta prästadöme.” -- det vill säga melkisedekska prästadömet. Men det finns två huvudavdelningar (inte tre eller flera). En är melkisedekska prästadömet och den andra är aronska eller det levitiska prästadömet. Ämbetena inom prästadömet är nödvändiga tillägg -- för att få ordning och styrning, och dessa olika ämbetens plikter definieras i Guds uppenbarelser, lagar och befallningar.

Denna ytterst heliga och viktiga händelse som ovan citerats inträffade på eller nära en plats som kallades Harmony i Susquehanna county i Pennsylvania medan Joseph Smith bodde där. Han var sysselsatt med över sättandet av Mormons bok och Oliver Cowdery skrev åt honom. Vi har olyckligtvis ingen lika bestämd redogörelse för hur Joseph och Oliver mottog melkisedekska prästadömet som vi har om förlänandet av aronska prästadömet. Men vi har säker information och kunskap om att de verkligen mottog detta prästadöme under Petrus', Jakobs och Johannes' händer, till vilka dess nycklar och kraft överlämnats av Herren Jesus Kristus, och vilka hade i uppdrag att återställa det till jorden i tidernas fullhets utdelning. Vi kan inte bestämma exakt datum då detta prästadöme återställdes, men det skedde någon gång mellan 15 maj 1829 och 6 april1830. Vi kan bestämma det på några månader när, men inte närmare, från någon av kyrkans uppteckningar. Profeten Joseph anger platsen där ordinationen ägde rum i sitt tal till de heliga (L&F 128:20) som skrevs år 1842 enligt följande:

Åter, vad höra vi? ... Petrus'. Jakobs och Johannes' röst i vildmarken mellan Harmony, Susquehanna County, och Colesville, Broome County, vid Susquehanna-floden, förklarande att de innehade rikets nycklar och nycklarna till tidernas fullhets utdelning.” Och i en uppenbarelse given i september 1830 sade Herren om Joseph och Oliver med hänsyftning på att åter ta del av sakramentet på jorden, att ”den tid kommer, då jag skalldricka av vinträdets frukt med eder på jorden och med Moroni likaså med Elias ... likaså med Johannes, Sakarias' son ... samme Johannes som jag sände till eder, mina tjänare, Joseph Smith den yngre och Oliver Cowdery, att ordinera eder till det första prästadömet, som I haven mottagit, på det l skullen bliva kallade och ordinerade såsom Aron, likaså med profeten Elia ... likaså med Josef, Jakob, Isak och Abraham edra fäder, vilka löftena gälla, likaså med Mikael, eller Adam, allas fader, fursten över alla, den Gamle av dagar, likaså med Petrus, Jakob och Johannes, vilka jag sände till eder och genom vilka jag ordinerade och konfirmerade eder tillapostlar och särskilda vittnen om mitt namn, så att I mån hålla nycklarna till edert ämbete och till det som jag uppenbarade för dem åt vilka jag anförtrott mitt rikes nycklar och mitt evangeliums utdelning för de sista dagarna och för tidernas fullbordan, då jag skall samla allting, både i himmelen och på jorden, till ett."(L&F 27:5-13)

l en uppenbarelse som gavs i april1830, L&F 20:2–3, sägs det: ”Dessa befallningar gåvos tilI Joseph Smith den yngre, som kallades av Gud och ordinerades tilI Jesu Kristi apostel, att vara denna kyrkas första äldste, och till Oliver Cowdery, som även kallades till Jesu Kristi apostel av Gud, att vara denna kyrkas andra äldste och ordinerad under hans hand.” Sedan melkisedekska prästadömet förlänats Joseph och Oliver av dessa forntida apostlar, befalldes de att ordinera varandra som vi ser av ovanstående citat samt verserna 10 och 11 kapitel 21 i Läran och förbunden.

Av de instruktioner som gavs i uppenbarelserna som daterats juni 1829 tycks framgå, att apostlaskapet redan då förlänats Joseph Smith, Oliver Cowdery och David Whitmer. Om detta antagande är korrekt, minskas den period under vilken denna härliga händelse kunde ägt rum till några få veckor eller från mitten av maj till slutet av juli. Det har också intygats att David Whitmer trodde att händelsen ägt rum vid denna tid. Det är emellertid tydligt att David mottog apostlaskapet under Josephs och Olivers händer och inte var närvarande då de mottog det av dessa forntida apostlar.

l första upplagan av Compendium under rubriken ”Kronologi över de viktigaste händelserna vilka inträffat i Jesu Kirsti Kyrka av Sista Dagars Heliga från 1820–1856”, finner vi följande kortfattade uppgift: ”6 juni 1831, melkisedekska prästadömet givet för första gången.” Denna lös- ryckta mening ger intrycket att melkisedekska prästadömet inte gavs till någon förrän 14 månader efter det att kyrkan etablerats. Många har vilseletts och andra har storligen förbryllats av detta påstående, då de vet att ”äldster ordinerades” den sjätte dagen i april1830, ett år och två månader tidigare och att ”en äldstes ämbete faller under det melkisedekska prästadömet”,

Det är synd att större uppmärksamhet inte ägnas historiska fakta, ty då skulle sådana missuppfattningar inte uppstå. Flera felaktigheter av detta slag har insmugit sig i historien genom försummelser eller brist på upp märksamhet. Det ställe i historien ur vilket detta korta och vilseledande utdrag tagits lyder som följer: ”Den 6 juni (1831) kom äldsterna in från de olika delarna av det land där de arbetade, och den konferens som tidigare utlysts samlades i Kirtland. Herren manifesterade här sin kraft på ett sätt som inte kunde missförstås. Syndens människa avslöjades och melkisedekska prästadömets auktoritet manifesterades och förlänades för första gången flera av äldsterna.” Om nu detta inte betyder att ett flertal äldster vid detta tillfälle fick sin första ordination. så måste det betyda att dessa äldster som tidigare ordinerats då för första gången mottog sin ordinations kraft eller auktoritet. Orden ”förlänades för första gången flera av äldsterna”, tycks vid första anblicken innebära att flera då ordinerades till äldster, men om man tar hela meningen, nämligen "Syndens människa avslöjades och melkisedekska prästadömets auktoritet manifesterades och förlänades för första gången flera av äldsterna” drar vi den naturliga slutsatsen att flera som tidigare ordinerats till äldster ännu inte hade mottagit anden eller makten eller auktoriteten i sina ordinationer, men att prästadömets auktoritet nu för första gången manifesterades och föll på dem. Det är tydligt av sammanhanget att ordet auktoritet som det används i detta citat innebär kraft. Där står följande: ”Det var tydligt att Herren gav oss kraft i förhållande till det arbete som skulle utföras, och styrka enligt den uppgift som förelagts oss och nåd och hjälp alltefter våra behov.” Att flera personer ordinerades vid detta tillfälle anges klart enligt följande: ”Stor harmoni rådde. Flera ordinerades.

Tron stärktes, och den ödmjukhet som är så nödvändig för att Guds väl signelser skall åtfölja bönen, kännetecknade de heliga.” En sak är fullständigt klar, och det är att ingen som helst hänsyftning här görs tillåterställandet av melkisedekska prästadömet av Petrus, Jakob och Johannes. Den stora händelsen inträffade utan tvivel mellan maj och juli 1829.

Innan denna konferens hölls användes termen melkisedekska prästadömet emellertid sällan eller aldrig. Det höga prästadömet eller det heliga prästadömet var de termer som allmänt användes fram till den tiden.

Sålunda har detta härliga prästadöme vilket ”är enligt Guds heligaste orden” återgivits ti]] människan i sin fullhet och kraft i denna tidsålder

för ”sista gången” och ingen del därav kommer att ”borttagas från jorden, förrän Levis söner ånyo offra ett offer åt Herren i rättfärdighet”, eller ”då Gud skall samla allting, både i himmelen och på jorden, till ett

Som avslutning vill jag fästa läsarnas uppmärksamhet på kapitel 5, 13, 27, 84, 107, 110 och 128 i Läran och förbunden för ytterligare begrundan av ämnet. Contributor, 1889, s 307–311.

Mitt första minne av president Heber C Kimballgår tillbaka till min barndoms dagar. Under Nauvoo-tiden var han för mig en välbekant och framträdande person såsom fader tillsina söner William, Heber och David, med vilka jag som liten pojke var mer förtrolig fastän de båda förstnämnda var flera år äldre än jag. Jag minns honom under dessa tidiga dagar som innehavaren av ett av de bästa husen i staden Nauvoo och som make till ”tant” Vilate Kimball, en av de käraste, raraste och mest moderliga själar som jag minns eller någonsin gjort bekantskap med. Han var också far tilI Helen M Kimball, en vacker ung kvinna som mycket liknade sin mor till det yttre och som på något sätt stod i ett särskilt förhållande till familjen Smith och som efter profeten Joseph Smiths död gifte sig med Horace K Whitney och blev moder till vår nuvarande poet och historiker Orson F Whitney.

Ett av mina tydligaste minnen av president Kimball härrör sig från vintern 1845–1846 i templet i Nauvoo. Min mor och hennes syster, Mercy R Thompson, var mycket engagerade i det arbete som pågick i templet den vintern, och president Kimball var också förbunden med det arbete som gjordes där. Det var där min fars barn beseglades tillsina föräldrar och president Kimballofficierade.

l februari 1846 påbörjade president Kimball, tillsammans med de tolv och de heliga vilka drevs ut ur Nauvoo, sin långa resa ut i ödemarken, som till sist ledde tillbosättningen i Stora Saltsjödalen, koloniserandet av Utah av de heliga och uppfyllandet av Joseph Smiths profetia att de heliga skulle samlas till Klippiga bergen.

Den händelse som i mitt sinne gjorde president Kimballs avfärd till något speciellt var det faktum att min bror John, numera patriark och då en gosse på omkring 12 år, åtföljde president Kimballmed familj på deras pilgrimsfärd ut i den okända ödemarken, lämnande oss i Nauvoo i stor fruktan och stort tvivel om huruvida vi någonsin skulle få se dem igen. Detta gjorde ett outplånligt intryck på mitt sinne, och ända sedan dess tycks obrytbara band förbinda oss med president Kimball och hans familj.

År 1848 for vi över slätten i en underavdelning av president Kimballs kompani. Han döpte mig i City Creek år 1850, där numera East och North Temple street korsar varandra.

l juli 1852, medan min mor deltog i ett möte som hölls i Salt Lake City, blev hon sjuk och gick hem tillpresident Kimball, där hon kvarblev under sin sista sjukdom under tant Vilates omvårdnad. Detta förde mig under flera månader i direkt och ständig kontakt med president Kimball och hans familj.

Det var här jag blev mer förtrogen med hans hemliv och vanor. Hans sätt att be i sin familj gjorde stort intryck på mig och rörde mig mycket. Jag har aldrig hört någon annan man be som han gjorde. Han talade inte till Herren som en som är långt borta, utan som en som talar med honom ansikte mot ansikte. Gång på gång gjorde tanken på Guds verkliga närvaro så starkt intryck på mig, medan han samtalade med honom i bön, att jag inte kunde låta bli att titta upp för att se om han verkligen var där och var synlig. Samtidigt som president Kimball var mycket sträng mot sin familj, var han alltid vänlig och öm mot dem.

Jag tyckte ibland att han var ännu vänligare mot mig än mot sina egna pojkar. Jag hörde honom förebrå dem, men inte ett ord av förebråelse mot mig kom någonsin över hans läppar. Senare sändes jag genom honom på min första mission. Detta var den bästa och vänligaste handling som någonsin gjorts mot mig. Det gav mig fyra års erfarenhet och mognad vilka fastställde min kurs i livet, och det skedde vid just den rätta tidpunkten för den pojke jag var.

Senare umgicks jag med honom i Endowment House, där jag tjänade med honom och under hans ledning i åratal. Det förde mig ullen mycket nära gemenskap med honom och gav oss båda ett fullständigt och fullkomligt tillfälle att bli grundligt bekanta med varandra. Jag lärde mig älska honom med sann kärlek, och de många bevisen på hans kärlek och förtroende för mig står över allt tvivel.

Mina senaste minnen av honom är förbundna med en högst ovanlig kallelse som utgick till ett antal bröder år 1861 från president Brigham Young, att åtfölja honom på en mission till Provo. Bland dessa var Huber C Kimball, Wilford Woodruff, Abraham O Smoot, Elijah F Sheets, George G Bywater och jag själv. Dessa bröder slog sig alla ned i Provo tillsammans med president Young, och de av bröderna som hade medel därtill (president Young och Kimball samt äldsterna Smoot och Sheets) började genast bygga sig hus där.

Det var medan president Kimball var sysselsatt med att bygga och bereda ett hem för en del av sin familj i Provo som han råkade ut för en olycka från vilken han inte återhämtade sig. Strax därefter, måndagen den 22 juni 1868, kom hans slutliga kallelse att i verkligheten möta den nåderike Fadern, med vilken han i bön så länge och i sanning rådgjort, som om han vore ansikte mot ansikte med honom, och vilken han hängivet tjänat till sitt sista ögonblick.

President kleber C Kimballvar en av Guds ädlingar. Stark som stål i varje förtroende. Ren som förädlat guld. Utan fruktan för fiender eller för döden. Snabb i uppfattningen, full av profeternas ande. Inspirerad av Gud. Tapper i vittnesbördet om Kristus. En livslång, aldrig svikande vän och vittne om Joseph Smiths gudomliga kallelse och mission. Han kallades genom Guds nåd, ordinerades av levande auktoritet och levde och dog som en apostel till Herren Jesus Kristus. Young Woman´s Journal, 1909, s 251–252.

Mitt första livliga minne av äldste Erastus Snow härrör sig från hösten 1848, alldeles efter min ankomst till Saltsjödalen. Jag hade förmånen att få lyssna till en utmärkt predikan av honom i lövsalen på norra sidan av det gamla pionjärfortet. Detta tal och talaren gjorde så starkt intryck på mitt sinne att det och han alltsedan dess hade en avskild plats i mitt minne. Jag har alltid haft intrycket att han som talare och djup tänkare inte hade någon överman, särskilt då han blev gripen av sitt ämne och gick in för sitt tal med sitt aktiva och livaktiga sinnes fulla kraft och energi.

Som rådgivare var hans visdom uppenbar från varje synvinkel.

Som kolonisatör och nybyggare, från pionjärtiden tillsätt verks fullbordan, var han jämbördig med de främsta av sina kolleger. Han var outtröttlig när det gällde uthållighet och ihärdighet i vadhelst han företog sig.

Som lagstiftare eller statsman var han jämbördig med vilken som helst av sina kolleger, bland vilka vi finner detta samväldes byggare. Ett av hans mera framträdande karaktärsdrag var kontinuerlig ihärdighet i allt han företog sig, tilldess han uppnått sitt mål och utfört sina avsikter. Ingenting kunde få honom att vika från sin plikt. Han var utan tvivel ett utvalt och verksamt redskap i Guds hand för utförandet av det uppdrag han fått, på vilket han alltid koncentrerade sig och vilket han gav sin livaktiga och ädla andas fulla kraft.

Som överhuvud för en talrik familj var han ett exempelför hela människosläktet. Hans vänskap var alltid sann och obegränsad. Jag uppskattar honom såsom en av de stora, inte endast i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, utan i världen. Improvement Era, febr 1911, s 280.

Vi har kommit för att se de sista dagars heligas tillstånd och anda och för att presentera oss för dem, så att de kan döma oss efter vad vi säger och efter den anda vi för med oss, huruvida vi har gemenskap med dem och med Herren och så att de kan se huruvida vi når upp till de normer de förväntar hos dem som står i ledningen för kyrkan. Improvement Era, dec 1917, s 98.