Kapitel 13 TIONDE, DE FATTIGA, ARBETSAMHET

Herren uppenbarade för sitt folk i sitt verks begynnelse en lag som var fullkomligare än tiondelagen. Den omfattade större ting, större kraft och ett snabbare uppnående av Herrens avsikter. Men medlemmarna var oförberedda härför, och Herren drog av barmhärtighet mot folket tillbaka den fullkomligare lagen och gav tiondelagen, för att det skulle finnas medel i Herrens förrådshus för utförandet av de avsikter han hade: insamlandet av de fattiga, spridandet av evangeliet till jordens nationer, uppehället för dem som ständigt, dag efter dag, måste ägna sig åt Herrens verk och vilka det var nödvändigt att försörja på något sätt. Utan denna lag kunde dessa ting inte utföras, ej heller kunde tempel byggas och underhållas, ej heller kunde de fattiga få föda och kläder. Därför är tiondelagen nödvändig för kyrkan, så nödvändig att Herren betonat den mycket starkt. - CR, apr 1900, s 47.

Genom denna princip (tiondet) skall denna kyrkas folks lojalitet prövas. Genom denna princip kan det utrönas vem som är för Guds rike och vem som är emot det. Genom denna princip skall det utrönas vilkas hjärtan hängivna till att utföra Guds vilja och hålla hans bud och därigenom helga Sions land till Gud, och vilka som motsätter sig denna princip och har avskurit sig från Sions välsignelser. Denna princip har mycket stor betydelse, ty genom den visar det sig huruvida vi är trofasta eller otrogna. På detta sätt är den lika viktig som tro på Gud, som omvändelse från synd, som dop till syndernas förlåtelse eller som handpåläggning för den Helige Andens gåva. Ty om en människa håller hela lagen utom en punkt, och hon syndar däri, så har hon överträtt lagen och är inte berättigad till Jesu Kristi evangeliums fulla välsignelser. Men när en människa håller all den lag som uppenbarats, enligt sin styrka, sin kraft och sin förmåga så är detta, även om det hon gör är ringa, lika behagligt i Guds åsyn som om hon kunde utföra ettusen gånger så mycket.-. CR, apr 1900, s 47, 48.

Tiondelagen är ett prov genom vilket människorna prövas var för sig. Den som underlåter att följa denna princip har visat sig vara en som är likgiltig för Sions välfärd, som försummar sin plikt som medlem av kyrkan och som inte gör någonting för att be främja Guds rike i timligt avseende. Han gör heller ingenting för att sprida evangeliet till jordens nationer, och han försummar att göra det som skulle berättiga honom till att motta evangeliets välsignelser och förordningar. - CR, apr 1900, s 47.

Avsikten med tiondelagen liknar avsikten med de inkomstlagar som jag antar varje stat, varje land och varje kommun i världen har. Det finns ingen mänsklig organisation med något viktigt syfte där man inte sörjer för medel till att genomföra organisationens syfte. Tiondelagen är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas inkomstlag. Utan den skulle det vara omöjligt att genomföra Herrens avsikter.

Åtskilligt mer kunde utan -tvivel läsas ur skrifterna beträffande denna princip om tionde, som Gud uppenbarat för oss i denna utdelning och som han kräver av oss, för att vi genom lydnad till hans lag skall helga detta land så att det i sanning blir ett Sion för oss. Löftet är att om vi vill lyda Guds lagar, om vi vill sätta vår lit till honom, om vi vill hålla oss till honom, så kommer han att hålla sig till oss och han kommer att belöna oss med sin välvilja och sina välsignelser. Han kommer att näpsa förgöraren och han kommer att göra jorden fruktbar och göra så att den ger avkastning till lantbrukaren och boskapsuppfödaren. Hans kor kommer att föröka sig och han kommer att få välstånd till höger och till vänster, och han skall ha överflöd, eftersom han sätter sin lit till Gud. Han närmar sig Gud och är villig att pröva honom för att se om han inte vill öppna himmelens fönster och utgjuta välsignelser över honom så att han inte har plats till att ta emot dem. Låt varje människa som har mottagit Jesu Kristi evangelium ta emot och lyssna till dessa ord med hela deras värde. Vissa människor kanske värderar dem lättsinnigt, och de som gör så kommer utan tvivel att underlåta att hålla sig till och pröva Herren. De uppfyller inte de befallningar han givit och de får aldrig veta att Gud talat sanning och att han förmår uppfylla sitt ord och sina löften till sitt folk när de är villiga att lyda och hålla hans lagar. De, däremot, som uppskattar dessa löften, som åtlyder dessa lagar, som hörsammar dessa ord, prisar dem som sanning och tillämpar dem i sitt dagliga liv, får veta att Gud belönar dem som hängivet tjänar honom och att han förmår uppfylla sina löften till dem. Dessa lagar gavs fordom och har förnyats i tidernas full-hets hushållning till folkets välsignelse, till uppbyggandet av Sion, till för-sörjning för änkan och den föräldralöse, till spridandet av Kristi evangelium till jordens nationer och till insamlingen av folket från jordens fyra hörn.

För en kort tid sedan mötte jag en broder - jag behöver inte hämna hans namn, ty han är blott en bland tusentals som kan bära samma vittnesbörd och han bär detta vittnesbörd inte endast med munnen utan med flitens, med framgångens, med välståndets och utvecklingens vittnesbörd vilka omger honom mitt i öknen. I år har han insamlat rika skördar-, då hans gårdar givit avkastning i överflöd, medan många av hans grannars gårdar besväras av ogräs och deras skördar varit endast hälften eller tredjedelen av hans. Hur förklarar ni detta? Jag förklarar det med det faktum att Gud välsignat honom. Och han gör själv detsamma, ty han är en intelligent man, en man som inte endast arbetar vist och förtänksamt, utan med fruktan för Gud och med en önskan i sitt hjärta att åtlyda hans lagar, Han sade till mig och min kamrat som vi reste tillsammans med:

"Gud har välsignat mig eftersom jag strävat att hålla hans lagar, och eftersom jag varit trofast mot min familj." Han for ut dit till öknen för sju eller åtta år sedan, utblottad på grund av förföljelser och landsflykt, driven från sitt hem och från sina affärer, tvingad att vandra i landsflykt i åratal. En del av tiden predikade han evangeliet. Han återvände för sju eller åtta år sedan och slog sig ner där i öknen. I dag har han ur jorden, den glödande sanden, skapat ett vackert hem, han har fruktsamma fält vilka breder ut sig inför ögonen på den som önskar komma dit och se. Han betalar sitt tionde, han kommer ihåg offergärden, han lyder Guds lagar och han är inte rädd för att bära sitt vittnesbörd för sina vänner och grannar om att det är på grund av lydnad som Gud välsignat honom och gjort honom framgångsrik, gjort honom till det han är i dag. Han är inte den ·ende. Det finns andra som haft framgång på liknande sätt. Och jag vittnar om att det beror på att Gud välsignat honom, hans mull och hans arbete, som han fått sin tillväxt och erhållit de välsignelser han sökt efter och arbetat för. Han har handlat uppriktigt inför Herren. Herren har känt hans hjärta och har välsignat honom i enlighet därmed, och han är framgångsrik i dag i öknen, medan många av hans grannar - gå och se själva på deras stora åkrar. De berättar sin egen historia. Hans landområden är rena från besvärande ogräs eftersom han arbetat och tagit hand om sin mark och eftersom Gud inspirerat honom och upplyst hans sinne. Herren har välsignat honom i korg och i lada, i hans arbete och i hans sin¬nes tankar, han har inspirerats och kunnat utföra sitt arbete. Jag vittnar om att det är på grund av människans tro på Herrens löften och hennes önskan att åtlyda hans lagar som hon välsignas och får framgång av honom. - CR, okt 1897, s 35, 36.

Vill ni då avvisa änkan därför att hon endast har en skärv att skänka? Emedan den tiondedel som hon tänker ge i lydnad till Guds befallning endast är en liten slant, tänker ni beröva henne privilegiet att få sitt namn inskrivet i Herrens lags bok och att få sin släktlinje erkänd och nedtecknad i kyrkans arkiv? Och eftersom hennes namn inte finns där, vill ni förneka henne de privilegier som tillhör Guds hus och evangeliets förordningar? Jag tror att det är hög tid att biskoparna förstår denna princip. Biskopen bör uppmuntra varje man, kvinna och barn som arbetar och får förtjänst för sitt arbete, att hedra Herren och lyda Guds lag genom att ge en tiondel av det han eller hon får, som Herren kräver, så att de kan få sina namn inskrivna i Herrens lags bok, så att deras släktlinjer må finnas i kyrkans arkiv och så att de kan bli berättigade till de privilegier och välsignelser som tillhör Guds hus.

Jag minns som om det vore i går något som inträffade i min barndom. Min mor var änka, med en stor familj att ta hand om. En vår då vi tog upp potatisen, lät hon sina söner lasta upp de bästa potatisarna och hon tog dem till tiondekontoret. Det var ont om potatis det året. Jag var en liten pojke vid tillfället i fråga, och körde vagnen. När vi körde upp framför trappan till tiondekontoret, redo att lasta av potatisen, kom ett av biträdena ut och sade till min mor: "Änkefru Smith, det är skamligt att du skall behöva betala tionde." Han sade en del annat som jag minns väl, men det behöver jag inte upprepa här. Han, vi kan kalla honom William Thompson, tillrättavisade min mor för att hon betalade sitt tionde, kallade henne allt annat än vis eller förståndig. Han sade att det fanns andra som var starka och arbetsförmögna som fick hjälp från tiondekontoret. Min mor vände sig till honom och sade: "William, du borde skämmas. Vill du förmena mig välsignelser? Om jag inte betalade mitt tionde, är jag säker på att Herren skulle dra tillbaka välsignelser från mig. Jag betalar mitt tionde, inte endast därför att det är en Guds lag, utan också därför att jag väntar mig välsignelser därigenom. Genom att hålla denna och andra lagar, väntar jag mig att ha framgång och kunna ta hand om min familj." Fastän hon var änka kan ni se i kyrkans uppteckningar från begynnelsen fram till hennes dödsdag, och ni kommer att finna att hon aldrig fick ett öre från kyrkan som hjälp till henne eller hennes familj. Men hon betalade tusentals dollar i vete, potatis, majs, grönsaker, kött etc. Tionden från hennes får och boskap, det tionde pundet av hennes smör, hennes tionde kyckling, det tionde av hennes ägg, den tionde grisen, den tionde kalven, det tionde fölet - en tiondel av allting hon odlade och uppfödde betalade hon. Här sitter min bror som kan vittna om sanningen i det jag säger, liksom andra som kände henne. Hon hade framgång eftersom hon åtlydde Guds lagar. Hon hade i överflöd åt sin familj. Vi saknade aldrig så mycket som andra saknade. Ty vi nöjde oss med nässlor då vi först kom till dalen, vi åt tistelrötter, segoliljor och allt sådant, men hade det inte värre än tusentals andra och var inte så fattiga som många, ty vi var aldrig utan majsmjöl och mjölk eller smör, såvitt jag minns. Den änkan fick sitt namn upptecknat i Herrens lags bok. Den änkan hade rätt till privilegierna i Guds hus. Ingen evangelieförordning kunde förnekas henne, ty hon åtlydde Guds lagar, och hon sviktade aldrig, fastän hon avråddes från att följa en Guds befallning av en som hade ett ämbete i kyrkan.

Detta kan sägas vara personligt. Av en del kan det sägas vara att framhålla sig själv. Men jag vill inte se det på det sättet. När William Thompson sade till min mor att hon inte borde betala tionde, ansåg jag honom vara en av de bästa männen i världen. Jag trodde varje ord han sade. Jag måste arbeta, gräva och slita själv. Jag måste hjälpa till att plöja marken, sätta potatis, kupa potatis, gräva upp potatis och liknande plikter. Sedan måste jag lasta en stor vagnslast av det allra bästa vi hade, sortera bort det dåliga och köra lasten till tiondekontoret. Jag tyckte på mitt barnsliga sätt att det verkade hårt. Särskilt när jag såg vissa av mina lekkamrater och barndomsvänner leka runt omkring, rida och ha det bra. De gjorde knappt ett enda handtag, och fick ändå hjälp av det allmänna. Var är dessa pojkar i dag? Är de kända i kyrkan? Är de framstående män bland Guds folk? Är de eller har de någonsin varit tappra i sitt vittnesbörd om Jesus Kristus? Har de ett klart vittnesbörd om sanningen i sina hjärtan? Är de hängivna medlemmar i kyrkan? Nej, i regel har de aldrig varit det, och de flesta är döda eller har försvunnit utom synhåll, Nå, efter några års erfarenhet omvände jag mig, fann att min mor hade rätt och att William Thompson hade fel. Han förnekade tron, avföll, lämnade landet och ledde vilse så många av sin familj som ville följa honom. Jag vill inte att ni skall förneka mig förmånen att räknas bland dem som har Sions bästa för ögonen och som önskar göra sin del i uppbyggandet av Sion och i uppehållandet av Herrens verk på jorden. Detta är en välsignelse för mig, och jag tänker inte låta någon beröva mig den glädjen. - CR, apr 1900, s 48, 49.

Jag predikar det jag tror på och det som jag vet är sant, och jag vet verkligen att om människor vill åtlyda Guds lagar, så hedrar och välsignar Gud dem. Jag har sett bevis på det i hela mitt liv. Jag såg det i händelser som inträffade i min barndom, och jag vet att Gud har välsignat änkan och den faderlöse när de åtlytt hans lagar och hållit hans befallningar.

Jag kan berätta för er om en änka med en stor familj, som om möjligt var mer noggrann med att betala Herren det som hörde honom till än hon var med att betala sina grannar det som hon kunde vara skyldig, och hon stod aldrig i skuld till sina grannar, tack och lov, för någonting som hon inte betalade till sista öret, och Herren välsignade henne mycket, och under sina sista år behövde hon inte låna av sina grannar, inte heller behövde hon be kyrkan om hjälp. I stället betalade hon tusentals dollar i varor och pengar till Herrens förrådshus, trots att hon var änka med en stor familj att försörja. Jag vet detta. Jag kan vittna därom och om att Herren Allsmäktig välsignade henne, inte bara i fältens avkastning utan också i hennes hjordar. De ödelades inte. De tillintetgjordes inte. De lade sig inte ner för att dö. De tillväxte. De gick inte vilse, och tjuvar stal dem inte. Ett skäl till detta var att hon hade en liten pojke som vaktade dem mycket noggrant under hennes ledning. Hon höll ögonen på allting,

hon hade uppsikt över allting, hon ledde dem hon satte i arbete och sina barn. Och jag är ett vittne -och här sitter ett annat vittne (patriark John Smith) - till att Gud, den evige Fadern, välsignade henne och gav henne framgång medan hon levde. Hon kunde inte endast ta hand om sig själv och sina barn som efterlämnades åt henne i fattigdom i prövningens dagar och då hon drevs ut i vildmarken, utan hon kunde föda tjogtals fattiga och betala sitt tionde dessutom. Herren har sannerligen givit henne framgång och hon var välsignad. - CR, okt 1897, s 35-37.

När någon kommer till en biskop och ber om hjälp på grund av sina svåra omständigheter, så är det första biskopen bör göra att fråga om han eller hon är tiondebetalare. Han bör veta huruvida namnet finns i Herrens lags bok. Om personen inte finns i boken, om han eller hon varit slarvig eller försumlig i fråga om denna princip, kan han eller hon inte komma till biskopen med några anspråk, inte heller deras barn. Om biskopen under sådana förhållanden hjälper honom så är det ren välgörenhet och beror inte på att de kan ställa några anspråk på kyrkan. Därför bör den änka som mottar hjälp från kyrkan betala sitt tionde, så att hennes namn finns i kyrkans böcker. Detta är inte en lag som är tillämplig på den ene och inte på den andre. Om de rika inte kan få välsignelser eftersom deras namn inte finns i uppteckningarna, så skall inte heller de fattiga erhålla välsignelser i Guds hus, om deras namn inte finns nedtecknade. Om några fattiga får hjälp genom folkets tionde, bör de vara villiga att själva lyda lagen så att de kan få rätt till det de mottar. De bör genom sin lydnad till lagen visa att de håller lagen och inte bryter den. Våra barn bör, så snart de blir gamla nog att förtjäna pengar, undervisas om att betala sitt tionde, så att deras namn kan inskrivas i Herrens lags bok. Om sedan kanske deras far dör och de lämnas föräldralösa, så finns deras namn liksom föräldrarnas i uppteckningarna och de har, så sant Gud lever, rätt att få försörjning och utbildning. Det är vår plikt att se efter dessa barn och se till att de har lika stora möjligheter som de som har förmånen att ha föräldrar som tar hand om dem. - CR, okt 1899, s 44, 45.

Jag nämner detta endast för att visa att dessa män, vilkas hela tid upptas av kyrkans verksamhet, endast får sin nödtorftiga försörjning från kyrkan. Detta måste de få. Ni unnar dem säkert det. Om dessa män som är trofasta, tappra, ständigt beredda i tid och otid, och alltid engagerade i verket, vill ni säkert inte säga att de inte bör få mat att äta, kläder att bära och någonstans att vila sitt huvud. Och detta är allt dessa män får från kyrkan. Arbetaren är förvisso värd sin lön. Sålunda används ert tionde inte till att göra era bröder rika. Tiondet används för att bekosta förordningarna i Guds hus i dessa fyra tempel. Tusentals och åter tusentals donar· används för att utbilda Sions ungdom och uppehålla kyrkans skolor. Tusentals dollar spenderas till mat och kläder åt fattiga och till att ta hand om dem som är beroende av kyrkan. De kommer till sin "broder" för att få hjälp och stöd, och det är rätt och riktigt att kyrkan sörjer för sina egna fattiga och behövande, svaga och hjälplösa, så långt möjligt. - CR, apr 1901, s 71.

Kyrkan anklagas för kommersialism. I verkligheten har kyrkans verksamhet inte ringaste likhet med affärsverksamhet. Kyrkan varken köper eller säljer varor eller ägodelar. Den är inte engagerad i någon slags affärsverksamhet, och har aldrig varit det. Man kan knappast göra ett falskare och mera grundlöst uttalande mot kyrkan än att anklaga den för kommersialism. Det är sant att denna kyrkas folk i motsats till andra kyrkor eller religiösa organisationer följer tiondelagen, vilken är kyrkans lag för inkomster. Vi skickar inte runt kollekthåvar eller brickor för att få in medel till att bekosta utgifterna för kyrkans verksamhet. Vi ger frivilligt. Detta påminner mig om ett annat falskt påstående som utspritts av våra fiender, nämligen att "mormonerna" tvingas betala tionde, att kyrkans auktoriteter kräver det av dem, att det är obligatoriskt för dem och på ett tyranniskt sätt utkrävs av dem då och då. Detta är lögn och förtal, ty det finns inte ett ord eller en stavelse av sanning däri. Lydnaden till tiondelagen är frivillig. Jag kan betala mitt tionde eller inte, efter eget val. Jag kan själv välja om jag vill göra det eller inte göra det. Men då jag känner som jag gör, är lojal mot kyrkan, lojal mot dess intressen och tror att det är rätt och riktigt att följa tiondelagen, så följer jag den - enligt samma princip som jag tror det är rätt att jag följer lagen om omvändelse och om dop till syndernas förlåtelse. Det är en glädje för mig att göra min plikt beträffande dessa principer och betala mitt tionde. Herren har uppenbarat hur dessa medel skall handhas, nämligen genom kyrkans presidentskap och kyrkans högråd, (således de tolv apostlarna) och kyrkans presiderande biskopsråd. Jag tror det ligger visdom i detta. Det har inte överlåtits åt en man att förfoga över dessa medel eller handha dem ensam. Inte alls! Det åligger minst 18 män, män med visdom, med tro och med förmåga, som dessa 18 män är. Jag säger att det åligger dem att förfoga över medlemmarnas tionde och att använda det för sådant som enligt omdöme och visdom är till största nytta för kyrkan. På grund av att denna tiondefond disponeras av dessa män vilka Herren utsett och givit auktoritet därtill för kyrkans behov och utgifter, anklagas vi för "kommersialism". Så befängt! Man kan lika gärna kalla deras sätt att skicka runt kollektbössor för att samla in medel att bygga kyrkor för, betala deras präster med och att sköta deras kyrkors ekonomi för "kommersialism", som att de anklagar oss för "kommersialism" då vi handhar kyrkans tionde och bestämmer om och använder det ·till kyrkans bästa. - CR, apr 1912, s 5, 6.

Jag vågar säga att ingen människa kan peka på en enda dollar som avsiktligt förslösas eller stjäls av Guds tjänare. Tiondeböckerna förs lika noggrant och lika fullkomligt som någon upp-teckning i en bank. Var och en som betalar en dollar i tionde blir antecknad i böckerna. Och om han vill se att han antecknats, kan han själv gå och titta. Men vi tänker inte öppna våra böcker och visa era konton för vem som helst här i landet som själv aldrig betalt tionde. Vi har inte för avsikt att göra detta, om vi kan undvika det. Men ni sista dagars heliga som betalar ert tionde och offergärden, om ni själva vill se så att ni kan vara ögonvittnen, så är böckerna öppna för er och ni kan komma och gå igenom era räkenskaper vilken arbetsdag som helst. - CR, okt 1905, s 5.

Den som klagar över att han inte vet vad som sker med tiondet, är i nittionio fall av hundra den som inte antecknats i kyrkans tiondeuppteckningar. Vi bryr oss inte om att visa kyrkans böcker för sådana kritiker, eller människor av detta slag. Men det finns inte en tiondebetalare i kyrkan som inte kan komma till presiderande biskopens kontor eller till kyrkans förvaltares kontor om han så önskar och finna sitt konto och tillse att varje dollar han givit till Herren i tionde tillskrivs honom. Om han sedan, som tiondebetalare, vill söka än mer och få reda på vad som sker med tiondet, lägger vi fram alltsammans för honom och om han har goda råd att ge oss tar vi gärna emot dem. Men vi kommer inte - därför att vi behöver det inte och världen har ingen rätt att kräva det- att öppna våra böcker för världen, såvida vi inte själva vill det. Vi skäms inte över dem. Vi är inte rädda för inspektion. De är hederligt och riktigt förda, och det finns ingen människa i världen som kan se på dem och säga motsatsen, om hon själv är uppriktig. - CR, apr 1906, s 6, 7.

Alltför ofta ser vi en benägenhet hos våra barn att driva med sämre lottade människor. En stackars krympling eller en svagsint person kommer, och pojkarna driver med honom och fäller opassande kommentarer. Detta är alldeles felaktigt, och en sådan anda borde skys av de sista dagars heligas barn. - CR, okt 1904, s 87, 88.

Det förekommer att lättja och understödstagaranda uppmuntras bland människor. Män och kvinnor borde inte vara villiga att ta emot välgörenhet om de inte är tvingade därtill för att slippa lida. Varje man och kvinna borde ha en anda av oberoende, av att vilja försörja sig själv, som bör mana vederbörande när hon är i nöd att säga: "Jag är villig att arbeta i utbyte för det du ger mig." Ingen människa bör vara nöjd med att ta emot och inte göra någonting i gengäld. Då en man råkat i fattigdom och det är nödvändigt att han får hjälp och hans vänner hjälper honom bör han känna detta som en förpliktelse, och när Herren öppnar möjligheter skall han återbetala gåvan. Detta är den känsla vi bör uppamma i våra hjärtan, så att vi blir ett fritt och. oberoende folk. Att frammana andra känslor eller åsikter kommer med säkerhet att frambringa understödstagare, att förnedra människor och leda dem till tiggeri, vilket är ett eländigt tillstånd att befinna sig i. Det är olyckligt då människor anser att världen är skyldig dem deras uppehälle och att allt de behöver göra är att tigga eller stjäla för att få det ... Jag syftar nu inte på krymplingar eller dem som är försvagade av ålder, ty jag ser på dem på ett helt annat sätt. De har behov som måste tillfredsställas, och det är nödvändigt för oss att hjälpa dem, men i denna värld finns inget större behov för män och kvinnor som kan arbeta men inte vill arbeta. - CR, apr 1898, s 46-48.

Jag önskar nu säga till denna församling att jag på sistone känt en stark önskan, ja, ett ansvar som åvilar mig, att uppmana sista dagars heliga överallt att upphöra med att slösa bort sin dyrbara tid, att upphöra med all lättja. Det har sagts i uppenbarelserna att den som är lat i Sion inte skall äta en arbetares bröd, och alltför mycket på vissa platser - inte överallt, men alltför mycket dyrbar tid slösas bort av Sions ungdom och kanske av andra som är äldre och mer erfarna och borde veta bättre, på den dumma, värdelösa och onyttiga vanan att spela kort. Vi hör talas om kortspelskvällar här och kortspelskvällar där, och om tillställningar där kortspel är den huvudsakliga underhållningen. Hela kvällen är på så sätt bortkastad. All deras dyrbara tid som samlats vid tillfällen av detta slag är absolut bortkastad. Om det inte fanns något annat att säga mot denna vana, så borde detta vara tillräckligt för att få sista dagars heliga att inte ägna sig åt detta dåraktiga och onyttiga tidsfördriv.

Läs goda böcker. Lär er sjunga och att recitera, att konversera om sådant som kan vara av intresse för ert umgänge och vid era samkväm, i stället för att slösa bort tiden på oförståndiga vanor som endast leder till fördärv och ibland allvarliga felsteg. I stället för att göra detta bör ni ur de bästa böcker söka kunskap och insikt. Läs historia. Läs filosofi, om ni så önskar. Läs vad som helst som är gott, som upphöjer sinnet och som utökar er kunskap, så att de som umgås med er kan bli intresserade genom ert sökande efter kunskap och visdom. - CR, okt 1903, s 98.

Vi kan aldrig uppnå evangeliets välsignelser enbart genom att lära känna det och sedan sätta oss ner och ingenting själva göra för att hejda den ström av ondska som lurar på oss och på världen, -CR, apr 1900, s 40.

Det bör inte finnas några lättingar i Sion. Också de fattiga som måste få hjälp bör vara villiga att göra allt i sin makt för att förtjäna sitt levebröd. Ingen man eller kvinna bör nöja sig med att sitta ned och få mat, kläder eller husrum utan att själv göra någonting för att betala dessa förmåner. Alla män och kvinnor bör ha en sådan inställning och ett sådant oberoende att de motiveras att göra någonting för sitt uppehälle och inte vara lata. Ty det är skrivet att den late inte skall äta en arbetares bröd i Sion, och han skall inte ha någon plats ibland oss. Därför är det nödvändigt att vi är flitiga, att vi på ett intelligent sätt arbetar med någonting produktivt och något som befrämjar mänsklighetens välfärd. Gud hjälpe oss att göra detta, är min bön. Amen. - CR, apr 1899, s 42. L&F 42:42; 68:30; 75:29.

De sista dagars heligas inställning till de fattiga är måhända välkänd bland de flesta läsarna av Improvement Era. Men det finns några punkter som inte är helt klara för en del av våra vänner.

Gud har befallt detta folk att komma ihåg de fattiga och att ge medel till deras uppehälle. Det finns kanske inget annat samhälle som visat större villighet än de sista dagars heliga att lyda denna befallning. De har visat detta tidigare och har varit mycket villiga att skänka av sina ägodelar för att bistå de fattiga och nödställda, inte endast ibland dem själva, utan även dem som bor i andra länder och på andra platser i vårt eget land. Inget rop om hjälp har någonsin klingat förgäves bland dem. Detta trots det faktum att de ofta lidit orättvist förtryck och stor fattigdom, under det att de erhållit föga om alls någon sympati och ingen hjälp. De har alltid tagit hand om sig själva och dessutom hjälpt andra.

En av kyrkans främsta uppgifter är att undervisa världen om Kristi evangelium. Det har ett viktigt budskap att framföra, vilket inte endast gäller människornas andliga frälsning, utan också deras timliga välfärd. Evangeliet lär inte endast att tro är nödvändig, utan också att gärningar krävs. Tro på Jesus är gott och väl, men tron måste vara av levande slag som får den troende att utarbeta sin egen frälsning och hjälpa andra att göra detsamma. Vi tror inte på välgörenhet utan förlitar oss mera på ömsesidig hjälpsamhet. Evangeliebudskapet kräver tro och omvändelse, men kräver också att timliga behov uppfylls. Sålunda har Herren uppenbarat planer för folkets timliga frälsning. Till hjälp för de fattiga har fastan instiftats. Ett av dess viktigaste ändamål är att förse de fattiga med mat och andra förnödenheter tills de kan hjälpa sig själva. Ty det är helt klart att planer som endast avser att avhjälpa stundens behov inte räcker till. Kyrkan har alltid sökt göra sina medlemmar i stånd att hjälpa sig själva, hellre än att göra som många välgörenhetsinrättningar och endast ta hand om stundens behov. När sådan hjälp dras in eller tar slut, måste mer skaffas från samma källa. Sålunda görs de fattiga till understödstagare och lärs den felaktiga principen att lita på andras hjälp i stället för att vara beroende av egna ansträngningar. Denna plan har gjort de sista dagars heliga oberoende varhelst de slagit sig ned. Den har förhindrat ständigt återkommande hjälpbehov och åstadkommit att medlemmarna har förmågan att hjälpa sig själva. Vår uppfattning om välgörenhet är därför att lindra de omedelbara behoven och sedan skaffa de fattiga möjlighet att hjälpa sig själva så att de i sin tur kan hjälpa andra. De pengar som skall fördelas anförtros förståndiga män, i allmänhet kyrkans biskopar, vilkas plikt det är att se efter de fattiga.

Vi framlägger Herrens rättvisa fasteplan för världens kyrkor som ett vist och systematiskt sätt att sörja för de fattiga.' Jag säger rättvist därför att den ger tillfälle att bidra med mycket eller litet, allt efter bidragsgivarnas förhållanden och dessutom hjälper både givare och mottagare. Om alla kyrkor vill anta den allmänna månatliga fastedagen, såsom den iakttas av de sista dagars heliga, och ägnar de medel som sparas under denna dag åt de fattigas välsignelse och bästa samt med avsikten att hjälpa dem att hjälpa sig själva, skulle det snart inte finnas några fattiga i landet. Det skulle vara enkelt för människor att uppfylla fordringen att avstå från mat och dryck under en dag varje månad och att ge det som annars skulle använts den dagen till de fattiga, eller mera, allt efter önskan. Herren har instiftat denna lag. Den är enkel och fullkomlig, baserad på förnuft och intelligens, och skulle inte endast ge svaret på frågan om hur de fattiga skall tas om hand. Den skulle också göra gott för dem som åtlydde lagen. Den skulle rikta uppmärksamheten på frosseriets synd, göra kroppen underkastad anden och sålunda befrämja samhörigheten med den Helige Anden och befordra denna andliga kraft och styrka som nationens människor är i så stort behov av. Eftersom fasta alltid bör åtföljas av bön, skulle denna lag föra människorna närmare Gud och åtminstone en dag i månaden avvända deras sinnen från världsliga angelägenheters vanvettiga jäkt och leda dem till omedelbar kontakt med faktisk, ren och obesmittad gudstjänst- att besöka de faderlösa och änkan och att hålla sig obefläckad av världens synder. Ty religion innebär inte endast att tro på buden, den innebär att följa dem. Jag önskar till Gud att människorna inte endast skulle tro på Jesus Kristus och hans lärdomar, utan också skulle utvidga sin tro till att omfatta utförandet av de ting han undervisade om samt att utföra dem i ande och sanning.

Han undervisade förvisso om fasta, bön och hjälpsamhet. Man kan inte börja på något bättre sätt än genom att fasta, be till Gud och offra medel åt de fattiga. Denna lag förenar tro och utövande, tro och gärningar, utan vilka varken armenier eller sista dagars helig, varken jude eller icke-jude kan bli frälst.

Då någon ber de sista dagars heliga om hjälp, är de alltid villiga. Men vi har också vår mission att utföra: att predika evangeliet, att upprätta frid, skaffa välstånd och befrämja lyckan i landet. Vårt folk har lärt sig genom Guds bud hur de skall ta vara på sig själva och försöker hjälpa andra att göra detsamma. De hjälper ständigt varandra och det sker sällan att fattiga finns ibland dem, vilka inte tas om hand. De är praktiskt taget oberoende och kan bli helt och hållet oberoende genom att bättre åtfölja Herrens lag! Vi tror att om andra samhällen skulle ta till sig lagarna om helgelse, fasta och tionde, vilka Herren uppenbarat för de sista dagars heliga 'Och genomföra dem i den sanna andan, med tro och gärningar, så skulle fattigdom och understödstagande troligen minskas eller helt övervinnas. Alla skulle då få tillfällen att få arbete och sålunda ta hand om sig själva, och Herrens andra befallningar skulle åtlydas: "Du skall icke vara lättjefull, ty den som är lat skall icke äta en arbetares bröd, ej heller bära hans kläder." - Improvement Era, årg 10, s 831-833.