Kapitel 12 BÖN

Följ den stora befallning som Mästaren gav, att alltid komma ihåg Herren, . att be på morgonen och på kvällen och alltid komma ihåg att tacka honom för de välsignelser ni får dag för dag. - CR, okt 1914, s 6.

Mina bröder och systrar, låt oss komma ihåg och åkalla Gud och be om hans välsignelser och hans nåd över oss. Låt oss emellertid göra detta med visdom och i rättfärdighet. När vi ber bör vi åkalla honom på ett konsekvent och förnuftigt sätt. Vi bör inte be Herren om sådant som är onödigt eller som inte vore till nytta för oss. Vi bör be om sådant vi behöver, och vi bör be i tro, "utan att tvivla, ty den som tvivlar är", som aposteln säger, "lik havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit. En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från Herren." Men då vi ber Gud om välsignelser, låt oss då be i evangeliets tro, i den tro han lovat ge dem som tror på honom och lyder hans befallningar. - CR, okt 1014, s 7.

Vi bör bära med oss bönens anda under det att vi utför alla de plikter vi har i livet. Varför bör vi göra så? Ett av de enkla skäl som mycket starkt tilltalar mitt sinne är att människan är så ytterligt beroende av Gud! Hur hjälplösa är vi inte utan honom. Hur litet är det inte vi kan göra utan hans nådiga hjälp! Jag har ofta känt mig manad säga att ingen av oss, ingen mänsklig varelse i hela världen, kan få ens ett enda grässtrå att växa utan Guds hjälp. Vi måste använda hans jord, vi måste få hjälp av hans mylla, hans luft och hans solsken samt den fuktighet som Gud ger till jorden för att kunna framställa ett enda grässtrå. Samma sak gäller allting som berör vår tillvaro i världen. Man kan inte odla en enda majskolv eller ett enda vetekorn utan Guds hjälp. Man kan inte framställa en enda sak som behövs för människors eller djurs tillvaro utan Guds hjälp. Varför skulle vi då inte känna oss beroende av Herren? Varför skulle vi inte åkalla hans namn? Varför skulle vi inte komma ihåg honom i våra böner? Varför skulle vi inte älska honom av allt vårt hjärta och sinne och av hela vår styrka, då han givit oss livet, då han format oss till sin egen avbild och likhet, då han satt oss här där vi kan bli lika hans enfödde Son och ärva den härlighet, upphöjelse och belöning som avsetts för Guds egna barn? - CR, okt 1914, s 6.

Mina unga bröder som är närvarande i denna stora församling och som kan räkna med att bli kallade att predika evangeliet för världen: Jag ber att ni, när ni kallas att gå ut, skall veta hur ni skall nalkas Gud i bön. Det är ingen svår sak att lära sig att be. Det är inte just de ord vi använder som är viktiga för bönen. Böner består inte endast av ord. Sann, trofast, uppriktig bön består mer av den känsla som stiger upp från hjärtat och av våra andars inre önskan att vädja till Gud i ödmjukhet och i tro att vi må erhålla hans välsignelser. Det spelar ingen roll hur enkla orden är, om vår önskan är äkta och vi kommer inför Herren med ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande för att be honom om det vi behöver. Jag frågar mig om det finns någon ung man i denna församling, eller någon annanstans, som inte behöver någonting av Herren. V ar finns det en själ på jordens yta som inte behöver någonting som den Allsmäktige kan ge? Till att börja med kommer ju allt vi har från honom. Det är genom hans försyn som vi existerar på jorden. Det är genom hans godhet och barmhärtighet som vi kan se och höra, som vi har förmågan att tala och som vi besitter intelligens. Som en vis man fordom sade: "Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd." Ja, själva förmågan att förstå som vi äger är Guds gåva. I och av oss själva är vi endast en livlös lerklump. Liv, intelligens, visdom, omdöme, förmåga att resonera, allt detta är Guds gåvor till människornas barn. Han ger oss såväl vår fysiska styrka som vår tankeförmåga. Varje ung man bör i djupet av sitt hjärta känna att han står i skuld till Gud Allsmäktig för sin tillvaro och för varje egenskap han besitter som liknar Guds egenskaper. Vi bör söka att förhärliga de egenskaper vi har. Vi bör hedra Gud med vår intelligens, med vår styrka, med vårt förstånd, med vår visdom och med all den kraft vi besitter. Vi bör söka göra gott i världen. Detta är vår plikt. Och om en ung man endast kan känna sig sådan som alla människor borde känna sig, finner han att det är lätt för honom att böja knä inför Herren i ödmjuk bön och söka Gud för att få hjälp, tröst och inspiration av hans heliga Ande, så att han inte lämnas helt åt sig själv och inte heller blir beroende av världens visdom och vägar. Men som regel är det så att då unga män har goda föräldrar som försörjer dem, när de har ett gott hem och känner sig säkra på mat och kläder, så tror de att de inte är beroende av någon annan, såvida de inte skulle få någon svårighet och sålunda börja inse sin svaghet och sitt beroende. Men jag vill säga till er, mina unga vänner, att mitt i ert oberoende, i det ögonblick ni känner er starkast, bör ni komma ihåg att ni endast är människor. Livsfläkten ar inblåst i era näsborrar och ni är bestämda att gå från denna värld genom dödens portar. - CR, okt 1899, s 69-70.

Bröder och systrar, lär er inte att be endast med läpparna. Lär inte någon bön utantill som ni säger varje morgon och kväll. Detta är någonting jag tycker mycket illa om. Det är sant att många människor rutinmässigt repeterar en ceremoniell bön. De börjar på en viss punkt, och de tar med alla punkterna längs vägen tills de kommer fram till slutorden. Och när de är klara, vet jag inte huruvida bönen stigit upp förbi rummets tak eller inte. - CR, okt 1899, s 71-72.

Jag tror att några ord ur Mormons bok kan vara· lämpliga som avslutande ord. De är skrivna av profeten Moroni:

"Nu, mina bröder, dömer jag s~ om eder på grund av eder fridsamma samvaro med människorna.

Ty jag kommer ihåg det Guds ord, som säger: Av deras gärningar skolen I känna dem, ty om deras gärningar äro goda, då äro de också goda. Ty se, Gud har sagt, att en människa som är ond icke kan göra det som är gott, ty om hon frambär en gåva eller beder till Gud, så gagnar det henne intet, om hon icke gör det i all uppriktighet.

Ty se, det tillräknas henne icke som rättfärdighet.

Ty se, om en människa som är ond kommer med en gåva, gör hon det med missunnsamhet. Därför tillräknas det henne som om hon hade behållit gåvan själv, och därför anses hon som ond för Gud.

Sammalunda tillräknas det den människa som beder, men icke med hjärtats verkliga uppsåt, som ont. Det gagnar henne intet, ty Gud mottager ej sådana." (Moro 7:4-9)

Här har vi i sanning en text som kunde ge den som manas av rätt ande tillfälle att hålla en kraftig predikan till de sista dagars heliga- inte tillämplig på alla, men tillämplig på alltför många. Det är inte gott för oss att be vanemässigt, att knäböja och ständigt upprepa Fader vår. Jag tror att en av de största dårskaper jag någonsin bevittnat är den dåliga vanan att upprepa Fader vår ständigt utan att begrunda dess innebörd. Herren gav denna bön som ett mönster för sina lärjungar som skulle gå ut i världen för att predika evangeliet. Han gjorde det för att visa dem att de inte skulle använda många ord, utan skulle komma direkt till Herren och be honom om det de kunde behöva. Följaktligen var ett av de konkreta exemplen i denna bön: "Vårt dagliga bröd giv oss i dag." Vi ser människor omgivna av överflöd, kanske ägare till miljoner, som om de ber alls helt enkelt upprepar Fader vår. Sålunda blir den endast en formalitet, det finns ingen kraft däri. Inte heller är den antaglig, eftersom den inte uppsänts ur hjärtat och inte heller med förståndet. Jag tror att det är önskvärt att vi är noga med våra ord då vi åkallar Herren. Han hör oss i det fördolda och kan belöna oss öppet. Vi behöver inte ropa till honom med många ord. Vi behöver inte trötta honom med långa böner. Vad vi behöver och det vi borde göra såsom sista dagars heliga för vårt eget bästa är att ofta komma till honom, för att vittna för honom om att vi minns honom och att vi är villiga att taga på oss hans namn, hålla hans bud, åstadkomma rättfärdighet samt att vi önskar att hans Ande hjälper oss. Låt oss sedan, då vi har det svårt, gå till Herren och direkt och konkret be honom hjälpa oss ur den svårighet vi har. Låt bönen komma från hjärtat, låt den inte uttryckas i ord som av gammal vana slitits i de gamla spåren, utan tanke eller känsla vid användandet av dessa ord. Låt oss använda enkla ord och framföra vårt behov, vilket i sanning kommer att vädja till varje god och fullkomlig gåvas Givare. Han kan höra i det fördolda och han känner vårt hjärtas önskningar innan vi ber därom. Men han har sagt att det är en skyldighet och en förpliktelse att åkalla hans namn - att vi skall be så att vi kan få, klappa så att det kan öppnas för oss och söka så att vi kan finna. Därför har Herren gjort det till en kärleksfull plikt att vi skall minnas honom, att vi skall vittna för honom morgon, middag och kväll att vi inte glömmer varje god gåvas Givare.

"En ond människa kan alltså ej göra det som är gott, ej heller giver hon en god gåva.

Ty se, en bitter källa kan ej giva sött vatten, ej heller kan en söt källa giva bittert vatten. På samma sätt kan icke en människa, som tjänar djävulen, följa Kristus, och om hon följer Kristus, kan hon icke vara en djävulens tjänare.

Därför kommer allt som är gott från Gud, och det som är ont kommer från djävulen, ty djävulen är fiende till Gud och strider emot honom oupphörligt samt inbjuder och lockar till synd och till att ständigt göra det som är ont.

Men se, det som är av Gud inbjuder och lockar till att göra gott oupphörligt, och allt som inbjuder och lockar till att göragott och till att älska Gud och tjäna honom är ingivet av Gud.

Tagen eder därför i akt, mina älskade bröder, att I icke ansen det som är ont att vara av Gud eller det som är gott och av Gud att vara av djävulen. Ty se, mina bröder, det är eder givet att döma därom, på det I mån känna gott och ont, och sättet varpå man bör döma är så klart, att I med fullkomlig kunskap kunnen känna det, såsom skillnaden mellan dagens ljus och nattens mörker.

Ty se, Kristi Ande gives åt varje människa, på det hon må kunna skilja mellan gott och ont. Därför visar jag eder hur man bör döma, ty allt som inbjuder till att göra gott och som övertalar till tro på Kristus kommer genom Kristi kraft och gåva. Därför kunnen I med fullkomlig vishet veta, att det är från Gud.

Men allt som övertalar människorna att göra ont och att icke tro på Kristus utan att förneka honom och icke tjäna Gud, det är - och det mån I med fullkomlig visshet veta- av djävulen, ty på så sätt verkar djävulen, ty han övertalar ingen människa att göra gott, nej, icke en enda, ej heller göra hans änglar, ej heller de som underkasta sig honom.

Mina bröder, alldenstund I kännen ljuset enligt vilket I kunnen bedöma allt, vilket ljus är Kristi ljus, så sen till, att I icke dömen orätt, ty med samma dom, varmed I dömen, skolen även I varda dömda.

Därför beder jag eder, bröder, att I flitigt rannsaken i Kristi ljus, så att I mån kunna skilja gott från ont. Om I viljen fasthålla vid allt som är gott och icke förkasta det, skalen I visserligen vara Kristi barn." (Moro 7:10-19)

Jag anser att här, i de ord jag just läst, finns tydliga fingervisningar, enkla och tydliga vägvisare. · Om vi som sista dagars heliga, med vår tro på denna boks gudomlighet vilken översattes genom Guds gåva och kraft och genom den inspiration som kom till profeten Joseph Smith, skulle läsa dessa ord såsom troende barn borde läsa, med insikt, med tro, med förvissning om att Gud inspirerat dem, och sedan omsätta dem i handling, så tror jag inte det skulle dröja länge innan vi kunde klara oss utan vädjanden till biskoparnas domstolar och till högråden, och det skulle inte vara nödvändigt att lärarna besökte medlemmarna som nu för att försöka bilägga tvister bland de sista dagars heliga. Jag tror varje man skulle bli sin egen domare, ty han skulle döma rättfärdigt eftersom han skulle döma i sanningens ljus, i ljuset och rättvisan-inte själviskt, inte med begärelse utan i det ljus som har kommit från himlarna i de sista dagarna genom uppenbarelser från Gud. - Improvement Era, aug 1908, s 729-732.

Vi har samlats denna eftermiddag till konferens för denna Sions stav. Vi har fått stavens auktoriteter presenterade för oss, tillsammans med stavsmissionärerna, så att vi kan stödja dem med vår röstning, vilket även innebär med vår tro och våra böner samt att bistå dem i alla de plikter som åligger dem. Det är för de heliga som röstar på kyrkans auktoriteter en viktig skyldighet att inte endast göra detta genom att räcka upp handen, det är bara en formsak, utan i handling och i tro. Det borde aldrig gå en dag utan att alla de människor som utgör kyrkan upplyfter sina röster i bön till Herren om stöd för hans tjänare vilka är satta att presidera över dem. De bör göra detta inte endast till förmån för stavens president och hans rådgivare, utan också till förmån för högrådet, som tillsammans med stavspresidenten har att avgöra och bedöma frågor av stor betydelse för kyrkans medlemmar som då och då förs fram inför dem. Dessa män bör ha folkets tro som stöd vid utförandet av sina plikter, för att de må vara starka i Herren. Dessa auktoriteter presenteras också för medlemmarna så att de heliga, om de känner till något vägande skäl mot att de verkar i de ämbeten till vilka de kallats, kan göra sina invändningar. Detta sker för att man skall kunna utföra den undersökning som kan behövas för att fastställa sanningen, så att de som inte är värdiga kan ställas åt sidan och endast de som är värdiga och trofasta i utförandet av sina plikter skall inröstas till dessa upphöjda ämbeten i kyrkan.

Vi bör inte tillåta oss själva att dag efter dag gå omkring och i våra hjärtan hysa klander och ovilja mot dem som presenteras för oss för att inröstas till ansvarsfulla ämbeten. Om vi har någonting mot någon av dessa bröder, är det vår plikt som ansvarskännande medlem av kyrkan att först enligt Andens ledning söka upp dem i enrum och tala om för dem hur vi känner och visa dem orsaken till dessa känslor. Detta skall inte ske med en önskan i våra hjärtan att öka svårigheterna, utan vi bör söka upp dem i en anda av försoning och broderlig kärlek, i en sann kristen anda, så att varje känsla av bitterhet inom oss kan helt försvinna. Om vi har något emot vår broder kan vi då rätta till det onda. Vi bör söka älska varandra och stödja varandra som Guds barn och som bröder och systrar i verket.

Presenterandet av kyrkans auktoriteter under en konferens har gjorts obligatoriskt i kyrkan. Det är Herrens befallning att vi skall samlas för att handha kyrkans angelägenheter. En viktig del härav är att rösta på kyrkans auktoriteter och på så sätt förnya vårt förbund att uppehålla Guds auktoritet som han instiftat på jorden för att styra sin kyrka. Jag kan inte alltför starkt betona vikten av att sista dagars heliga hedrar och i sanning och i handling stödjer det heliga prästadömets auktoritet, vilket är kallat att presidera. I samma ögonblick som en medlem känner att han vill underlåta att understödja kyrkans insatta auktoriteter, i samma ögonblick behärskas han av en anda som manar till upproriskhet och splittring. Om han låter denna anda få fäste i sitt sinne leder den honom slutligen till mörker och avfall. Det spelar ingen roll hur mycket vi påstår att vi älskar evangeliet och värderar vår ställning i kyrkan. Om vi låter mörkrets anda ta vårt sinne i besittning, kommer ljuset och kärleken i vårt inre att slockna och bitterhet och fiendskap tar vår själ i besittning. Hur fångna i mörkret, hur bittra och hur ogudaktiga kan vi då inte bli! - Salt Lake Stake, 12 jun 1898.

Vi bör hålla böner i familjen och enskilt, inte endast för att följa Herrens befallning, utan på grund av de underbara välsignelser som erhålls· därigenom. Herren har sagt av (att) vi skall be honom om hjälp'. - Improvement Era, dec 1917, s 104.

Vad skall vi göra om vi försummat våra böner? Låt oss börja be. Om vi har försummat någon annan plikt, låt oss då söka Herren för att få hans Ande, så att vi må veta vari vi felat och gått miste om våra möjligheter eller låtit dem gå oss förbi. - Deseret Weekly News, vol 24, s 708.