Kapitel 10 ANDLIGA GÅVOR

Djävulen själv kan uppenbara sig som en ljusets ängel. Falska profeter och falska lärare har uppstått i världen. Det finns kanske ingen gåva av Guds ande som lättare efterapas av djävulen än tungomålsgåvan. På två män eller kvinnor som utövar tungomålsgåvan genom Guds andes inspiration går det kanske ett dussin som gör det genom inspiration från djävulen. Bevare oss väl! Avfällingar talar i tungor, avfällingar profeterar, avfällingar förklarar sig ha förunderliga manifestationer. Och vad rör det oss? Problemet är att vi själva känner till så litet av sanningen och efterlever den så dåligt att nästan vilken liten uppblåst person som helst i landet kan stå upp och göra anspråk på att ha haft en syn eller någon underbar dröm, och hur absurd eller osann den än är, kan han få troende och efterföljare bland dem som kallar sig sista dagars heliga.

Jag tror på den Helige Andens gåvor till människor, men jag vill inte ha tungomåls gåvan utom då jag behöver den. Jag behövde tungomåls gåvan en gång, och Herren gav den till mig. Jag var i ett främmande land, sänd att predika evangeliet till ett folk vars språk jag inte kunde förstå. Då sökte jag allvarligt efter tungomålsgåvan, och genom denna gåva och genom studier kunde jag inom 100 dagar efter landstigning på dessa öar tala till folket på deras eget språk som jag nu talar till er på mitt modersmål. Detta var en gåva som var evangeliet värdigt. Det fanns en avsikt därmed. Det var någonting däri som stärkte min tro, som uppmuntrade mig och hjälpte mig i mitt tjänande. Om ni har behov av denna tungomålsgåva, sök den, och Gud kommer att hjälpa er. Men jag ber er inte hungra storligen efter tungomålsgåvan, ty om ni inte är försiktiga så kan djävulen bedra er däri. Han kan tala med hjälp av tungomålsgåvan lika lätt som Herren kan. Paulus tycktes inte heller bry sig så mycket om tungomålsgåvan. Han sade till korintierna:

"Och dock vill jag hellre i församlingen tala fem ord med mitt förstånd, till undervisning jämväl för andra, än tio tusen ord i tungomål." - 1 Kor 14:19.

Vad mig beträffar, om Herren vill ge mig förmågan att undervisa folket på mitt modersmål eller på deras eget språk så att de som hör mig förstår, så är det nog av tungomålsgåva för mig. Dock, om Herren ger en tungomålsgåvan, förakta den inte och förkasta den inte. Ty om den kommer från Guds ande, kommer den till dem som är värdiga att mottaga den, och allt är väl. Men denna tanke att söka den, önska den när man inte betalar sitt tionde, när man inte ber i sin familj, när man inte betalar sina skulder, när man vanhelgar sabbatsdagen och när man försummar andra plikter i kyrkan. Jag säger er att djävulen kommer att dra fördel av er så småningom, om han inte gör det genast. - CR, apr 1900, s 41.

Herrens nattvards sakrament är en mycket viktig och helig förordning. Hur enkel den än kan tyckas för våra sinnen är den en förordning som hjälper oss finna nåd inför Herren eller för oss till fördömelse.

Det instiftades av Frälsaren i stället för offerlagen vilken gavs till Adam och vilken fortsatte hos hans barn ned till Kristi dagar. Denna offerlag uppfylldes i och med hans död, då han var det stora syndaoffret av vilket de offer som påbjudits i lagen som gavs till Adam var en sinnebild.

Herren avsåg från begynnelsen att förelägga människan kunskap om gott och ont, och gav henne budet att hålla sig till det goda och avhålla sig från ondska. Men om hon skulle misslyckas, skulle han ge henne offerlagen och sända en Frälsare, så att hon åter kunde föras tillbaka till Guds närhet och nåd samt få del av evigt liv med honom, Detta var återlösningsplanen som valdes och instiftades av den Allsmäktige innan människan placerades på jorden. Och då människan sedan föll genom överträdelse av den lag som givits henne, gav Herren henne offerlagen och gjorde det klart för hennes förstånd att detta var för att påminna henne om den stora händelse som skulle inträffa i tidens mitt, varigenom hon och hennes efterkommande skulle bringas fram genom återlösningens kraft och genom uppståndelse från de döda, samt få del av evigt liv med Gud i hans rike. Av detta skäl följde Adam och hans efterkommande från generation till generation denna lag och såg ständigt fram mot den tid då de skulle få möjlighet till återlösning från fallet och till uppståndelse från död till liv. Ty döden var straffet för den lag som överträtts, vilket människan var utan möjlighet att avvända, då Guds ord varit: "Ty när du äter därav, skall du döden dö." Detta straff skulle drabba allt kött, alla var lika hjälplösa och beroende som Adam i detta avseende. Deras enda hopp om återlösning från graven och från dödens makt låg i den Frälsare vilken Gud utlovat. Han skulle lida döden, men eftersom han var utan synd och aldrig själv överträtt någon lag, utan var obefläckad, ren och helig, skulle han ha makt att bryta dödens band och uppstå från graven till odödligt liv, därigenom öppnande vägen för alla som skulle följa honom i pånyttfödelsen att komma fram till liv igen, återlösta från lagens straff och från överträdelsens synd till evigt liv. I förbidan på detta stora offer som skulle offras för Adam och hans säd, offrade de därför mer eller mindre godtagbara offer i enlighet med det föreskrivna mönstret i förhållande till den kunskap de hade om Gud och om evangeliet, i trofasthet från generation till generation fram till Jesu dagar.

De tog sina hjordars förstfödda, de bästa frukterna från fälten och sådant som var symbol för renhet, oskuld och fullkomning, symboler för honom som var utan synd och som "ett lamm slaktat från världens begynnelse" och offrade åt Gud till åminnelse av honom och den oförlikneliga, underbara förlossning han skulle åstadkomma för dem.

Kunskapen om denna lag och andra riter och ceremonier fördes otvivelaktigt av Adams efterkommande till andra länder och fortsatte bland dem, mer eller mindre oförfalskade, fram till floden, samt genom Noa, som var en "rättfärdighetens förkunnare", till dem som kom efter honom och spreds ut i alla nationer och länder. Adam och Noa var de första i sina tidsutdelningar att motta denna kunskap från Gud. Är det då underligt att vi finner lämningar av kristendom så att säga bland hedningarna och de nationer som inte känner Kristus och vilkas historia daterar sig från före Moses dagar, och till och med före syndafloden, oberoende av och avskild från Bibelns uppteckningar. Den åsikt som hävdas av otroende, att "kristendomen" uppkommit ur hedendomen, då man funnit att de har många ceremonier som liknar dem som nedtecknats i Bibeln, är endast ett fåfängt och dåraktigt försök att förblinda människors ögon och avleda dem från deras tro på världens Återlösare och från deras tro på de heliga skrifternas gudomliga sanningar. Ty om hedningarna har lärosatser och ceremonier som i en viss utsträckning liknar dem som nedtecknats i Bibeln, så visar detta endast vad som är uppenbart för de heliga, att dessa är fädernas traditioner som är från generation till generation, från Adam genom Noa, och att de kommer att kvarbli hos barnen tills sista släktledet, även om de kanske vandrar i mörker och fördärv, till dess att man kan se endast en ringa likhet med ursprunget, vilket var gudomligt...      

Evangeliets förordningar har återställts i sin renhet. Vi vet varför offerlagen gavs till Adam, och hur det kommer sig att lämningar av evangeliet finns bland hedningarna.

När Jesus kom och led "rättfärdig för orättfärdiga", han som var utan synd för dem som hade syndat, och underkastades straffet för den lag som syndaren överträtt, fullbordades offerlagen. I dess ställe gav han en annan lag, vilken vi kallar "Herrens nattvards sakrament", varigenom hans liv och mission, hans död och uppståndelse, det stora offer han gjorde för människornas återlösning, skulle hållas i evig åminnelse, ty han sade: "Gören detta till min åminnelse. Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen i Herrens död, till dess att han kommer." Därför är denna lag för oss vad offerlagen var för dem som levde före Människosonens första ankomst, fram till dess att han kommer igen. Därför måste vi ära den och hålla den helig, ty dess överträdelse åtföljs av straff, som vi skall se genom att läsa Paulus' ord (1 Kor 11:27-30):

"Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens 'lekamen och blod.

Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken. Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över sig.

Därför finnas ock bland eder många som ära svaga och sjuka, och ganska många äro avsomnade."

Detta anges ännu tydligare i Mormons bok, vilket jag vill läsa (3 Ne 18:26-29):

"När Jesus hade talat dessa ord, vände han åter sina blickar mot sina lärjungar, vilka han hade utvalt, och sade till dem:

Se, sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag giver eder ett annat bud, och sedan måste jag gå till min Fader för att uppfylla andra bud, som han har givit mig.

Se, detta är det bud, som jag giver eder, att I icke med vett och vilja skolen tillåta någon att ovärdigt deltaga av mitt kött och blod, när I utdelen dem, ty den som äter och dricker mitt kött och blod ovärdigt, äter och dricker fördömelse till sin själ. Om I därför veten, att någon är ovärdig att äta och dricka av mitt kött och blod, skalen I förmena honom."

Dessa är några av de uppmaningar och befallningar som givits med avseende på deltagande i Herrens nattvard. Låt oss nu vara noggranna med vad vi gör, så att vi inte drar på oss det straff som åtföljer överträdandet av denna lag, samt hålla i minnet att de förordningar som Gud har givit är heliga och bindande, att hans lagar är i kraft, särskilt beträffande alla som slutit förbund med honom i dopet och beträffande alla till vilka de kommer, vare sig de omfattar dem eller inte. Ty Jesus har sagt: "Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen, människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar voro onda." Därför kommer alla människor att hållas ansvariga för hur de använder det ljus de besitter. Av detta skäl är vi befallda att predika evangeliet för varje varelse, så att de som lyder och blir döpta kan bli frälsta, och de som förkastar det kan bli fördömda.

Jag bär mitt vittnesbörd om dessa ting. Jag vet att Joseph Smith var och är en profet till den levande Guden och att president Young också är en Guds profet, och detta genom inspiration och uppenbarelse och inte av människan. Gud välsigne er och hjälpe oss att vara trofasta, är min bön i Jesu namn. Amen. -Journal of Discourses, vol 15, s 234–238.
{sliderSÄTTET ATT SMÖRJA OCH VÄLSIGNADE SJUKA}

Då det gäller att betjäna de sjuka enligt den ordning och praxis som fastställts i kyrkan, bör man vara noga med att undvika omotiverade upprepningar. Då denna förordning utförts, och då välsignelsen som uttalats över den lidande har mottagits, bör förordningen inte upprepas. Låt hellre tiden användas till bön och tacksägelse för de yttringar av gudomlig kraft som redan beviljats och ägt rum. Inga gränser bör eller kan sättas upp för uppsändandet av böner och givandet av pris till allt gotts Givare, ty vi har särskilt befallts att be utan uppehåll, och ingen speciell auktoritet inom prästadömet· eller ställning i kyrkan behövs för uppsändandet av böner.

Men själva smörjelsen med invigd olja och välsignandet genom händers påläggning av dem som innehar vederbörligt ämbete inom prästadömet är en auktoritativ förordning, som är alltför helig till sin natur för att utföras tanklöst eller upprepas vårdslöst när välsignelsen en gång erhållits. - Juvenile Instructor, jan 1902, s 18.

Heligheten i ett sant vittnesbörd bör inspirera till eftertänksamhet beträffande dess användning. Detta vittnesbörd skall inte tvingas på någon, inte heller skall det förkunnas vitt och brett från hustaken. Det får inte uttalas enbart för att "fylla ut tiden" under ett allmänt möte, långt mindre för att ursäkta eller dölja talarens tankefattigdom eller okunnighet om den sanning han kallats att utlägga.

Det enskilda vittnesbördet är en personlig ägodel. Man kan inte ge sitt vittnesbörd till någon annan, ändå kan man hjälpa sin uppriktige broder till att själv få ett sant vittnesbörd. Den övernitiske missionären kan påverkas av den vilseledande tanken att bärandet av hans vittnesbörd till dem som inte förut hört evangeliebudskapet är till för att övertyga eller fördöma, allteftersom höraren accepterar eller förkastar. Äldsten sänds ut på missionsfältet för att predika evangeliet - den goda nyheten att det återgivits till jorden, och med hjälp av skrifterna bevisa hur det nya budskapet står i samklang med gångna tiders förutsägelser. Han bör utlägga de sanningar som finns i evangeliets första principer. Om han sedan bär sitt vittnesbörd under gudomlig inspiration, är ett sådant vittnesbörd som ett sigill som intygar äktheten i de sanningar som han förkunnat, och talar så till den mottagliga själ vilkens öron nåtts av det himlasända budskapet. Men bärandet av vittnesbörd, hur vältaligt eller vackert uttryckt det än är, är ingen lämplig eller godtagbar ersättning för en predikan med undervisning och råd som förväntas av medlemmarna vid ett allmänt möte. Den man som säger sig ha ett vittnesbörd sådant som här beskrivits, och som antar att hans vittnesbörd omfattar all den kunskap han behöver och som därför lever i lättja och okunnighet, skall förvisso upptäcka sitt misstag och få betala priset härför. En gåva från Gud tas så småningom bort om den försummas eller används ovärdigt. Vittnesbördet om sanningen kvarblir inte hos den som efter att ha erhållit det inte använder den heliga gåvan för att främja det personliga och allmänna framåtskridandet.

Sök sanningen i det skrivna ordet. Lyssna efter och ta emot den sanning som förkunnas av levande profeter och lärare. Berika era sinnen med det bästa av kunskaper och fakta. Av dem som talar i hans namn kräver Herren ödmjukhet, inte okunnighet. Intelligens är Guds härlighet. Och ingen människa kan bli frälst i okunnighet.

Studera och sträva efter att erhålla den kunskap som leder mot och den visdom som hjälper oss nå målet, evigt liv. Ditt vittnesbörd om det återställda evangeliets sanning kan bidra till frälsning eller till fördömelse, allteftersom· det brukas eller missbrukas. - Juvenile Instructor, aug 1906, s 4565.

Seden att bära vittnesbörd en gång i månaden i sabbatsskolorna har blivit så allmän och har så stor betydelse för våra ungas tro och lycka, att ett ord till varning och uppmuntran kan vara på sin plats. Huvudsyftet med att bära vittnesbörd är inte att samla fysiska bevis på evangeliets sanning. Det är inte så mycket bevis och fysiska demonstrationer som behövs som odlandet av Guds ande i barnens hjärtan.

Många av barnen bor i hem där det förekommer ringa eller ingen sjukdom, och har kanske inget som helst tillfälle att bevittna yttringar av gudomlig kraft i helbrägdagörelse av de sjuka. Vid vittnesbördsmöten, skulle dessa barn kanske ha föga att säga om tanken var rådande att barnens vittnesbörd huvudsakligen eller helt och hållet skulle bestå av berättelser om helbrägdagörelser genom äldsternas betjäning.

Helandet av de sjuka är endast en av de andliga välsignelser som åtföljer dem som har tro, och denna välsignelse tillhör kyrkan på ett särskilt sätt, men är inte begränsad enbart till dem som är medlemmar i kyrkan. I Kristi dagar helbrägdagjordes många som var främmande för hans stora mission, helt enkelt genom deras tro på honom eller för att Guds härlighet skulle uppenbaras.

Helandet av de sjuka är nu helt enkelt en av Andens yttringar. Men om detta vore det enda beviset på gudomligheten i detta verk, skulle det vara otillräckligt, ty inom kyrkans organisation utgör apostlarna, insamlingen, betalandet av tionden och offergärden, händers påläggning, dop och - andra lagar och förordningar i evangeliet lika viktiga bevis på dess gudomliga ursprung, och det enas betydelse bör inte betonas på bekostnad av något annat. Det faktum att alla dessa förordningar och principer undervisas och tillämpas av de heliga utgör ett övertygande bevis för att kyrkan nu är densamma som den var i Mästarens dagar.

Bärandet av vittnesbörd bör ha ett djupt undervisande inflytande på barnens känslor och liv och är avsett att inom dem skapa känslor av tacksamhet och uppskattning för de välsignelser de får. Guds ande kan verka. i ett barns liv och få barnet att inse och veta att detta är Guds verk. Barnet vet det snarare på grund av Anden än på grund av någon fysisk kraftyttring som det kan ha bevittnat. Våra vittnesbördsmöten skall därför ha som ett av sina mål att hos barnen skapa känslor av tacksamhet inte endast mot Gud utan även mot deras föräldrar, lärare och grannar. Det är därför tillrådligt att så långt möjligt stärka deras uppskattning för de väl¬-signelser de får.

Bärandet av vittnesbörd är främst till för 'deras skull som bär vittnesbördet, i det att deras tacksamhet och uppskattning fördjupas. Bärandet av vittnesbörd är inte en ansamling av argument eller bevis som görs helt och hållet för andra människors tillfredsställelse och vittnesbörd. Låt därför de ungas vittnesbörd omfatta skolning av deras känslor genom att göra dem mer uppskattande och mer tacksamma för de välsignelser de åtnjuter. Man bör också låta barnen förstå vilka dessa välsignelser är och hur de erhåller dem. Att först göra människor tacksamma mot Gud är ett utmärkt sätt att göra dem hjälpsamma och tacksamma mot andra. Juvenile Instructor, apr 1903, s 246.

Ni måste ständigt hålla i minnet att det timliga och det andliga är förenade. De är inte åtskilda. Det ena kan inte genomföras utan det andra, så länge vi är här i dödligheten. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga på jorden är lika mycket en fysisk organisation som en andlig. Vi behöver praktisk tro, det innebär att vi behöver utöva vår tros principer. Utan att utöva evangeliets principer kan vi aldrig förverkliga våra förhoppningar och förväntningar beträffande detta stora sista dagars verk. CR, okt 1900, s 46.

De sista dagars heliga tror inte endast på den andliga frälsningens evangelium, utan också på den timliga frälsningens evangelium. Vi måste sköta boskapen, fåren och hästarna, trädgårdarna och bondgårdarna, bevattningskanalerna och dikena och andra ting som behövs för vårt eget och våra familjers uppehälle på jorden. På detta sätt skiljer sig kyrkan från många andra trosåskådningar. Vi tror inte det är möjligt för människor att vara goda och trofasta kristna såvida de inte också kan vara goda, trofasta, hederliga och arbetsamma människor. Vi predikar därför flitens evangelium, ekonomins evangelium, måttlighetens evangelium. Vi predikar att den late inte skall äta arbetarens bröd och att den late inte är berättigad till en arvedel i Sion. Vi predikar att de som är flitiga, de som arbetar, de som genom sin redbarhet och flit är goda medborgare i Guds rike, är bättre medborgare i det land i vilket de lever än de som inte är så hängivna i detta avseende. CR. apr 1904, s 74.

Det verk vi är engagerade i är inte avsett att begränsas enbart till medlemmarnas andliga behov. Det var Guds avsikt att återupprätta evangeliet och prästadömet inte endast till mänsklighetens andliga välfärd, utan även för att gagna dem timligen. Herren har uttryckt detta många gånger i de ord han gav till sin tjänare Joseph Smith. Han avsåg att hans folk skulle bli det rikaste av alla folk. Det innebär inte endast rikast av alla på himmelska gåvor - på andliga välsignelser och rikedomar, utan också att Guds folie skall vara det rikaste av alla folk med avseende på det timliga. Om vi är trofasta har vi rätt att göra anspråk på Herrens välsignelser över våra händers arbeten, vårt timliga arbete. Jordbrukaren har rätt att be Herren välsigna hans jordbruk, det arbete han lägger ner därpå. Han har rätt att göra anspråk på Herrens välsignelser över de djur han behöver för att sköta sin gård. Han har rätt att be Gud välsigna den säd han sår och de frön han planterar i jorden. Det är hans förmån att inte endast be om och göra anspråk på dessa välsignelser från Herrens hand, utan det är också hans rätt och förmån att erhålla välsignelser från Gud över sitt ar-bete, över sin gård och över allt han i rättfärdighet företar sig. Det är vår förmån att be Gud ta bort förbannelsen från jorden och göra den frukt- · sam. Om vi lever så att vi är berättigade till hans ynnest och lever så att vi med rätta kan göra anspråk på de välsignelser och gåvor han lovat sina heliga, så kommer det vi ber om att givas, och vi skall erhålla dem och njuta dem i överflöd. Det är vår förmån att be Gud välsigna de element som omger oss och att anpassa dem till vårt bästa. Vi vet att han hör och besvarar sitt folks böner enligt deras tro. CR, apr 1898, s 9–10.

Många människor är inkonsekventa, då de studerar kroppens behov och noggrant följer hälsolagarna men bortser från andens lika trängande behov. Ty anden, liksom kroppen behöver föda. Vissa människor är antingen okunniga eller tanklösa beträffande de stora välsignelser som utlovats åt dem som iakttar visdomsordet. Improvement Era, dec 1917, s 103.