Mormons boks framkomst
Ängeln Moronis besök
På kvällen den 21 september 1823, tre år efter den första synen, bad Joseph Smith Herren om förlåtelse för sina ungdomliga dårskaper och bad om vidare vägledning. Herren svarade genom att sända en himmelsk budbärare till honom. Joseph skriver:
"Han kallade mig vid namn och sade till mig, att han var en budbärare sänd av Gud till mig och att hans namn var Moroni. Han sade vidare, att Gud hade ett verk för mig att utföra, och att mitt namn skulle hållas i ära och vanära bland alla nationer, släkten och tungomål, eller att man skulle omtala det som gott och ont ibland alla folk.
Han sade, att det fanns en gömd bok, skriven på plåtar av guld, vilken innehöll en berättelse om denna (amerikanska) kontinents forna invånare och deras ursprung. Han sade också, att den innehöll det eviga evangeliet i dess fullhet, såsom Frälsaren överlämnade det åt de forna invånarna" (J S skrifter 2:33-34).
Moroni var den siste profeten som skrivit i denna forntida uppteckning och hade på Herrens uppmaning grävt ner den i kullen Cumorah. Han hade också grävt ner Urim och Tummim, som använts av forntida profeter och som Joseph skulle använda för att översätta uppteckningen.
Ängeln uppmanade Joseph att gå till kullen, som låg i närheten, och han berättade många viktiga ting för honom om Herrens verk i de sista dagarna. Han sade till Joseph att när denne hade fått plåtarna skulle han inte visa dem för någon såvida inte Herren befallde honom att göra det. Moroni återvände till Joseph ytterligare två gånger den natten och återigen nästa dag. Varje gång upprepade han sitt viktiga budskap och lämnade ytterligare information.
Dagen efter ängelns besök begav sig Joseph till kullen Cumorah som han hade blivit befalld. Om denna upplevelse berättade han:
"På västsidan av den och icke långt från toppen under en ganska stor sten lågo plåtarna förvarade i en stenkista. Den nämnda stenen var tjock och avrundad i mitten på ovansidan samt tunnare mot ytterkanterna, så att mittpartiet var synligt ovanför markytan, medan kanterna runtom voro täckta med jord.
När jag tagit bort jorden, tog jag en hävstång, som jag stack in under kanten på stenen och med någon ansträngning lyfte jag upp den. Jag tittade då ned, och där såg jag i sanning plåtarna, Urim och Tummim och bröstskölden som budbäraren sagt" (J S skrifter 2:51-52).
Ängeln Moroni uppenbarade sig och sade till Joseph att han skulle träffa honom på kullen nästa år vid samma tidpunkt, och att de skulle fortsätta att träffas en gång om året till dess tiden var inne att erhålla plåtarna. Vid varje besök gav Moroni ytterligare instruktioner om Herrens avsikter och hur hans rike skulle ledas (se J S skrifter 2:27-54).
Översättningsarbetet
Den 22 september 1827, efter fyra års förberedelse, överlämnade Moroni guldplåtarna till profeten Joseph och sade till honom att påbörja arbetet med översättningen. Emma Hale, som Joseph hade gift sig med tidigare samma år, följde med honom vid detta tillfälle och väntade vid kullen Cumorahs fot när hennes make återvände med plåtarna. Hon blev till stor hjälp för profeten och verkade under en kort period som en av skrivarna till Mormons bok.
På grund av upprepade och ihärdiga försök från en lokal pöbelhop att stjäla guldplåtarna, tvangs Joseph och Emma att lämna sitt hem i Manchester, New York. De sökte sin tillflykt hos Emmas far, Isaac Hale, i hans hem i Harmony, Pennsylvania, omkring 19 mil sydöst om Manchester. Där började Joseph att översätta plåtarna. Han fick snart besök av sin vän, Martin Harris, en välbeställd lantbrukare, som blev hans skrivare.
Martin frågade Joseph om han fick ta med sig hem 116 översatta sidor för att visa sin familj och bevisa för dem värdet av det arbete som de höll på med. Joseph bad Herren om tillstånd, men Herren svarade nej. Martin vädjade till Joseph att fråga igen, vilket Joseph motvilligt gjorde ytterligare två gånger och slutligen fick han tillåtelse. Martin ingick ett förbund om att bara visa manuskriptet för vissa människor, men han bröt sitt löfte, och manuskriptsidorna blev stulna. Denna förlust gjorde Joseph otröstlig, för han trodde att alla hans ansträngningar att tjäna Herren hade varit förgäves. Han utropade: "Vad skall jag göra? Jag har syndat ? det är jag som har framkallat Herrens vrede. Jag borde ha nöjt mig med det första svaret som jag fick av Herren."
Joseph omvände sig uppriktigt, och efter en kort period, under vilken plåtarna och Urim och Tummim var borttagna, blev han förlåten av Herren och han började återigen att översätta. Herren instruerade honom att inte på nytt översätta det förlorade materialet, vilket hade innehållit en världslig historia. I stället skulle Joseph översätta andra plåtar som skrivits av profeten Nephi och som täckte samma tidsperiod, men som innehöll större profetior om Kristus och andra heliga skrifter. Herren hade förutsett förlusten av de 116 sidorna och inspirerat Nephi att skriva denna andra historia. (Se Första Nephi 9; L&F 10:38-45; se också L&F 3 och 10, vilka erhölls under denna period.)
Vid denna tidpunkt välsignades Joseph med hjälp från Oliver Cowdery, en ung lärare som vägleddes av Herren till profetens hem. Oliver började skriva den 7 april 1829. Om denna betydelsefulla tid sade han: "Det var dagar, som man aldrig glömmer ? att sitta under ljudet av en röst, som var dikterad genom himmelsk inspiration, fyllde mitt hjärta med största tacksamhet" (J S skrifter 2:71; fotnot).
Oliver uttalade sig också på följande sätt: "Den boken är sann ... Jag skrev den själv som den föll från profetens läppar. Den innehåller det eviga evangeliet, och är en uppfyllelse av de uppenbarelser till Johannes där det står att en ängel kom med ett evigt evangelium som han skulle förkunna för alla länder och stammar och språk och folk. Den innehåller frälsningens principer. Och om ni vandrar i dess ljus och åtlyder dess bud kommer ni att bli frälsta i Guds eviga rike."
Mitt under sitt arbete upptäckte Joseph och Oliver att deras hängivenhet till översättningen av uppteckningen hade gjort att de var utan mat och pengar. De saknade till och med det nödvändiga skrivmaterialet. När Joseph Knight Sr, en före detta arbetsgivare och vän till profeten, fick höra talas om deras belägenhet beslutade han sig för att hjälpa dem. Han beskrev hur denna högst lägliga hjälp gick till:
"Jag köpte en tunna makrill och några linjerade skrivpapper ... nio eller tio skäppor vete och fem eller sex skäppor potatis." Sedan besökte han de två männen i Harmony och erinrade sig att "Joseph och Oliver hade gått ut för att se om de kunde finna en plats där de kunde arbeta för sitt uppehälle, men de fann inte någon. De återvände hem och fann mig där med förnödenheter och de blev glada eftersom de inte hade någon mat kvar ... Därefter återgick de till arbetet och hade tillräckligt med proviant för att avsluta översättningen."
Är det att förundra sig över att profeten Joseph sade om denne rättfärdige man: "Det skall sägas om honom, av Sions söner, så länge som någon finns kvar, att denne man var en trofast man i Israel; därför skall hans namn aldrig glömmas bort."
På grund av ökad förföljelse lämnade Joseph och Oliver Harmony och avslutade översättningsarbetet på Peter Whitmers gård i Fayette, New York, i juni 1829. Fullbordandet av detta arbete mitt under så prövande omständigheter är verkligen ett nutida underverk. Med knapphändig formell utbildning dikterade Joseph Smith översättningen på föga mer än två månaders effektiv arbetstid och gjorde mycket få ändringar. Boken är i stort sett densamma idag som när han översatte den, och den har varit en källa till vittnesbörd för miljontals människor över hela världen. Joseph Smith var ett mäktigt redskap i Herrens hand till att föra ut forntida profeters ord till välsignelse för de heliga i den sista tiden.
Vittnen till Mormons bok
Medan profeten Joseph Smith befann sig i Fayette uppenbarade Herren att Oliver Cowdery, David Whitmer och Martin Harris som tre särskilda vittnen skulle få tillåtelse att se guldplåtarna (se Andra Nephi 27:12; Ether 5:2-4; L&F 17). De skulle, tillsammans med Joseph, kunna vittna om denna forntida upptecknings ursprung och sanningshalt.
David Whitmer förklarade: "Vi gick ut i skogen i närheten och satte oss ner på en trädstam och samtalade en stund. Därefter knäböjde vi och bad. Joseph bad. Därefter reste vi oss upp, satte oss på trädstammen och samtalade när helt plötsligt ett ljussken sänkte sig ner och omgav ett ganska stort område runt omkring oss; och ängeln stod framför oss." Denna ängel var Moroni. David sade att han "var klädd i vitt och talade och nämnde mig vid namn och sade: 'Välsignad är den som lyder hans bud.' Ett bord ställdes framför oss och därpå låg uppteckningarna: nephiternas uppteckningar, från vilka Mormons bok översattes, mässingsplåtarna, kulan med vägvisarna, Labans svärd och andra plåtar." Medan männen betraktade dessa ting hörde de en röst säga: "Dessa plåtar har uppenbarats genom Guds kraft, och de har översatts genom Guds kraft. Den översättning av dem som ni har sett är korrekt, och jag befaller er att vittna om vad ni nu ser och hör."
Strax efter denna händelse visade Joseph Smith plåtarna för ytterligare åtta vittnen som fick vidröra dem på en avskild plats i närheten av familjen Smiths hem i Manchester, New York. Vittnesbörden från dessa båda grupper av vittnen finns upptecknade i början av Mormons bok.
Mormons bok som missionsredskap
När översättningsarbetet var avslutat gjorde profeten upp planer tillsammans med Egbert B Grandin från Palmyra om att trycka Mormons bok. Martin Harris ingick ett pantsättningsavtal med hr Grandin för att säkerställa betalningen av de 3000 dollar som krävdes för att trycka 5000 exemplar av boken.
De första exemplaren av Mormons bok blev tillgängliga för allmänheten i E B Grandins bokhandel den 26 mars 1830. En av de första missionärerna som använde den nytryckta boken var Samuel Smith. I april 1830 besökte han Tomlinsons värdshus i samhället Mendon i New York. Där sålde han ett exemplar av boken till en ung man vid namn Phineas Young, bror till Brigham Young.
I juni återvände han samma väg och denna gång placerade han ett exemplar av Mormons bok i John P Greenes hem i Bloomfield, New York. John hade gift sig med Rhoda Young, syster till Brigham Young. John Young, far till Brigham, kom därefter i kontakt med boken, tog hem den och läste igenom den. Han sade att "det var ett storslaget arbete, det mest felfria han någonsin sett, Bibeln ej undantagen".
Även om Brigham hade tagit del av bokens innehåll sedan våren 1830 av både familjemedlemmar och missionärer, behövde han tid för att noggrant studera den. Han sade: "Jag undersökte frågan omsorgsfullt i två år innan jag bestämde mig för att ta emot boken. Jag visste att den var sann, lika säkert som jag såg med mina ögon, eller kände med mina fingrar, eller någonting annat som jag var medveten om med mina fysiska sinnen. Hade så inte varit fallet skulle jag aldrig ha hållit fast vid den till denna dag ... Jag ville ha tillräckligt med tid för att bevisa allting för mig själv."
Brigham Young döptes den 14 april 1832. Efter sitt dop och sin konfirmation erinrade han sig: "Enligt Frälsarens ord kände jag ett ödmjukt barnasinne, som vittnade för mig om att mina synder var förlåtna." Senare skulle han komma att bli apostel och slutligen kyrkans andre president.
Återställelsen av aronska och melkisedekska prästadömet
Vid sitt första möte med Joseph Smith på kullen Cumorah i september 1823 gav ängeln Moroni viktiga instruktioner om återställelsen av prästadömets myndighet på jorden. Bland annat yttrade han följande: "När [guldplåtarna] översätts kommer Herren att ge det heliga prästadömet till somliga, och dessa skall börja förkunna evangeliet och döpa med vatten, och därefter skall de ha kraft att ge den Helige Anden genom händers påläggning."
På våren 1829 var Joseph med om att ängelns ord delvis uppfylldes. När han och Oliver Cowdery översatte Mormons bok fann de att dopet till syndernas förlåtelse nämndes. Den 15 maj sökte de ytterligare kunskap från Herren om detta ämne i bön. När de två männen sände upp sitt hjärtas begär på Susquehannaflodens stränder fick de besök av en himmelsk budbärare. Han sade att han var Johannes döparen från Nya testamentets tid. När han lade händerna på Josephs och Olivers huvuden sade han: "I Messias' namn giver jag eder, mina medtjänare, Arons prästadöme, som innehar nycklarna till betjäning av änglar, till omvändelsens evangelium och dop genom nedsänkning till syndernas förlåtelse" (L&F 13:1).
Efter denna ordination döpte Joseph och Oliver varandra enligt Johannes döparens befallning och ordinerade varandra till aronska prästadömet. Johannes sade till dem att "detta Aronska prästadöme icke hade myndighet till att giva handpåläggning för den Helige Andens gåva, men att denna myndighet skulle givas oss senare". Han sade också att "han handlade under ledning av Petrus, Jakob och Johannes, som innehade det Melkisedekska prästadömets nycklar, vilket prästadöme, sade han, skulle i rätt tid tilldelas oss" (J S skrifter 2:70, 62; se också 2:68-72).
Profeten sade om denna händelse: "Omedelbart efter det att vi kommit upp ur vattnet, sedan vi blivit döpta, erforo vi stora och härliga välsignelser från vår himmelske Fader. Så snart jag hade döpt Oliver Cowdery föll den Helige Anden på honom och han stod upp och profeterade mycket, som snart skulle äga rum. Så snart jag hade blivit döpt av honom, hade jag likaså profetians ande, och jag stod upp och profeterade om kyrkans uppkomst och mycket annat, som tillhörde kyrkan och detta människosläkte. Vi voro fyllda med den Helige Anden och fröjdade oss i vår frälsnings Gud" (Joseph Smith 2:73).
Senare uppenbarade sig Petrus, Jakob och Johannes för Joseph och Oliver och gav dem melkisedekska prästadömet. De anförtrodde dem också Guds rikes nycklar (se L&F 27:12-13; 128:20). Melkisedekska prästadömet är den högsta myndighet som getts till människor på jorden. Med denna myndighet kunde profeten Joseph Smith organisera Jesu Kristi kyrka i denna tidsutdelning och börja bilda de olika prästadömskvorumen så som de är kända i kyrkan idag.
Kyrkans organisation
Herren uppenbarade för Joseph Smith att den 6 april 1830 var den dag då Jesu Kristi kyrka i denna tid skulle organiseras (se L&F 20:1). Man informerade troende och vänner, och ungefär 56 män och kvinnor samlades i Peter Whitmer d ä:s timmerhus i Fayette, New York. Sex män utvaldes av profeten till att bistå vid organiserandet "i överensstämmelse med landets lagar genom Guds vilja och befallningar" (L&F 20:1).
Profeten skrev: "Efter att ha öppnat mötet med högtidlig bön till vår himmelske Fader fortsatte vi, enligt en tidigare befallning, med att fråga våra bröder om de godtog oss som sina lärare i det som hör Guds rike till, och om de samtyckte till att vi fortskred med att organiseras som en kyrka enligt nämnda befallning som vi hade tagit emot. Till dessa förslag samtyckte de enhälligt."
Med de närvarandes godkännande ordinerades Oliver till äldste i kyrkan av Joseph, och Oliver ordinerade profeten till äldste så som de blivit uppmanade av Herren. Sakramentet välsignades och delades ut till de närvarande medlemmarna. De som hade blivit döpta blev konfirmerade och fick den Helige Andens gåva. Profeten sade att "den Helige Anden utgöts över oss i rikligt mått ? några profeterade, medan vi alla prisade Herren och storligen gladde oss." Under detta möte fick Joseph en uppenbarelse där Herren uppmanade kyrkan att ge akt på profetens ord som om de kom från Herren själv (se L&F 21:4-6).
De element som ingick i detta möte år 1830 fortsätter i kyrkan idag: tillämpningen av lagen om enhälligt bifall, sång, bön, sakramentets utdelande, personliga vittnesbörd, den Helige Andens gåva genom händers påläggning, ordinationer, personlig uppenbarelse och uppenbarelse genom prästadömets ämbetsmän.
Josephs mor, Lucy Mack Smith, beskrev en rörande händelse som inträffade den dag då Joseph Smith den äldre, profetens far, döptes. "När Mr Smith kom upp från vattnet stod Joseph på stranden och när han tog sin far vid handen utropade han, med tårar av glädje: 'Pris ske min Gud, att jag får leva och se min egen far döpas in i Jesu Kristi sanna kyrka!'" Joseph Knight den äldre sade om denna händelse: "[Profeten] var påtagligt fylld av Anden ... Hans glädje tycktes fullkomlig. Jag tror att han såg det stora verk som han påbörjat och var angelägen om att genomföra det."
Det fanns ett starkt band av kärlek mellan far och son. Vid ett senare tillfälle skrev profeten i en hyllning till sin far: "Jag älskar min far och minnet av honom, hågkomsten av hans ädla handlingar är för alltid inpräntad i mitt sinne, och många av hans vänliga och faderliga ord till mig är skrivna på mitt hjärtas minnestavlor."
Den kärlek som fanns mellan profeten och hans far gav också Joseph Smith d ä uttryck för när det gällde hans egen far, Asael Smith. I augusti 1830 tog Joseph Smith d ä med sig exemplar av Mormons bok till S:t Lawrence County, New York, i nordöst för att ge dem till sin far och mor och bröder och systrar. Asael Smith hade nästan läst hela boken före sin död i oktober 1830 och han förkunnade att hans sonson, Joseph Smith d y, "var den profet som han länge hade vetat skulle komma till hans familj". Ytterligare tre av Asaels söner blev så småningom medlemmar i kyrkan ? Silas, Johannes och Asael d y. Profeten hade förmånen att få se hela sin närmaste familj nedsänkta i dopets vatten och många i sin fars familj.
Sidney Rigdon, som senare blev medlem av första presidentskapet, talade om kyrkans enkla begynnelse och den storslagna vision om framtiden som dess organisatörer redan då hade: "Jag kom samman med hela Kristi kyrka i ett litet timmerhus på omkring 60 kvadratmeter, i närheten av Waterloo, N.Y., och vi började att tala om Gud som om världen låg för våra händer. Vi talade med stort självförtroende ... även om vi inte var många närvarande ... vi hade en vision av Guds kyrka, tusen gånger större ... medan världen helt låg i okunnighet om profeternas vittnesbörd och utan kunskap om det verk Gud hade igångsatt."
De händelser som inträffade den 6 april 1830 i västra New York har förändrat miljontals människors liv. Från ett litet antal nyomvända i ett litet timmerhus har evangeliet spritt sig över hela världen. Nu är kyrkan upprättad i många länder, ofta under lika enkla omständigheter som omgärdade den ursprungliga organisationen i Fayette. Heliga över hela världen glädjer sig och finner tröst i Frälsarens löfte: "Var två eller tre äro församlade i mitt namn för någon saks skull, där är jag mitt ibland dem" (L&F 6:32).
"Dra till Ohiodalen": Israels insamling i de sista dagarna
Förföljelse i Colesville
Under samma månad som kyrkan organiserades gick profeten Joseph Smith ut på mission för att undervisa sina vänner Joseph Knight den äldre och hans familj, som bodde i Colesville, New York. Den 28 juni var många medlemmar i familjen Knight och deras vänner redo att ingå i dopets förbund.
Det rådde starkt motstånd mot att evangeliet predikades i Colesville, och en pöbelhop försökte förhindra dopen genom att förstöra den damm som bröderna hade byggt i avsikt att dämma upp vattnet. Men det dröjde inte länge förrän den var reparerad. Joseph Knight d y beskrev de åtgärder som trons fiender vidtog: "När vi var på väg hem efter [dopen] möttes vi av flera av våra grannar som pekade på oss och frågade om vi hade tvättat får ... Den natten vältes våra vagnar och ved staplades på dem och några sjönk ner i vattnet, stänger staplades mot våra dörrar och vagnskedjor kastades i floden, vilket orsakade stor skada."
Vid samma tidpunkt försökte motståndarna att avleda profeten genom att låta gripa honom och få honom åtalad för störande av ordningen. Men Joseph Knight Sr lejde advokater som snart friade honom från alla anklagelser.
Närhelst viktiga framsteg görs av kyrkan tycks det som om motståndaren till all rättfärdighet gör en koncentrerad ansträngning att förhindra Guds rikes tillväxt. Men hängivna Guds heliga övervinner problemen och växer sig starkare, på samma sätt som de heliga gjorde i Colesville, som förenades i en stark och enig gren.
Missionärer till indianerna
I september och oktober 1830 kallades fyra unga män genom uppenbarelse till att föra ut evangeliet och budskapet om Mormons bok till de amerikanska indianerna, som var ättlingar till folket i Mormons bok. Dessa missionärer var Oliver Cowdery, Peter Whitmer d y, Parley P Pratt och Ziba Peterson (se L&F 28:8; 30:5-6; 32). De färdades hundratals kilometer under mycket prövande omständigheter. De fick tillfälle att predika för catteraugus-indianerna i närheten av Buffalo, New York, wyandoterna i Ohio och slutligen delaware-indianerna som bodde väster om staten Missouri. Men de hade sin största framgång bland nybyggarna i Kirtland, Ohio, med omgivningar, där de omvände 127 människor. Efter missionärernas avfärd kom antalet heliga i Ohio snart att uppgå till flera hundra genom de medlemmars arbete som lämnades kvar.
Kallelsen att insamlas i Ohio
Sidney Rigdon, före detta präst och nyligen omvänd medlem från Kirtlandtrakten, och en vän vid namn Edward Partridge, som inte var medlem, var måna om att få träffa profeten och få veta mer om kyrkans lärdomar. I december 1830 färdades de mer än 40 mil till Fayette, New York, för att besöka Joseph Smith. De bad honom att fråga om Herrens vilja när det gällde dem själva och de heliga i Kirtland. Som svar uppenbarade Herren att de heliga i New York skulle "samlas i Ohiodalen" (L&F 37:3). Vid den tredje och sista av kyrkans konferenser i New York, som hölls på Whitmers gård den 2 januari 1831, upprepade Herren sina uppmaningar till medlemmarna:
"På det I mån undfly fiendens makt och samlas som ett rättfärdigt folk, för mig, fläckfritt och oförvitligt, gav jag eder befallning att draga till Ohiodalen, och där skall jag giva eder min lag, och där skolen I begåvas med kraft från höjden" (L&F 38:31-32). Detta var den första uppmaningen i denna tidsutdelning om att de heliga skulle samlas.
Även om somliga medlemmar valde att inte avyttra sina egendomar och företa den långa färden från New York till Ohio, åtlydde majoriteten av de heliga Herdens röst om att samla Israel. Newel Knight är representativ för de lärjungar som följde prästadömets ledarskap och gav akt på kallelsen:
"Efter att ha återvänt hem från konferensen, och i åtlydnad till den befallning som hade getts, började jag, tillsammans med grenen i Colesville, att vidta förberedelser för färden till Ohio ... Som man kunde förvänta sig var vi tvungna att göra stora uppoffringar med avseende på vår egendom. Större delen av min tid var jag sysselsatt med att besöka bröderna, och att hjälpa till med att ordna upp deras affärer, så att vi kunde färdas tillsammans som en grupp."
Joseph Knight Sr är också representativ för dem som villigt uppoffrade sig genom att sälja sina egendomar för att kunna förena sig med profeten i Ohio. Hans enkla annons i Broome Republican säger mycket om hans hängivenhet till evangeliet: "Den gård som för närvarande ägs av Joseph Knight är belägen i Colesville, i närheten av Colesville Bridge. På ena sidan är den omgiven av Susquehanna-floden och den är etthundrafyrtiotvå tunnland stor. På nämnda gård finns två bostadshus, en bra ladugård och en bra fruktträdgård. Generösa försäljningsvillkor." Ungefär 68 medlemmar från Colesville var på väg till Ohio i mitten av april 1831.
Lika lydiga till Herrens befallning var 80 heliga från Fayettes gren och 50 från Manchester gren, som lämnade sina hem i början av maj 1831. Lucy Mack Smith, mor till profeten, blev ombedd att leda medlemmarnas uttåg från Fayette. När de anlände till Buffalo, New York, fann de att hamnen i Eriesjön var tilltäppt av ett isblock, och ångbåten som skulle medföra de heliga från Fayette kunde inte lämna hamnen. I denna svåra situation uppmanade hon medlemmarna att utöva sin tro: "Bröder och systrar, om ni alla låter era önskningar stiga upp till himmelen, om att isen skall brytas upp, så att vi blir fria, så kommer det lika säkert som Herren lever att ske." I samma ögonblick hördes ett knakande ljud likt ett "åskdunder". Isen delade sig och en smal passage bildades genom vilken båten kunde komma fram. Knappt hade de passerat därigenom förrän leden åter blockerades, men då var de ute på öppet vatten och kunde fortsätta sin resa. Efter denna mirakulösa undsättning kallades gruppen till ett bönemöte för att visa sin tacksamhet till Gud för hans barmhärtighet mot dem.
I mitten av maj hade samtliga grenar i kyrkan från New York lyckats ta sig över Eriesjön med båt till Fairport Harbor, Ohio, där de togs emot av sina medsyskon bland de heliga och fördes till platser i samhällena Kirtland och Thompson. Den stora insamlingen av Israel i de sista dagarna hade inletts. De heliga befann sig nu i en situation där de som kollektivt kunde undervisas av Herrens utvalda tjänare, få kunskap om hans lagar och bygga heliga tempel.
På kullen Cumorah erhöll Joseph Smith guldplåtarna från ängeln Moroni och uppmanades att påbörja översättningsarbetet.
Petrus, Jakob och Johannes uppenbarade sig för Joseph Smith och Oliver Cowdery och förlänade dem melkisedekska prästadömet.