Behovet av en återställelse
Efter Jesu apostlars död togs prästadömets kraft och många av evangeliets sanningar bort från jorden, vilket utgjorde inledningen till en lång period av andligt mörker som kallas "det stora avfallet". Profeten Amos hade profeterat om denna förlust och förkunnade att tiden skulle komma då det råder "hunger i landet: inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord" (Amos 8:11). Under de långa seklerna av avfall sökte många ärliga män och kvinnor fullheten av evangeliets sanningar men kunde inte finna den. Predikanter från många trosuppfattningar predikade skilda budskap och uppmanade män och kvinnor att förena sig med dem. Även om de flesta hade ärliga avsikter hade ingen av dem sanningens fullhet eller myndighet från Gud.
I sin barmhärtighet hade Herren emellertid lovat att hans evangelium och prästadömes kraft en dag skulle återställas till jorden för att aldrig mer tas bort. När det nittonde seklet grydde var hans löfte på väg att uppfyllas, och avfallets långa natt närmade sig sitt slut.
Den unge Joseph Smiths mod
I början av 1800-talet bodde Joseph och Lucy Mack Smiths familj i Lebanon, New Hampshire, i Amerikas Förenta Stater. De var enkla, obemärkta människor som arbetade hårt för en låg inkomst. Deras femte barn, Joseph d y, var sju år när han överlevde en tyfusepidemi som förorsakade mer än 3000 dödsfall i New England-området. När han återhämtade sig utvecklades en svår infektion i benmärgen i hans vänstra ben, och den nästan outhärdliga smärtan varade i mer än tre veckor.
Kirurgen på platsen fastslog att benet behövde amputeras, men på begäran av Josephs mor skickade man efter en annan läkare. Nathan Smith, en läkare vid det närliggande Dartmouth College, sade att han skulle försöka rädda benet genom att använda en relativt ny och mycket smärtsam procedur som gick ut på att avlägsna en del av benet. Doktorn tog med sig rep för att binda pojken, men Joseph vägrade och sade att han skulle uthärda operationen utan dem. Han vägrade också att dricka konjak, det enda smärtstillande medel som fanns tillgängligt för honom, och hans enda önskan var att hans far skulle hålla honom i sina armar under operationen.
Joseph utstod operationen på ett mycket modigt sätt, och doktor Smith, som var en av de mest kunniga läkarna i landet, kunde rädda Josephs ben. Joseph fick lida under lång tid innan hans ben läktes och innan han kunde gå utan smärta. Efter Josephs operation flyttade familjen till Norwich, Vermont, där de tre år i rad drabbades av missväxt, varefter de flyttade till Palmyra, New York.
Den första synen
Som ung man hjälpte Joseph Smith sin familj med att röja mark, flytta stenblock och utföra en mängd andra plikter. Hans mor, Lucy, berättade att pojken Joseph hade fallenhet för djupa funderingar och att han ofta tänkte på sin odödliga själs välfärd. Han var särskilt mån om att få veta vilken av alla de kyrkor som missionerade i Palmyra som hade rätt. Som han själv uttryckte det:
"Under denna oroliga tid stämdes mitt sinne till allvarliga betraktelser och stor oro. Även om jag sjönk i djupa och ofta pinande tankar, höll jag mig dock på avstånd från alla dessa partier, även om jag besökte deras olika möten så ofta tillfälle erbjöd sig. Efter någon tid började jag dragas åt metodisterna och kände begär att sluta mig till dem. Striden och oenigheten mellan de olika trosåskådningarna var emellertid så stor att det var omöjligt för en person så ung och med så liten erfarenhet av människor och ting som jag att bilda sig ett säkert begrepp om vem som hade rätt och vem som hade orätt ...
Medan jag kämpade mot dessa stora svårigheter, som voro en följd av striden mellan de olika religionspartierna, läste jag en dag i Jakobs brevs första kapitel och femte vers: Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord, och den skall bliva honom given.
Aldrig har något skriftställe gjort större intryck på en människas hjärta, än vad detta den gången gjorde på mitt. Det tycktes med stor kraft tränga in i mitt hjärtas innersta känslor. Jag begrundade det om och om igen, vetande att om någon människa behövde vishet från Gud, så var det jag, ty jag visste ej, vad jag skulle göra, och om jag ej fick mera vishet än jag då hade, skulle jag aldrig få veta det. De olika sekternas religionslärare tolkade nämligen samma skriftställe så olika, att allt hopp om att avgöra frågan genom att vädja till Bibeln tillintetgjordes.
Omsider kom jag till slutsatsen, att jag antingen måste förbliva i mörker och villrådighet eller ock följa Jakobs råd att bedja till Gud" (Joseph Smiths skrifter 2:8, 11-13).
En vacker vårmorgon år 1820 knäböjde Joseph Smith ensam i en lund i närheten av sitt hem. Han började uppsända sitt hjärtas önskningar till Gud och bad om att få vägledning. Han beskrev vad som sedan hände:
"Omedelbart greps [jag] av en makt, som blev mig helt och hållet övermäktig och hade ett så förvånande inflytande över mig, att min tunga bands, så att jag icke kunde tala. Tätt mörker omgav mig och det tycktes en stund, som om jag vore dömd till plötslig undergång" (J S skrifter 2:15).
All rättfärdighets fiende visste att Joseph hade ett stort verk att utföra och försökte förgöra honom, men Joseph uppbjöd all sin kraft och anropade Gud och blev omedelbart befriad:
"I detta förfärliga ögonblick såg jag en ljuspelare mer strålande än solen alldeles över mitt huvud, och den sänkte sig gradvis, tills den vilade på mig.
Så snart den syntes, kände jag mig befriad från den fiende, som höll mig bunden. När ljuset vilade på mig, såg jag två personer, vilkas glans och härlighet trotsa all beskrivning, stående över mig i luften. En av dem talade till mig, nämnande mig vid namn, och sade, pekande på den andre: Denne är min älskade Son. Hör honom." (Joseph Smith 2:16-17).
Så snart Joseph "kom i besittning av sina sinnen" frågade han Herren vilken av alla sekterna som hade rätt och vilken han skulle tillhöra. Herren svarade att han inte "skulle sluta sig till någon av dem, ty de voro alla orätta" och "alla deras trosbekännelser voro en styggelse inför honom". Han sade att de hade "ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft" (J S skrifter 2:19). Han sade också mycket annat till Joseph.
När synen hade upphört fann Joseph att han låg på rygg och fortfarande såg upp mot himlen. Gradvis återfick han sin styrka och återvände hem.
När solen gick upp den där morgonen år 1820 kunde Joseph Smith knappast ha föreställt sig att när skymningen nalkades skulle en profet åter vandra på jorden. Han, en okänd pojke som bodde i västra delen av staten New York, hade utvalts av Gud till att utföra det stora och förunderliga verket att återställa Jesu Kristi evangelium och kyrka på jorden. Han hade sett två gudomliga gestalter och kunde nu som den ende på jorden vittna om Gud Faderns och hans Sons, Jesu Kristi, sanna personligheter. Den morgonen grydde verkligen en ljusare dag ? ljus hade flödat ner i en lund, och Gud Fadern och Jesus Kristus hade kallat en fjortonårig pojke till att bli profet.
Studier i skrifterna fick den unge Joseph Smith att fråga Herren vilken kyrka som hade rätt.
1. History of the Church, 4:540.
