Efter att framgångsrikt ha fört det första kompaniet heliga över prärien till Utah inriktade sig president Brigham Young nu på att upprätta Guds rike i öknen. Genom hans vision och ledarskap blev det som en gång var en öde öken en blomstrande civilisation och en tillflyktsort för de heliga. Hans rättframma ledarskap hjälpte de heliga att inse vilka möjligheter som fanns i deras nya hem och ledde dem framåt i deras strävan att bygga Guds rike.
Två dagar efter det första kompaniets ankomst klättrade Brigham Young och flera av de tolv upp på en rund klippa, på den bergsluttning som president Young hade sett i en syn innan han lämnade Nauvoo. De såg ut över hela den väldiga dalen och profeterade att alla världens nationer skulle välkomnas till denna plats och att de heliga här skulle åtnjuta framgång och fred. De kallade kullen för Ensign Peak ("banertoppen") efter det skriftställe i Jesaja som utlovade: "Han skall resa upp ett baner för hednafolken och samla Israels fördrivna män" (Jesaja 11:12).
President Youngs första offentliga åtgärd, den 28 juli 1847, var att utse en central plats för templet och att sätta män i arbete med att planera dess form och konstruktion. När han placerade sin käpp på den utvalda platsen sade han: "Här ska vi bygga ett tempel åt vår Gud." Detta tillkännagivande måste ha tröstat de heliga, som bara en kort tid dessförinnan hade tvingats att upphöra med sin tempeltjänst när de lämnade Nauvoo.
I augusti återvände kyrkans ledare och större delen av första pionjärkompaniet till Winter Quarters för att förbereda sina familjer på att komma till dalen nästa år. Strax efter sin ankomst kände Brigham Young och de tolvs kvorum att tiden var inne att omorganisera första presidentskapet. Som president för de tolv apostlarnas kvorum blev Brigham Young inröstad som kyrkans president. Han valde Heber C Kimball och Willard Richards som sina rådgivare, och de heliga stödde enhälligt sina ledare.
Det första året i dalen
Ytterligare två kompanier med heliga anlände till Saltsjödalen före slutet av sommaren 1847, och de nästan 2.000 medlemmarna organiserades till Salt Lakes stav. Man sådde sent och skörden var knapp, och under våren var det många som led brist på mat. John R Young, som var en ung pojke vid denna tidpunkt, skrev:
"När gräset började växa hade hungersnöden blivit svår. I flera månader hade vi inte något bröd. Oxkött, mjölk, svinmolla, segoliljor och tistlar utgjorde vår föda. Jag var herdepojke och när jag var ute och höll vakt över boskapen brukade jag äta tistelstjälkar tills min mage var lika full som en komage. Till sist blev hungern så stark att min far tog ner den gamla av fåglar sönderhackade oxhuden från grenen och den förvandlades till den mest delikata soppa och avnjöts av familjen som en verklig festmåltid."X2X Nybyggarna samarbetade frivilligt och delade med sig till varandra och kunde sålunda överleva denna svåra tid.
I juni 1848 hade nybyggarna odlat upp mellan fem och sex tusen tunnland åkerjord, och dalen började se grön och yppig ut. Men till de heligas förfäran började horder av svarta gräshoppor att slå sig ner på åkrarna. Nybyggarna gjorde allt de förmådde. De byggde diken och riktade vattenstrålar mot gräshopporna. De slog på insekterna med pinnar och kvastar och försökte bränna dem, men deras ansträngningar var resultatlösa. Gräshopporna fortsatte att anlända i till synes ändlösa skaror. Patriarken John Smith, president för Salt Lakes stav, utlyste en dag för fasta och bön. Snart visade sig stora flockar med fiskmåsar på himmelen och slog ner på gräshopporna. Susan Noble Grant sade om denna erfarenhet: "Till vår förvåning tycktes fiskmåsarna häftigt sluka de krälande, hoppande gräshopporna."X3X De heliga såg på med glädje och förundran. Deras liv hade blivit räddade.
De heliga arbetade med energi och tro, trots sina svåra omständigheter, och snart hade de gjort stora framsteg. En resenär på väg genom Salt Lake City i september 1849 berömde dem med följande ord: "Jag har aldrig vistats bland ett mer ordningsamt, flitigt och civiliserat folk än detta, och det är otroligt hur mycket de har uträttat här i öknen på så kort tid. I denna stad med omkring fyra till fem tusen invånare har jag aldrig mött en enda dagdrivare, eller någon som liknar en lätting. De ser ljust på skördeutsikterna, och i allt man ser finns en anda och energi som inte går att jämföra med någon annan stad jag varit i."X4X
Forskningsuppdrag
På sensommaren 1848 företog president Brigham Young återigen resan från Winter Quarters till Saltsjödalen. När han anlände insåg han att de heliga behövde alla de resurser som fanns att tillgå i deras nya omgivning. De lärde sig mycket av indianerna som bodde i området, men president Young skickade också ut kyrkans medlemmar på forskningsuppdrag för att upptäcka de medicinska egenskaperna hos växter och de naturresurser som fanns tillgängliga.
Han skickade ut andra grupper på forskningsuppdrag för att finna platser för bosättningar. Under sina färder fann dessa medlemmar mineraltillgångar, rikligt med skog, vattentillgångar, och grässlätter, och dessutom lämpliga områden för bosättningar. För att motverka markspekulation varnade profeten de heliga för att stycka upp sin tilldelade egendom och sälja den till andra. Markområdet var deras förvaltarskap och skulle tas om hand på ett klokt och idogt sätt, och inte användas för ekonomisk vinning.
På hösten 1849 upprättades den ständiga emigrationsfonden under ledning av president Young. Dess syfte var att hjälpa de fattiga som inte hade tillräckligt med medel att ta sig till den plats där kyrkan hade sitt högkvarter. Genom stora uppoffringar bidrog många heliga till fonden, och som resultat härav kunde tusentals medlemmar ta sig till Saltsjödalen. De som hade fått hjälp förväntades så fort som möjligt betala tillbaka kostnaden för denna hjälp. Dessa fonder användes sedan för att hjälpa andra. Genom denna gemensamma ansträngning kunde de heliga vara till välsignelse för de behövande.
Missionärer tar emot kallelsen
När luften fylldes av ljudet från arbete och vardagsliv riktade president Brigham Young sin uppmärksamhet på kyrkans angelägenheter. Vid den generalkonferens som ägde rum den 6 oktober 1849 utsåg han flera medlemmar av de tolv, tillsammans med nyligen kallade missionärer, att verka som missionärer i främmande länder. De accepterade dessa kallelser även om det innebar att de lämnade bakom sig sina familjer, sina nya hem och många oavslutade uppgifter. Erastus Snow och flera äldster öppnade missionsarbetet i Skandinavien, medan Lorenzo Snow och Joseph Toronto reste till Italien. Addison och Louisa Barnes Pratt återvände till Addisons tidigare arbetsområde på Sällskapsöarna. John Taylor kallades till Frankrike och Tyskland. När missionärerna färdades österut passerade de de heliga som var på väg till det nya Sion i Klippiga bergen.
På sitt arbetsfält fick missionärerna bevittna underverk, och de döpte många människor in i kyrkan. När Lorenzo Snow, som senare blev president för kyrkan, predikade i Italien såg han en döende treåring. Han såg en möjlighet att bota barnet och att öppna människornas hjärtan i det området. Den kvällen bad han länge och uppriktigt om Guds vägledning, och följande dag fastade och bad han och hans kamrat för pojken. Samma eftermiddag smorde och välsignade de pojken och uppsände en tyst bön om att få hjälp i sina ansträngningar. Pojken sov fridfullt hela natten och blev mirakulöst botad. Ryktet om denna helbrägdagörelse spred sig över Piedmonts dalar i Italien. Dörrar öppnades för missionärerna och de första dopen i området ägde rum.X5X
I augusti 1852, vid en särskild konferens i Salt Lake City, kallades 106 äldster på mission till länder över hela världen. Dessa missionärer, och de som kallades senare, predikade evangeliet i Sydamerika, Kina, Indien, Spanien, Australien, Hawaii och södra Stilla havet. I de flesta av dessa områden hade missionärerna ingen omedelbar framgång. Emellertid sådde de frön som resulterade i att många blev medlemmar av kyrkan genom senare missionsarbete.
Äldste Edward Stevenson kallades till Gibraltarmissionen i Spanien. Denna kallelse innebar att han återvände till sin födelseplats, där han modigt förkunnade det återställda evangeliet för sina landsmän. Han greps för att han predikade och tillbringade en del tid i fängelset, tills myndigheterna upptäckte att han undervisade vakterna och nästan omvänt en av dem. Efter sitt frisläppande döpte han två människor i kyrkan och i januari 1854 hade en gren med tio medlemmar organiserats. Trots att sex medlemmar hade gett sig iväg för att tjänstgöra i brittiska armén i Asien, hade grenen arton medlemmar i juli, bland annat en sjuttio, en äldste, en präst och en lärare, vilket gav grenen det ledarskap som den behövde för att fortsätta att tillväxa.X6X
Lokala regeringar i franska Polynesien körde ut missionärerna år 1852. Men de nyomvända heliga höll kyrkan vid liv fram till dess att ytterligare missionsarbete kunde utföras 1892. Äldsterna Tihoni och Maihea var särskilt ståndaktiga eftersom de hellre än att förneka sin tro uthärdade fängelsevistelser och andra prövningar. De båda strävade efter att hålla de heliga aktiva och trofasta mot evangeliet.X7X
För dem som blev medlemmar av kyrkan utanför Förenta Staterna var detta den tid då man samlades till Sion, vilket var detsamma som att färdas med båt till Amerika. Elizabeth och Charles Wood seglade år 1860 från Sydafrika, där de hade arbetat i flera år för att få pengar till sin resa. Elizabeth skötte huset åt en förmögen man, och hennes make gjorde tegelstenar, tills de hade fått de behövliga medlen. Elizabeth bars ombord på en båt 24 timmar efter det att hon fött en son och hon tilldelades kaptenens hytt så att hon kunde ha det mera bekvämt. Hon var mycket sjuk under resan, var två gånger nära att avlida, men överlevde och bosatte sig i Fillmore, Utah.
Missionärerna blev mycket älskade av de heliga i de länder där de verkade. Joseph F Smith blev allvarligt sjuk i hög feber i slutet av sin mission på Hawaii år 1857, vilket i tre månader hindrade honom att arbeta. Han fick förmånen att komma under Ma Mahuhiis omvårdnad, en trofast hawaiiansk sista dagars helig. Hon tog hand om Joseph som om det vore hennes egen son, och ett starkt kärleksband utvecklades mellan de två. Åratal senare, när Joseph F Smith var president för kyrkan, besökte han Honululu. Strax efter sin ankomst lade han märke till en gammal blind kvinna som fördes in. Hon hade några fina bananer i handen som gåva. Han hörde hennes rop: "Iosepa, Iosepa" (Joseph, Joseph). Omedelbart sprang han fram till henne och kramade och kysste henne många gånger, klappade henne på huvudet och sade: "Mama, Mama, min kära gamla Mama."X8X
Kallelser att kolonisera
Många samhällen i Utah och södra Idaho, och senare i delar av Arizona, Wyoming, Nevada och Kalifornien, grundlades av enskilda personer och familjer som hade kallats vid generalkonferenser. President Brigham Young ledde grundandet av dessa samhällen, där tusentals nybyggare bodde och brukade jorden.
Under hans livstid koloniserades hela Saltsjödalen och många omgivande områden. År 1877, när Brigham Young avled, hade mer än 350 kolonier grundlagts, och år 1900 var antalet nästan 500. En tidig auktoritet i kyrkan, Brigham Henry Roberts, anmärkte att framgången bakom mormonernas kolonisering härrörde från "folkets lojalitet mot sina ledare, och [deras] osjälviska och hängivna personliga uppoffringar" vid genomförandet av de uppdrag de fått ifrån president Young.X6X Kolonisterna uppoffrade sin materiella bekvämlighet, umgänget med vänner och ibland sina liv för att följa Herrens profet.
Vid generalkonferensmöten läste president Young upp namnen på de bröder och deras familjer som kallades att flytta till avsides belägna områden. Dessa kolonister ansåg att de hade kallats på mission och att de skulle stanna kvar på sina utsedda platser tills de blev avlösta. De reste till sina nya områden på egen bekostnad och med egna tillgångar. Deras framgång berodde på hur väl de använde sig av sina resurser. De kartlade och röjde mark, byggde kvarnar, grävde bevattningsdiken för att kunna bevattna jorden, inhägnade betesmarker åt sin boskap och byggde vägar. De planterade grödor och köksträdgårdar, byggde kyrkor och skolor och försökte att upprätthålla vänskapliga relationer till indianerna. De hjälpte varandra när de var sjuka och vid födslar, dödsfall och bröllop.
År 1862 fick Charles Lowell Walker en kallelse att bosätta sig i södra Utah. Han var närvarande vid ett möte för dem som blivit kallade och han skrev: "Här lärde jag mig en princip som jag inte kommer att glömma bort i första taget. Den visade för mig att lydnad var en viktig princip i himmelen och på jorden. Här har jag nu arbetat under de senaste sju åren i hetta och kyla, i hunger och i motgång, och slutligen har jag fått ett hem och en hel del fruktträd som just börjat ge avkastning och ser vackra ut. Tja, jag måste lämna det för att utföra min himmelske Faders vilja, som ser till deras bästa som älskar och fruktar honom. Jag ber till Gud om styrka att utföra det som krävs av mig, på ett för honom välbehagligt sätt."X10X
Charles C Rich, en medlem av de tolv apostlarnas kvorum, erhöll också en kallelse att kolonisera. Brigham Young kallade honom och några andra bröder att tillsammans med sina familjer bosätta sig i Bear Lake Valley, omkring 24 mil norr om Salt Lake City. Dalen låg högt över havet, var mycket kall och hade djup snö under vintern. Broder Rich hade nyligen återvänt från en mission i Europa och kände sig inte hågad att flytta med sin familj och börja om på nytt under svåra omständigheter. Men han tog emot kallelsen och i juni 1864 anlände han till Bear Lake Valley. Följande vinter var osedvanligt hård och när våren kom hade några av de andra bröderna beslutat sig för att ge sig av. Broder Rich insåg att det inte skulle vara lätt att leva i det kyliga klimatet, men han sade:
"Vi har haft många umbäranden. Det erkänner jag ... och dessa har vi tagit del av tillsammans. Och om ni vill ge er av någon annanstans så är det er rättighet, och jag vill inte beröva er den ... Men jag måste stanna här, även om jag ska stanna ensam. President Young kallade mig hit och här stannar jag kvar tills han avlöser mig och låter mig gå." Broder Rich och hans familj stannade och blev ledare för ett blomstrande samhälle under de kommande decennierna.X11X Liksom tusentals andra lydde han villigt sina ledare för att hjälpa till med att bygga upp Herrens rike.
Relationer med indianerna
När kolonisterna flyttade längre ut i gränsområdena hade de ofta samröre med indianerna. Till skillnad från andra bosättare västerut lärde president Brigham Young de heliga att ge mat till sina infödda bröder och systrar och att försöka göra dem till medlemmar i kyrkan. Man prövade att missionera bland indianerna vid Fort Lemhi och i Salmon River-området i Idaho-territoriet, och i Elk Mountain-bosättningen i övre Colorado i Utah-territoriet. President Young startade också Hjälpföreningar vars medlemmar sydde kläder till sina indianbröder och -systrar och samlade in pengar för att hjälpa till med deras uppehälle.
När Elizabeth Kane, som var hustru till Thomas L Kane, en ickemedlem och mycket god vän med de heliga, färdades genom Utah bodde hon i en uttröttad mormonkvinnas hem. Elizabeth hade inte särskilt höga tankar om kvinnan förrän hon såg hur hon behandlade indianerna. När kvinnan kallade sina gäster till kvällsmat sade hon också några ord till de indianer som väntade. Elizabeth frågade vad kvinnan hade sagt till indianerna och en son i familjen sade till henne: "Främlingarna kom först och jag har bara lagat tillräckligt med mat åt dem, men er mat håller på att kokas nu och jag meddelar er när den är klar." Elizabeth var skeptisk och frågade om hon verkligen skulle ge indianerna mat. Sonen sade till henne: "Min mamma serverar dem liksom hon serverar er, och ger dem en plats vid sitt bord." Hon bjöd dem verkligen på mat och passade upp dem medan de åt.X12X
Prästadömets och biorganisationernas funktioner organiseras
Under sina sista år förtydligade och upprättade president Young några viktiga prästadömsuppgifter. Han instruerade de tolv att hålla konferenser i varje stav. Följden blev att sju nya stavar och 140 nya församlingar bildades över hela Utah. Stavspresidentskapens, högrådens, biskopsrådens och kvorumpresidentskapens plikter blev klart definierade, och hundratals män kallades att inneha dessa ämbeten. Han gav rådet till kyrkans medlemmar att sätta sina liv i ordning och betala tionde, fasteoffer och andra bidrag.
År 1867 utsåg profeten George Q Cannon till generalsuperintendent för Söndagsskolan, och inom några år var Söndagsskolan en permanent del av kyrkans organisation. År 1869 började president Young att ge sina döttrar formell undervisning om lämpligt uppförande. År 1870 utvidgade han dessa råd till att omfatta alla unga kvinnor genom bildandet av "Återhållsamhetsföreningen". Detta var inledningen till Unga kvinnors organisation. I juli 1877 reste han till Ogden, Utah, för att organisera den första Hjälpföreningen i en stav.
President Brigham Youngs död och det arv han efterlämnade
Som ledare var president Brigham Young praktisk och energisk. Han reste runt till kyrkans bosättningar för att undervisa och uppmuntra de heliga. Genom vägledning och föredöme lärde han medlemmarna att uppfylla sina kallelser i kyrkan.
I en resumé över sitt liv skrev president Young följande som svar till en tidningsredaktör i New York:
"Resultatet av mitt arbete under de sista 26 åren är kort uttryckt: Detta territoriums befolkande med omkring 100 000 sista dagars heliga, grundandet av över 200 städer, byar och samhällen bebodda av vårt folk ... och upprättandet av skolor, verkstäder, fabriker och andra inrättningar, ägnade åt att förbättra och gynna våra samhällen ...
Hela mitt liv har ägnats åt den Allsmäktiges tjänst."X13X
I september 1876 bar president Young ett kraftfullt vittnesbörd om Frälsaren: "Jag vittnar om att Jesus är Kristus, världens Frälsare och Återlösare. Jag har åtlytt hans ord, och förverkligat hans löfte, och den kunskap jag har om honom kan denna världens visdom varken ge eller ta bort."X14X
I augusti 1877 blev president Young svårt sjuk och trots läkarnas omvårdnad avled han inom en vecka. Han var 76 år och hade varit ledare för kyrkan i 33 år. Idag minns vi honom som den dynamiske profet som vägledde det nutida Israel till dess förlovade land. Hans predikningar berörde alla livets aspekter och klargjorde att religionen är en del av vardagen. Hans insikt om nybyggarlivet och hans lyhörda ledarskap inspirerade hans folk att genomföra till synes omöjliga uppgifter, när de med himmelens välsignelser upprättade ett rike i öknen.
Heliga från Saltsjödalen riskerade livet för att rädda medlemmar av Martins handkärrekompani, som fastnat på slätterna en tidig vinter.
Genom sin tro och flit började de heliga bygga en stad i Saltsjödalen. Denna gravyr visar dalen år 1853.
Efter kallelse från president Brigham Young lämnade många heliga sina egna hem för att kolonisera nya samhällen.