Förberedelser för att lämna Nauvoo
Kyrkans ledare hade, åtminstone sedan 1834, talat om att de heliga skulle flytta västerut till Klippiga bergen, där de skulle få leva i fred. Alltefter som åren gick diskuterade ledarna med forskningsresande olika platser och studerade kartor för att finna den rätta platsen att bosätta sig på. Kyrkans ledare ägde den mest aktuella information som fanns att tillgå om områdena västerut i slutet av år 1845.
När förföljelserna i Nauvoo intensifierades framstod det tydligt att de heliga var tvungna att ge sig av. I november 1845 sjöd Nauvoo av förberedelser. Ledare över hundratal, femtiotal och tiotal kallades att leda de heliga på deras uttåg. Varje grupp om hundra upprättade en eller flera vagnsverkstäder. Hjulmakare, timmermän och möbelsnickare arbetade långt in på natten med att bereda virke och bygga vagnar. Medlemmar sändes österut för att köpa järn, och smeder framställde sådant som behövdes för resan och nödvändiga jordbruksredskap för att kolonisera det nya Sion. Familjer samlade mat och hushållsartiklar, och fyllde förvaringskärl med torkad frukt, ris, mjöl och mediciner. Genom att arbeta tillsammans för allas bästa åstadkom de heliga mer än vad som tycktes vara möjligt under en så kort period.
Den prövande vinterresan
Evakueringen av Nauvoo var ursprungligen planerad till april 1846. Men till följd av hoten om att statens milis ämnade hindra de heliga från att bege sig västerut, kom de tolv apostlarna och andra ledande invånare snabbt samman till ett råd den 2 februari 1846. De samtyckte till att det var nödvändigt att omedelbart bege sig västerut, och uttåget inleddes den 4 februari. Under ledning av Brigham Young var den första gruppen heliga ivriga att påbörja färden. Men denna villighet ställdes inför ett stort prov, för det var många mil som skulle tillryggaläggas innan permanenta läger gav skydd för senvintervädret och en ovanligt regnig vår.
För att undkomma sin förföljare blev tusentals heliga först tvingade att ta sig över den breda Mississippifloden till Iowaterritoriet. Farorna med denna resa visade sig tidigt när en oxe sparkade hål i en båt som transporterade ett antal heliga, och båten sjönk. En åskådare såg hur de olyckliga passagerarna höll sig fast vid bolstrar, träbitar, "bråte eller vadhelst de kunde få tag i och hur de kastades hit och dit i vattnet av de kalla och skoningslösa vågorna ... Några klättrade upp överst på vagnen som inte sjönk helt och de hade det bekvämare, medan korna och oxarna sågs simma till den strand som de hade kommit ifrån."X1X Slutligen drogs alla människorna upp i båtar och fördes till den andra sidan.
Två veckor efter den första överresan frös hela floden till is under en period. Även om isen var hal höll den för vagnar och oxspann och gjorde överfarten lättare. Men det kalla vädret orsakade mycket lidande när de heliga banade sig fram genom snön. I lägret vid Sugar Creek på andra sidan floden blåste en ihärdig vind snön till ett djup av omkring två decimeter. Därefter orsakade ett töväder att marken blev lerig. Omkring, ovanför och underifrån samverkade elementen för att åstadkomma en eländig omgivning för de 2.000 heliga som trängde ihop sig i tält, vagnar och hastigt uppförda vindskydd, medan de väntade på befallningen att fortsätta.
Den svåraste delen av resan var den första delen genom Iowa. Hosea Stout rapporterade att han "förberedde sig för natten genom att uppföra ett tillfälligt tält av sängkläder. Vid denna tidpunkt kunde min hustru knappt sitta upp och min lille son var sjuk i hög feber och lade inte ens märke till någonting av det som pågick."X2X Många andra heliga genomgick också stora lidanden.
Allt är väl
De heligas tro, mod och beslutsamhet bar dem igenom kyla, hunger och anförvanters död. William Clayton ombads att vara med i en av de första grupperna som lämnade Nauvoo, och han lämnade sin hustru, Diantha, med sina föräldrar, endast en månad innan hon födde sitt första barn. Hårda marscher på leriga vägar och övernattning i kalla tält slet på hans nerver samtidigt som han oroade sig för Dianthas hälsa. Två månader senare visste han fortfarande inte om förlossningen hade gått bra, men slutligen nåddes han av det glädjefyllda beskedet att en "välskapt tjockis till pojke" hade fötts. Nästan genast när William nåddes av nyheten satte han sig ner och skrev en sång som inte bara hade en speciell betydelse för honom själv, utan som skulle komma att bli en sång av inspiration och tacksamhet för kyrkans medlemmar generationer framöver. Sången hette "Kom, kom Guds folk", och de berömda versraderna uttryckte hans egen tro och de tusentals heligas tro som mitt under prövningarna sjöng: "Allt är väl! Allt är väl!"X3X På samma sätt som de medlemmar som kom efter dem fann de den glädje och den frid som är belöningen för uppoffringar och lydnad i Guds rike.
Winter Quarters
Det tog de heliga 131 dagar att färdas de 50 milen från Nauvoo till bosättningarna i västra Iowa, där de skulle tillbringa vintern 1846-47 och förbereda sig för färden till Klippiga bergen. Denna erfarenhet lärde dem mycket om resor som skulle bli till hjälp för dem att snabbare ta sig fram de 160 milen över den väldiga amerikanska prärien, vilket gjordes följande år på omkring 111 dagar.
Ett antal av de heligas bosättningar sträckte sig utmed båda sidor om Missourifloden. Den största bosättningen, Winter Quarters, låg på västra sidan, i Nebraska. Den blev snabbt ett hem för omkring 3.500 medlemmar av kyrkan, som bodde i timmerhus och i jordkulor gjorda av pil och lös jord. Ända upp till 2.500 heliga bodde också i och omkring det dåvarande Kanesville på Iowasidan av Missourifloden. Livet i dessa bosättningar var nästan lika påfrestande som själva resan. På sommaren led de av malaria. När vintern kom och färsk mat inte längre fanns att få drabbades de av koleraepidemier, skörbjugg, tandvärk, nattblindhet och svår diarré. Hundratals människor dog.
Ändå gick livet vidare. Kvinnorna tillbringade sina dagar med att städa, tvätta, stryka, sticka, skriva brev, laga sina knappa måltider och ta hand om sina familjer, allt enligt Mary Richards, vars make Samuel var på mission i Skottland. Hon beskrev muntert de heligas göromål i Winter Quarters, bland annat sådana aktiviteter som teologiska diskussioner, danser, kyrkliga möten, fester och väckelsemöten.
Männen arbetade tillsammans och hade ofta sammankomster för att diskutera färdplaner och den framtida platsen för de heligas bosättning. De samarbetade regelbundet för att driva ihop de hjordar som betade på prärien i utkanten av lägret. De arbetade på fälten, vaktade bosättningens gränser, byggde och drev en kvarn och gjorde vagnarna klara för resan. Ofta led de av utmattning och sjukdom. En del av deras arbete var ett osjälviskt kärleksarbete som när de beredde åkrarna och planterade grödor som de efterföljande heliga kunde skörda.
Brigham Youngs son John kallade Winter Quarters för mormonismens "Valley Forge" (plats där viktiga händelser inträffade under amerikanska inbördeskriget, ö a). Han bodde i närheten av begravningsplatserna och bevittnade de "små sorgsna begravningsprocessioner som så ofta passerade vår dörr." Han erinrade sig "hur fattig och enahanda" hans familjs diet på majsbröd, salt bacon och lite mjölk verkade. Han sade att gröt och bacon blev så vämjeligt att det var som att ta medicin och att han hade svårt att svälja det.X4X Endast de heligas tro och hängivenhet bar dem igenom denna prövande tid.
Mormonbataljonen
Under de heligas vistelse i Iowa blev kyrkans ledare ombedda av rekryterare till Förenta Staternas armé att bidra med en grupp män till mexikanska kriget, som hade inletts i maj 1846. Männen, som skulle komma att kallas mormonbataljonen, skulle marschera över den södra delen av nationen till Kalifornien och få lön, kläder och mat. Brigham Young uppmuntrade dem att delta eftersom det skulle göra det möjligt att samla de fattiga från Nauvoo och att hjälpa enskilda soldaters familjer. Samarbete med regeringen i denna strävan skulle också visa kyrkans medlemmars lojalitet mot sitt land och ge dem en godtagbar anledning till att tillfälligt slå läger på allmän mark och indianmark. Så småningom kom 541 män att följa sina ledares råd, och de förenade sig med bataljonen. De åtföljdes av 33 kvinnor och 42 barn.
Prövningen att gå ut i krig blandades för bataljonens medlemmar med sorgen över att behöva lämna hustrur och barn ensamma under en svår period. William Hyde reflekterade:
"Tanken på att behöva lämna min familj vid denna svåra tid var obeskrivlig. De var långt ifrån sin födelseplats, ute på en ensam prärie med enbart en vagn som bostad, en skoningslös sol som gisslade dem, och med utsikterna att decembers kalla vindar skulle finna dem på samma blåsiga, dystra plats.
Min familj bestod av hustru och två små barn, kvarlämnade med en åldrig far och en mor och bror. Större delen av bataljonen lämnade kvar sina familjer ... När vi åter skulle möta dem visste bara Gud. Trots det ville vi inte klaga."X5X
Bataljonen marscherade 327 mil mot sydväst till Kalifornien. Man led brist på mat och vatten, fick otillräckligt med vila och läkarvård och led av marschens höga tempo. De fungerade som ockupationstrupper i San Diego, San Luis Rey och Los Angeles. Vid slutet av årets åtagande blev de hemförlovade och fick förenas med sina familjer. Deras ansträngningar och lojalitet mot Förenta Staternas regering vann deras ledares respekt.
Efter hemförlovningen stannade många av bataljonens medlemmar kvar i Kalifornien för att arbeta under en säsong. Ett antal av dem gav sig iväg norrut till American River och var anställda vid John Sutters sågverk när guld upptäcktes där år 1848, vilket plötsligt framkallade den berömda kaliforniska guldrushen. Men de sista dagars heliga bröderna stannade inte i Kalifornien för att utnyttja detta tillfälle att bli rika. Deras hjärtan var hos deras bröder och systrar som kämpade sig fram västerut över de amerikanska slätterna till Klippiga bergen. En av dem, James S Brown, förklarade:
"Jag har aldrig sett det där rika stället på jorden igen, ej heller beklagar jag det, för jag har alltid haft en högre målsättning än guld ... Några kanske tycker att vi var blinda för våra egna möjligheter. Men efter mer än fyrtio år ser vi tillbaks utan att känna ånger, även om vi såg rikedom i landet och hade många anledningar att stanna. Folk sade: 'Här finns guld på berggrunden, guld på kullarna, guld i bäckarna, guld överallt ... och snart kan ni göra er en privat förmögenhet.' Alla insåg vi det. Men ändå kallade plikten, vår ära stod på spel, vi hade ingått ett förbund med varandra, det handlade om en princip; för oss var Gud och hans rike det viktigaste. Vi hade vänner och släktingar i vildmarken, ja, i ett okänt, öde land, och vem visste hur de hade det? Inte vi. Därför gällde plikten framför nöjet, framför rikedomen, och med denna intensiva känsla anträdde vi vår färd."X6X Dessa bröder visste att Guds rike var av långt större värde än något av det materiella som denna värld har att erbjuda och valde kurs i enlighet härmed.
De heliga på Brooklyn
Även om större delen av de heliga flyttade till Klippiga bergen genom att ta sig landvägen från Nauvoo, tog sig en grupp heliga från östra Förenta Staterna fram över havet. Den 4 februari 1846 gick 70 män, 68 kvinnor och 100 barn ombord på skeppet Brooklyn och seglade från New Yorks hamn på en 2700 mil lång resa till Kaliforniens kust. Under deras resa föddes två barn, som fick namnen Atlantic och Pacific, och 12 människor dog.
Den sex månader långa resan var mycket besvärlig. Passagerarna hade trångt om utrymme i tropikernas hetta och de hade bara dålig mat och dåligt vatten. Efter att ha rundat Kap Horn gjorde de ett uppehåll på ön Juan Fernandez för att vila upp sig i fem dagar. Caroline Augusta Perkins berättade: "att få se land och ännu en gång känna fast mark under fötterna var en sådan befrielse från livet ombord att vi tacksamt njöt av det." De badade och tvättade sina kläder i friskt vatten, samlade frukt och potatis, fångade fisk och ål och strövade omkring på ön och utforskade en "Robinson Crusoe-grotta".X7X
Den 31 juli 1846, efter en resa präglad av svåra stormar, brist på mat och långa dagars segling, anlände de till San Francisco. Några stannade kvar och upprättade en koloni som de kallade "New Hope", medan andra färdades österut över bergen för att förena sig med de heliga i Great Basin.
Insamlingen fortsätter
Från alla delar av Amerika och från många nationer, med många olika fortskaffningsmedel, till häst eller till fots, lämnade trofasta nyomvända sina hem och födelseplatser för att förena sig med de heliga och påbörja den långa färden till Klippiga bergen.
I januari 1847 utfärdade president Brigham Young det inspirerade "Herrens ord och vilja beträffande Israels läger" (L&F 136:1), vilket kom att utgöra den författning som styrde pionjärernas färd västerut. Kompanier organiserades och beordrades att ta hand om sina änkor och faderlösa. Umgänget mellan människor skulle vara fritt från ondska, girighet och stridigheter. Människorna skulle vara lyckliga och visa sin tacksamhet genom musik, bön och dans. Genom president Young sade Herren till de heliga: "Gån och gören såsom jag sagt. Frukten icke för fienderna..." (L&F 136:17).
När det första pionjärkompaniet förberedde sig för att lämna Winter Quarters återvände Parley P Pratt från sin mission i England och rapporterade att John Taylor var på väg med en gåva från de heliga i England. Nästa dag anlände broder Taylor med tiondepengar som skickats av dessa medlemmar för att hjälpa resenärerna, ett bevis på deras kärlek och tro. Han medförde också vetenskapliga instrument som visade sig ovärderliga när det gällde att kartlägga pionjärernas färd och att hjälpa dem få kunskap om terrängen. Den 15 april 1847 gav sig det första kompaniet iväg, med Brigham Young som ledare. Under de nästkommande två decennierna skulle de komma att åtföljas av ungefär 62.000 heliga som färdades över prärien i vagnar och med handkärror för att samlas i Sion.
Underbara syner såväl som umbäranden väntade dessa resenärer. Joseph Moenor erinrade sig att det "var svårt" att komma till Saltsjödalen. Men han såg sådant som han aldrig sett förut ? väldiga hjordar av bisonoxar och stora cederträd på kullarna.X8X Andra mindes åsynen av vidsträckta fält med blommande solrosor.
De heliga hade också trosstärkande upplevelser som minskade de fysiska påfrestningarna. Efter en lång dags färd och ett mål mat tillagat över den öppna elden samlades män och kvinnor i grupper för att diskutera dagens händelser. De talade om evangeliets principer, sjöng, dansade och bad tillsammans.
Döden drabbade de heliga med jämna mellanrum när de långsamt banade sig fram västerut. Den 23 juni 1850 bestod familjen Crandall av 15 personer. I slutet av veckan hade sju avlidit i den fruktade sjukdomen kolera. Under de nästkommande fem dagarna avled ytterligare fem familjemedlemmar. Och den 30 juni avled syster Crandall i barnsäng tillsammans med sin nyfödda baby.
Trots att de heliga fick utstå stora lidanden under sin resa till Saltsjödalen, rådde en anda av enighet, samarbete och optimism. Sammansvetsade genom sin tro och hängivenhet mot Herren fann de glädje mitt i sina prövningar.
Detta är den rätta platsen
Den 21 juli 1847 gick Orson Pratt och Erastus Snow i det första pionjärkompaniet som de första emigranterna in i Saltsjödalen. De såg gräs så djupt att man kunde vada igenom det, lovande jordbruksland och ett flertal mindre floder som slingrade sig fram genom dalen. Tre dagar senare kördes Brigham Young, som låg sjuk i bergsfeber, i sin vagn till dalens mynning. När president Young betraktade utsikten gav han sin profetiska välsignelse till resan: "Det är tillräckligt. Detta är den rätta platsen."
När de efterföljande heliga dök upp mellan bergen skådade de också sitt förlovade land! Denna dal med dess saltsjö som glittrade i solen hade varit föremål för syner och profetior, det var det land som de och tusentals efter dem drömde om. Detta var deras fristad, den plats där de skulle bli ett mäktigt folk mitt bland Klippiga bergen.
Flera år senare beskrev en nyomvänd från England, Jean Rio Griffiths Baker, de känslor hon fick när hon såg ut över Salt Lake City för första gången. "Staden ... är byggd i kvadrater eller kvarter som de kallar dem här. Vart och ett består av tio tunnland och är uppdelat i åtta tomter, varje tomt med ett hus. Jag stod och tittade, kunde knappt analysera mina känslor, men jag tror att det som dominerade var känslor av glädje och tacksamhet för det beskydd jag och de mina haft under vår långa och farliga resa."X9X
Handkärrekompanier
På 1850-talet beslutade sig kyrkans ledare för att bilda handkärrekompanier för att reducera kostnaderna, så att den ekonomiska hjälpen kunde utsträckas till största möjliga antal emigranter. De heliga som färdades på detta sätt lade endast 50 kilo mjöl och begränsad proviant och få tillhörigheter i en kärra och drog sedan kärran över slätterna. Mellan 1856 och 1860 färdades tio handkärrekompanier till Utah. Åtta av kompanierna lyckades nå Saltsjödalen, men två av dem, Martins och Willies handkärrekompanier, fastnade i den tidiga vintern och många heliga bland dem dukade under.
Nellie Purcell, som var pionjär i ett av dessa olycksdrabbade kompanier, fyllde tio år på prärien. Båda hennes föräldrar avled under resan. När gruppen närmade sig bergen var vädret bitande kallt, matransonerna uttömda, och de heliga alltför försvagade av hunger för att kunna fortsätta. Nellie och hennes syster orkade inte längre. När de nästan hade gett upp hoppet kom kompaniets ledare till dem i en vagn. Han placerade Nellie i vagnen och uppmanade Maggie att gå bredvid den, och hålla fast i vagnen för att få stöd. Maggie var lyckosam eftersom den framtvingade rörligheten förhindrade att hon fick köldskador.
När de nådde fram till Salt Lake City, och mat tog av Nellie skor och strumpor som hon hade haft på sig över prärien, följde skinnet med som en följd av köldskadorna. Denna modiga flickas fötter blev smärtsamt amputerade och hon gick på knäna under resten av sitt liv. Hon gifte sig senare och födde sex barn, tog hand om sitt eget hem och fostrade en fin barnaskara.X10X Den hängivenhet hon visade trots den situation hon befann sig i, och omtanken från dem som tog hand om henne, exemplifierar den tro och villighet att göra uppoffringar som kännetecknade dessa tidiga medlemmar av kyrkan. Deras exempel är en arvedel av tro till alla heliga som följer dem.
En man som färdades över prärien i Martins handkärrekompani bodde i Utah i många år. En dag befann han sig bland en grupp människor som häftigt kritiserade kyrkans ledare för att de hade tillåtit de heliga att färdas över slätterna med endast den utrustning och beskydd som ett handkärrekompani erbjuder. Den gamle mannen lyssnade tills han inte längre kunde bärga sig. Då reste han sig upp och sade med stor rörelse:
"Jag var med i det kompaniet och min hustru var med ... Vårt lidande var långt större än ni kan föreställa er och många dog av kyla och svält, men har ni någonsin hört någon av dem som överlevt detta kompani uttala ett kritiskt ord? ... Vi överlevde med den absoluta kunskapen att Gud lever, för i vår djupaste nöd lärde vi känna honom.
Jag har dragit min handkärra när jag var så svag och trött av sjukdom och brist på mat att jag knappt kunde ta ett steg till. Jag har tittat framför mig och sett en sandremsa eller en sluttning och sagt till mig själv att jag bara kan gå så långt och där måste jag ge upp, för jag kan inte dra lasten genom den ... Jag har gått vidare till denna sandremsa och när jag nått fram till den började kärran att skjuta på mig. Jag såg tillbaks många gånger för att se vem det var som sköt på kärran, men jag kunde inte se någon med mina ögon. Då visste jag att Guds änglar var där.
Sörjde jag över att jag valde att komma med handkärra? Nej. Varken då eller en enda minut av mitt liv sedan dess. Priset vi betalade för att lära känna Gud var en förmån att få betala, och jag är tacksam över att jag fick förmånen att vara med i Martins handkärrekompani."X11X
Vår psalmbok innehåller en sång om de tidiga medlemmar av kyrkan som modigt tog emot evangeliet och färdades långväga för att leva i civilisationens utkanter:
Kom, hjälp till att riket bygga
och upprätta Sions land.
Då på jord vi lever trygga
under Herrens ömma hand.
Vi får då tillsammans vara
med de kära här på jord,
med en trofast, älskad skara
glädja oss i Herrens ord.
Deras exempel lär oss hur vi ska leva med större tro och mod i vårt eget land:
Verka blott till Herrens ära,
du som bygger Sions stad.
Att förkunna Kristi lära
gå med Andens kraft åstad.
Gud i glädje blickar neder
när en själ sig omvänt har
och i trohet sig bereder
att i Sion stanna kvar.
Pöbelvåld tvingade de heliga att lämna sin älskade stad Nauvoo.