Kapitel 15 MÄNNISKANS MÅNGA PLIKTER

Ändamålet med vår tillvaro här är att göra Faderns vilja på samma sätt som i himmelen, att vi skall verka rättfärdigt på jorden, besegra ogudaktigheten och lägga den under våra fötter, besegra synden och våra själars motståndare, höja oss över den fallna mänsklighetens ofullkomligheter och svagheter genom den Allsmäktige Gudens inspiration och hans uppenbarade kraft och sålunda i sanning bli Herrens heliga och tjänare på jorden. - CR, apr 1902, s 85.

Vi har att göra med vår tro och våra samveten. Ni har inte att göra med mig, inte med kyrkans presidentskap, utan med Herren. Jag ansvarar inte för människor beträffande mitt tionde, jag ansvarar inför Herren, d v s när det gäller mitt eget uppförande i kyrkan som tiondebetalare och beträffande hur jag håller kyrkans andra lagar och regler. Om jag inte följer kyrkans lagar är jag ansvarig inför min Gud och jag måste svara inför honom, så småningom, för min plikts försummelse, och jag kan bli tvungen att stå till svars inför kyrkan beträffande min likställdhet. Om jag gör min plikt i enlighet med Herrens krav på mig som jag förstår dem, bör jag ha ett samvete som är fritt från skuldkänslor. Jag bör ha tillfredsställelse i min själ i medvetandet om att jag helt enkelt gjort min plikt som jag förstår den och jag tar konsekvenserna. För mig är detta en fråga mellan mig och Herren, och. på samma sätt är det med var och en av oss. - CR, apr 1911, s 6.

Han som sände sin enfödde Son till världen för att utföra sin mission, sände också varje själ inom hörhåll för min röst, ja, varje man och kvinna i världen, för att utföra en mission. Denna mission kan inte utföras genom försummelser eller genom likgiltighet. Inte heller kan den utföras i okunnighet. Vi måste lära vår plikt. Vi måste lära vad Herren kräver av oss och förstå det ansvar han ålagt oss. Vi bör lära oss vilka förpliktelser vi har mot Gud och mot varandra och som vi också har mot Sions sak, detta Sion som återupprättats på jorden i de sista dagarna. Dessa ting är väsentliga, och vi kan inte ha framgång i andliga ting, vi kan inte tillväxa i kunskap och insikt, våra sinnen kan inte utvidgas i kunskapen om Gud eller i visdom, inte heller i den Helige Andens gåvor, utan att vi ägnar våra tankar och våra ansträngningar åt att förbättra oss och åt utökandet av vår visdom och kunskap om det som hör Gud till.

Vi arbetar varje dag för det bröd som förgås och vi ägnar jämförelsevis få timmar åt att söka livets bröd. Våra tankar är i stor utsträckning ägnade åt världsliga ting, sådant som förgås, och därför är vi benägna att försumma de högre plikter som åligger oss som vår Faders barn samt att i någon mån glömma de högre förpliktelser som åvilar oss. Det är därför rätt och riktigt och är en bjudande plikt för dem som ställts på tornen såsom Sions väktare att uppmana människor till hängivenhet, till bön, till ödmjukhet, till kärlek för den sanning som uppenbarats för dem och till uppriktig hängivenhet till Herrens verk, vilket är avsett för deras personliga frälsning samt deras frälsning som de har möjlighet att påverka i rätt riktning. Dock kan jag inte frälsa någon människa, ej heller kan någon frälsa någon annan eller göra honom i stånd att upphöjas i Guds rike. Detta är inte givet mig att göra för andra, inte heller är det givet någon annan människa att vara frälsare på detta sätt för sin nästa. Men människor kan vara exempel och framhålla evangeliets bud. Människor kan förkunna sanningen för andra och för dem peka ut den väg de bör vandra, och om de vill hörsamma deras råd, lyssna till deras maningar och ledas av dem, så vill de själva söka livets väg och de vill vandra-på den och själva erhålla sin upphöjelse. Sålunda är det arbete som Herren kräver av oss ett personligt arbete. Det åvilar i lika grad alla människor. Ingen kan frälsas i Guds rike i sina synder. Ingen kommer någonsin att bli förlåten sina synder av den rättvise Domaren, med mindre han omvänder sig från sina synder. Ingen kommer någonsin att befrias från dödens makt, med mindre han blir född på nytt såsom Herren Allsmäktig påbjudit och förkunnat för världen genom sin Sons ord i tidens mitt, och som han för-kunnat igen i denna utdelning genom profeten Joseph Smith. Människor kan endast frälsas och upphöjas i Guds rike i rättfärdighet. Därför måste vi omvända oss från våra synder och vandra i ljuset såsom Kristus är i ljuset, att hans blod kan rena oss från all synd och att vi må ha medborgarskap med Gud och motta hans härlighet och upphöjelse. - CR, okt 1907, s 4.

Om också Herren skulle pröva mig genom att undanhålla mig sina välsignelser och låta mig tömma fattigdomens bittra kalk till botten, så gjorde detta ingen skillnad för mig. Det viktiga är, vad är Guds lag? Och om jag känner den lagen, är det min plikt att lyda den, om jag också skulle lida döden som följd därav. Mången människa har lidit martyrdöden i lydnad, efter bästa förstånd, till Guds befallningar. Ingen av de forna lärjungarna som utvaldes av Jesus Kristus undgick martyrdöden, utom Judas och Johannes. Judas förrådde Herren och offrade sedan sitt eget liv. Johannes erhöll av Herren löftet att han skulle få leva tills Mästaren åter kom till jorden. Alla andra dödades. En del korsfästes, några släpades utefter Roms gator, några kastades ned från torn och några stenades till döds. För vad? För att de åtlydde Guds lag och bar vittne om det som de visste var sant. Så kan det vara än i dag. Men må detta evangeliums anda vara så djupt inpräglad i min själ att jag och mitt hus må tjäna Herren och hålla hans lagar även om jag skulle behöva genomgå fattigdom, prövningar, förföljelser eller döden. Löftet är emellertid att man skall välsignas genom lydnad. Gud hedrar dem som hedrar honom, och kommer ihåg dem som kommer ihåg honom. Han uppehåller och stödjer alla som stödjer sanningen och är trofasta mot den. Gud hjälpe oss därför att vara trofasta mot sanningen, nu och för evigt. - CR, apr 1900, s 49, 50.

Vi behöver alla tålamod, fördragsamhet, förlåtelse, ödmjukhet, barmhärtighet, oskrymtad kärlek, hängivenhet till sanningen, avsky för synd, ogudaktighet, upproriskhet och olydnad mot evangeliets krav. Detta är de krav som ställs på sista dagars heliga och på dem som vill bli sista dagars heliga och värdiga medlemmar i Jesu Kristi kyrka och Guds arvingar och medarvingar med Jesus Kristus. Ingen värdig medlem i kyrkan är onykter eller tygellös eller hädisk eller drar fördel av sin nästa eller överträder dygdens och hederns och rättfärdighetens principer. Ingen värdig medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga anklagas någonsin för sådana överträdelser, emedan de undviker allt sådant och lever på ett högre plan. Sålunda har vi en mission i världen. Varje man, varje kvinna, varje barn som fått insikt- eller uppnått ansvarighetsålder borde vara ett exempel för världen. De borde inte endast vara kvalificerade till att predika sanningen och att bära vittnesbörd om sanningen, utan borde leva så att det liv de för, de ord de talar, varje handling de utför i livet blir en predikan för den obetänksamme och för den okunnige och undervisar om godhet, renhet, uppriktighet, tro på Gud och kärlek till människorna. - CR, apr 1916, s 6, 7.

Jag hoppas uppriktigt att konferensens anda kommer att bli kvar hos oss och följa med oss hem samt att vi skall kunna fortsätta bygga på Guds Sons evangeliums grundval tills vi blir fullkomliga, ja, såsom vår Fader i himmelen är fullkomlig, enligt vår förmåga och intelligens. Jag tror inte någon av oss i dödligheten kan bli så fullkomlig som Gud är, men i den sfär där vi är kallade att verka och enligt den förmåga och intelligens vi besitter och i utövandet av den talang, den förmåga och den intelligens som Gud har givit oss, kan vi bli så fullkomliga i vår sfär som Gud är fullkomlig i sin högre och mera upphöjda sfär. Jag tror detta. - CR, apr 1915, s 140.

Må varje människa leva så att hennes karaktär kan tåla en noggrann granskning och så att den kan ses som en öppen bok, så att hon inte har något att rygga tillbaka för eller blygas för. Må alla män som upphöjts till förtroendeposter i kyrkan leva så att ingen kan påpeka deras fel, därför att de inte har några sådana, så att ingen rätteligen kan anklaga dem för att synda, därför att de inte syndar, att ingen kan framhålla deras brister som "människor" eller som "svaga dödliga", emedan de lever enligt evangeliets principer och icke endast är "svaga människor", utan har Guds ande och kraft att leva utan synd. Så borde alla människor leva i Guds rike. - CR, okt 1906, s 9, 10.

Då män eller kvinnor noggrant fullgjort sina världsliga ansvar, bör de inte därav dra slutsatsen att de gjort allt som fordras av dem. Världsliga krav är föränderliga. Världsliga krav varierar med tiderna. Ibland är de stränga och ibland är de mycket slappa. Den allmänna uppfattningen är flyktig och är ofta likgiltig för den enskildes uppträdande och många låter denna likgiltighet rättfärdiga sitt handlande. Ett personligt ansvar utgår i högre grad från de förpliktelser människor har mot Gud, vars krav är bestämda och fasta. När människor känner sig stå under ett allseende öga, mäts deras uppträdande med ett strängare mått. De är då inte underkastade den allmänna uppfattningens växlingar.

Den första och högsta normen för ett rättfärdigt leverne finns i detta per-sonliga ansvar som gör att människor förblir goda för sanningens skull. Det är inte svårt för människor som är sanna mot sig själva att vara sanna mot andra. Människor som hedrar Gud i sitt enskilda liv behöver inte styras av den allmänna uppfattningen, vilken ibland inte endast är likgiltig utan helt och hållet felaktig. Det är på grundval av personligt ansvar som människor känner att de kan ställa sig på rätt sida i alla allmänna frågor. De som försummar sitt inre liv är beroende av den allmänna opinionen, vilken leder dem till allehanda inkonsekvenser.

varje sista dagars heligs plikt. En sådan plikt blir ett ansvar som människor är skyldiga sig själva och sin Gud. De heliga bör studera sina ansvar, kor är skyldiga sig själva och sin Gud. De heliga bör studera sina ansvar, såväl allmänt som enskilt, och om möjligt ta reda på exakt vilka de är. - Juvenile Instructor, dec 1909, s 519.

Jag är mycket tacksam för den enastående frid och anda som genomsyrat alla våra möten. Det är sant att vi alla är engagerade i en strid och att vi alla bör vara tappra kämpar i det verk vi är engagerade i. Vår första fiende finner vi inom oss själva. Det är förnuftigt att först övervinna denna fiende och underkasta oss Faderns vilja och strikt åtlyda de principer för livet och frälsningen som han givit världen för människornas frälsning. När vi övervunnit oss själva bör vi föra striden utåt, mot falska lärdomar, falska lärosatser, falska vanor, seder och bruk, mot villfarelser, otro, världens dårskap som är så förhärskande samt mot otrohet och falsk vetenskap i vetenskapens namn och mot allt annat som strider mot grunden för de principer som framställts i Kristi lära för människors återlösning och deras själars frälsning. - CR, akt 1914, s 128.

Låt oss övervinna oss själva och sedan gå ut och övervinna all ondska vi ser omkring oss så långt det är möjligt för oss. Och vi vill göra det utan att använda våld. Vi vill göra det utan att inkräkta på mäns eller kvinnors handlingsfrihet, Vi vill göra det med övertalning, långmodighet, tålamod och förlåtelse samt oskrymtad, kärlek, varigenom vi skall vinna människobarnens hjärtan, tillgivenhet och själar för sanningen som Gud uppenbarat den för oss. Vi kommer aldrig att få frid, ej heller rättvisa, ej heller sanning, förrän vi vänder oss till den enda sanna källan och till källans ursprung. - CR, akt 1906, s 129.

Barmhärtighet eller kärlek är tillvarons största princip. Om vi kan ge en hjälpande hand åt den förtryckte, om vi kan hjälpa dem som är förtvivlade och sörjande, om vi kan upplyfta och förbättra mänsklighetens tillstånd, så är det vår uppgift att göra det, det är en väsentlig del av vår religion att göra så. - CR, apr 1918, s 4.

Byt synsätt och övergå från att se till det onda till att se till det som är gott, det som är rent och leder och manar de felande in på den stig som inte har några fel och som inte tillåter misstag. Sök det goda hos människor, och där de inte har det, försök bygga upp det hos dem. Försök öka det goda hos dem. Sök det goda, bygg upp det goda, stöd det goda och tala så litet som möjligt om det onda. Det är inte till någon nytta att förstora ondskan, att skriva om det onda, att offentliggöra det med tunga eller penna. Inget gott uppnås härigenom. Det är rätt att begrava det onda och förstora det goda och mana alla människor att överge ondskan och lära göra gott. Låt vår mission vara att frälsa människosläktet och undervisa och leda på rättfärdighetens stig. Låt oss inte vara domare och döma syndare utan i stället vara människors frälsare. - CR, apr 1913, s 8.

En fruktbar källa till avfall från kyrkan är benägenheten hos dem som avfaller att betrakta de små, oftast oavsiktliga fel som kyrkans ämbetsmän begår, i stället för det stora och viktiga arbete som dessa utför. Unga människor med denna böjelse vänder sig bort från evangeliets oändliga sanningar och den mäktiga frälsningsplanen, Guds eviga avsikter, för att kritisera och klanka på människors obetydliga handlingar och ofullkomliga prestationer. De bedömer den stora och inspirerande frälsningsplanen efter människors ofullkomlighet. Många allvarliga irritationsmoment i de heligas samvaro skulle helt utplånas om människorna ville söka efter de stora och ädla strävanden som driver deras nästa, hellre än de ofullkomligheter som blottar deras små brister. De som vill gå framåt i världen undviker tankar som förstör själen och avskärmar synfältet samt ägnar de dagar de tilldelats, vilka inte är alltför talrika, till att studera de högre, ädlare och mer storslagna ämnen som bygger upp karaktären, ger lycka och skapar harmoni med kyrkans och dess grundares, Herren Jesu Kristi mäktiga avsikter.

Låt oss bedöma våra bröder efter deras bästa önskningar och ädlaste strävanden, inte efter deras obetydliga brister och misslyckanden. Vi bedömer Wasatch-bergens majestät efter Monte Christo, Baldy, Obersvatory, de mäktiga Cottonwoods, Clayton, Timpanogos och Nebo - dess högsta toppar - inte efter dess måttliga stigningar eller små utsprång, klippiga hålvägar eller obetydliga dalgångar. Låt oss på samma sätt bedöma våra medmänniskor och även kyrkan. Det är det bättre sättet. - Improvement Era, mar 1902, s 388.

Låt oss stödja Kristus, hans folk och hans verk av rättfärdighet och återlösning. Låt oss stödja varandra i det rätta och vänligt tillrättavisa varandra ifråga om felsteg, att vi må vara vänner och frälsare på Sions berg för varandra. På så sätt kan vi hjälpa de svaga och stärka dem, uppmuntra de tvivlande och så långt möjligt bringa ljus till deras förstånd, så att vi kan vara redskap i Guds hand och vara frälsare bland människor. Inte så att vi har kraft att frälsa människor. Det har vi inte. Men vi har kraft att visa dem hur de karm erhålla frälsning genom lydnad till Guds lagar. Vi kan visa dem hur de skall vandra för att bli frälsta, ty vi har rätten att göra det, vi har kunskap och förstånd om hur det skall gå till, och det är vårt privilegium att undervisa därom och genomföra detta genom såväl exempel som undervisning bland dem vi umgås med varhelst vi befinner oss i världen. - CR, akt 1907, s 9, 10.

Bröder och systrar, vi vill att ni skall vara eniga. Vi hoppas och ber att ni skall gå från denna konferens till era hem med en känsla i era hjärtan och i djupet av era själar att-ni vill förlåta varandra och från denna stund aldrig hysa agg mot någon medmänniska. Jag bryr mig inte om huruvida han är medlem av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga eller inte, om han är vän eller fiende, om han är god eller ond. Det är ytterst skadligt för en man som bär prästadömet och åtnjuter den Helige Andens gåva att hysa en anda av avund, illvilja, hämndlystnad eller intolerans mot sin nästa. Vi borde säga i våra hjärtan, må Gud döma mellan mig och dig, jag för min del vill förlåta. Jag vill säga till er att sista dagars heliga som i sina hjärtan har en oförsonlig anda är mer skyldiga och mer klandervärda än den som syndat mot dem. Gå hem och driv bort avund och hat ur era hjärtan. Driv bort oförsonlighetens anda och odla i eras själar den anda i vilken Kristus ropade på korset: "Fader, förlåt dem; ty de veta icke vad de göra." Detta är den anda som sista dagars heliga borde hysa ständigt. Den man som har denna anda i sitt hjärta och behåller den där får aldrig några svårigheter med sina grannar. Han får aldrig några problem att föra inför biskopen eller högrådet. I stället har han alltid frid inom sig, frid med sina grannar och med Gud. Det är mycket gott att leva i frid med Gud. - CR, okt 1902, s 86, 87.

Vi uppmanar, vi vädjar till våra bröder och systrar i Jesu Kristi evangelium att inte endast hedra sig själva genom att leva rätt utan också hedra, älska och vara barmhärtiga mot sin nästa, var och en. Vi uppmanar er att inte endast hålla det största av alla bud som någonsin givits av Gud till människor, att älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och av allt ditt sinne och av all din styrka, vi uppmanar er även att lyda den andra lagen, som kommer därnäst: Älska din nästa såsom dig själv. Återgälda ont med gott, håna inte andra därför att ni själva kanske blir hånade. Vi har inget behov av att riva ned andra människors hem (detta uttryck används som symbol). Vi är fullständigt villiga att låta dem leva i de hem de byggt åt sig, och vi vill försöka visa dem en bättre väg. Vi vill inte fördöma det de älskar och omhuldar över allt annat i världen, men vi vill försöka visa dem en bättre väg och bygga dem ett bättre hus och sedan vänligt inbjuda dem, i Kristi anda, att inträda i den bättre boningen. Detta är principen, och jag vill inpränta den i er denna morgon. Jag önskar inskärpa hos föräldrarna nödvändigheten av att lära och undervisa sina barn rätt med avseende på denna härliga princip, barmhärtighet och kärlek. Denna kärlek till nästan gör oss i stånd till att hålla hans rättigheter lika heliga som våra egna, att försvara våra medmänniskors rättigheter och frihet på samma sätt som vi försvarar våra egna, laga vår grannes staket precis som vi skulle laga vårt eget, som omger våra egna fält för att skydda vår skörd mot kringströvande djurs härjningar. - CR, apr 1917, s 4.

text

Försonas med varandra. Gå inte till kyrkans domstolar eller till landets domstolar för att processa. Avgör själva era tvister och svårigheter. Som biskop Hunter brukade säga, vilket är ett axiom som inte kan bestridas: Det finns endast ett sätt att avgöra en tvist mellan två människor, och det är att de kommer samman och själva bilägger tvisten. En domstol kan inte bilägga tvister mellan mig och min broder. - CR, okt 1916, s 6, 7.

Jag vill nu säga till alla sista dagars heliga: Låt oss efterleva vår religion. Låt oss betala vårt tionde och bli välsignade. Låt oss komma ihåg de fattiga och behövande och stödja och hjälpa dem. Låt oss besöka de sjuka och lidande och ge dem tröst. Låt oss hjälpa de svaga. Låt oss göra allt i vår makt för att bygga upp Sion, upprätta rättfärdighet på jorden och i människornas hjärtan inprägla den härliga sanningen att Jesus är Kristus, världens Återlösare, att Joseph Smith är den levande Gudens profet, vilken Herren upprest i dessa sista dagar för att återställa det eviga evangeliet och det heliga prästadömets kraft till världen. - CR, okt 1902, s 88.

Vi bör vara exempel, vi bör vara fasta i tron, såsom broder Stephens sjunger för oss, fasta i tron! Vi bör vara trogna mot våra förbund, trogna mot vår Gud och trogna mot varandra och mot Sions intressen, oavsett följderna, oavsett resultaten. Jag kan säga er att den som inte är trofast mot Sion och folkets intressen, är den som så småningom finner sig förbigången och i ett ömkansvärt andligt tillstånd. Den som förblir i Guds rike, den som är sann mot sitt folk, den som håller sig ren och obefläckad av världen är den som Gud accepterar, som Gud uppehåller, som Gud stödjer och som har framgång i landet, vare sig han åtnjuter sin frihet eller hålls fängslad. Det spelar ingen roll var han är, det kommer att gå bra för honom. - CR, okt 1906, s 9.

Våra plikter i kyrkan bör, anser jag, komma före alla andra intressen i världen. Det är sant att vi är tvungna att se till våra världsliga intressen. Det är naturligtvis nödvändigt att vi arbetar med våra händer och våra sinnen i de olika yrken vi har för att erhålla livets nödtorft. Det är väsentligt att sista dagars heliga är flitiga och ihärdiga i allt det arbete som åligger dem, ty det är skrivet att" emedan de äro befallda att arbeta, skola Sions invånare komma ihåg sina arbeten med trofasthet, ty Herren skall komma ihåg den late". Ytterligare är det skrivet: "Envar skall vara flitig i allt. Lättingen skall icke hava någon plats i kyrkan, om han icke omvänder sig och förbättrar sin väg." Åter: "Du skall icke vara lättjefull, ty den som är lat skall icke äta en arbetares bröd, ej heller bära hans kläder." Men i allt vårt arbete, i alla de omsorger som omger oss och det timliga ansvar som åvilar oss bör vi främst i våra sinnen och högst i vår uppskattning och kärlek sätta Sions sak, vilket i sanning är sanningens och rättfärdighetens sak. - CR, okt 1907, s 2. Se L&F 42:42; 68:30; 75:29.

Jag tror det är klokt att söka kunskap i de bästa böcker, att lära om nationernas historia, att kunna förstå Guds avsikter med avseende på jordens nationer. Jag tror också att en av de viktigaste sakerna, och kanske viktigare för oss än att studera världens historia, är att vi studerar och blir förtrogna med evangeliets principer, att de blir fast grundade i våra hjärtan och själar, framför allt annat så att vi blir kvalificerade till att gå ut i världen och predika och undervisa. Vi kan veta allt om tidsåldrarnas filosofier och jordens nationers historia, vi kan studera människors visdom och kunskap och få all information vi kan erhålla genom ett helt livs forskningar och studier, men allt detta sammantaget kvalificerar aldrig någon till att betjäna i evangeliet med mindre han besitter kunskapen om och andan i Jesu Kristi evangeliums första principer. - CR, apr 1915, s 138.

Det gläder mitt hjärta att se våra små barn lära sig sjunga och att se folket, vårt folk överallt utveckla sina talanger som sångare. Vart vi än går bland vårt folk finner vi ljuva röster och musikaliska talanger. Jag tror detta kan visa för oss Herrens avsikter i detta avseende med hans folk. De skall utmärka sig i dessa ting såsom de bör utmärka sig i allt annat som är gott. - CR, Sunday School, apr 1904, s 81.

Jag minns att jag som liten pojke hörde min far sjunga. Jag vet inte hur bra han var som sångare, ty på den tiden hade jag inte förmåga att bedöma kvaliteten i hans sång, men de hymner han sjöng blev välbekanta för mig redan i min barndom. Jag tror att jag ännu kan sjunga dem, även om jag inte är mycket till sångare. När unga män går ut i världen för att predika evangeliet, kommer de att finna det mycket nyttigt att kunna sjunga Sions sånger. Jag upprepar en uppmaning och begäran från broder McMurrin, som nyligen återvänt från en långvarig mission i Europa, att de unga männen som är behöriga att predika evangeliet och som kan tänkas kallas ut på missionsfältet genast börjar förbättra sin sångförmåga och inte anser det under sin värdighet att ansluta sig till kören i det ward där de bor och lära sig sjunga. Då vi lyssnar till denna kör, under broder Stephens ledning, lyssnar vi på musik, och musik är sanning. God musik är behagfull lovprisning av Gud. Det är ljuvligt för örat och är ett av våra sätt att dyrka Gud SOJP. behagar honom mest. Och de som sjunger i kören och i alla de heligas körer, bör sjunga med anden och med förståndet. De bör inte sjunga för att det är deras yrke eller för att de har en bra röst. De bör sjunga också därför att de har andan i detta och i sången kan inlägga en anda av bön och pris till Gud som givit dem deras ljuva röster. Min själ upplyfts alltid och min ande upplivas och tröstas då jag hör god musik. Jag finner verkligen stor glädje däri. - CR, okt 1899, s 68, 69.

I den tid av välstånd som vi nu åtnjuter är det i högsta grad önskvärt att de sista dagars heliga gör sig skuldfria. Jag har oupphörligt framfört denna tanke till bröderna under ett års tid eller längre. Varhelst jag haft tillfälle att tala, har jag nästan aldrig glömt att för folket framhålla nödvändigheten-åtminstone som jag ser det av att vi uppfyller våra förpliktelser och gör oss fria från skulder under välståndets tid. Vår erfarenhet under gångna år måste ha lett oss till slutsatsen att vi har perioder av välstånd, följda av perioder av tillbakagång. Vi har nu haft en lång period av framgång och välstånd och vi kan nästan när som helst vänta oss att se dessa förhållanden ändras och en tillbakagångens period gå över landet och över folket. Jag vill i samband med detta säga, att ett av de bästa sätten jag vet att betala mina skulder till min broder, min granne eller affärskontakter är att jag först uppfyller mina förpliktelser mot Herren. Jag kan betala mer av mina skulder till min nästa, om jag ådragit mig sådana, efter det att jag uppfyllt mina ärliga förpliktelser mot Herren, än genom att försumma det senare. Ni kan göra detsamma. Om ni önskar få välstånd och vara fria män och kvinnor och ett fritt folk, så bör ni först uppfylla era förpliktelser mot Gud och sedan uppfylla era förpliktelser mot er nästa. Biskop Hunter brukade uttrycka detta med följande ord: "Bröder, betala ert tionde och bli välsignade", och det är just detta jag menar. - CR, apr 1903, s 2.

Det finns en händelse nedtecknad i skrifterna som kommit mäktigt till mitt sinne medan jag lyssnat på de äldster som just talat till oss under konferensen. En ung man kom till Jesus och frågade vad han måste göra för att få evigt liv. Jesus sade till honom: "Håll buden." Den unge mannen frågade vilka. Jesus räknade då upp för honom några av de bud han skulle hålla - han skulle inte mörda, inte begå äktenskapsbrott, inte stjäla eller bära falskt vittnesbörd, utan skulle hedra sin fader och moder och älska sin nästa som sig själv etc. Den unge mannen sade: "Allt detta har jag hållit från min ungdom. Vad fattas mig ännu?" Jesus sade: "Vill du vara fullkomlig, så gå bort och sälj vad du äger och giv åt de fattiga; då skall du få en skatt i himmelen. Och kom sedan och följ mig." Vi får sedan veta att han gick bort bedrövad, eftersom han hade många ägodelar. Han ville inte hörsamma eller lyda Guds lag i detta. Inte så att Jesus krävde att den unge mannen skulle gå och sälja allt han ägde och ge bort det. Detta är inte den princip det gäller. Den stora princip vi talar om är den som Israels äldster försöker inpränta i de sista dagars heligas sinnen i dag. När den unge mannen gick bedrövad bort sade Jesus till sina lärjungar: "För den som är rik är det svårt att komma in i himmelriket." (Se Matt 19:16-23) Beror detta på att den rike mannen är rik? Nej. Kan inte den rike som har Guds ljus i sitt hjärta, som besitter sanningens princip och anda och som förstår principerna för Guds styrelsesätt och lag i världen inträda i himmelriket lika lätt och vara lika väl sedd som den fattige? Jo, precis. Gud har inte anseende till personen. Den rike kan komma in i himmelriket lika lätt som den fattige, om han underkastar sitt hjärta och sina känslor Guds lag och sanningens princip, om han ger Gud sin tillgivenhet, sanningen sitt hjärta och utförandet av Guds avsikt sin själ och inte fäster sin tillgivenhet och sina förhoppningar på det som hör världen till. Häri ligger svårigheten, och detta var den unge mannens svårighet. Han hade många ägodelar, och han föredrog att lita till sin rikedom framför att överge allt och följa Kristus. Om han haft sanningens ande i sitt hjärta så att han känt Guds vilja och om han älskat Herren av allt sitt hjärta och sin nästa som sig själv, skulle han ha sagt till Herren: "Ja, Herre, jag vill göra som du befaller. Jag vill gå och sälja allt jag har och ge till de fattiga. "Om han haft kärlek nog att göra detta, skulle detta ensamt varit tillräckligt, och kravet skulle troligen ha upphört. Ty uppenbarligen ansåg Herren det inte nödvändigt för honom att gå och ge bort sina rikedomar eller sälja sina ägodelar för att bli fullkomlig, ty detta skulle på ett sätt varit oförståndigt. Dock, om det krävts allt detta för att pröva honom, för att se huruvida han älskade Herren av allt sitt hjärta, sitt sinne och sin styrka, och sin nästa såsom sig själv, så borde han ha varit villig att göra det. Och om han varit det, skulle han inte saknat någonting och skulle ha erhållit det eviga livets gåva, vilket är den största av Guds gåvor och som inte kan erhållas genom någon annan princip än den som Jesus nämnde för den unge mannen. Om ni vill läsa den sjätte föreläsningen om tron i boken Läran och förbunden ("föreläsningar om tron" fanns med i Läran och förbunden till 1921 års upplaga), så får ni veta att ingen människa kan erhålla det eviga livets gåva med mindre hon är villig att uppoffra allt jordiskt för att erhålla det. Vi kan inte göra detta så länge vår tillgivenhet hör denna värld till.

Det är sant att vi i viss mån är av jorden, vi är jordiska. Vi tillhör världen. Vår tillgivenhet och vår själ är här. Våra skatter är här, och där vår skatt är är också vårt hjärta. Men om vi vill samla skatter i himmelen, om vi vill vända vår tillgivenhet från det som hör denna värld till och säga till Herren vår Gud: "Fader, ske icke min vilja, utan din", då kan Guds vilja ske på jorden som den sker i himmelen, och Guds rike i makt och härlighet kan upprättas på jorden. Synden och Satan kommer att bindas och förvisas från jorden. Detta kommer inte att ske förrän vi uppnår-detta tillstånd i sinne och tro.

Må så de heliga förena sig, låt dem hörsamma Guds tjänares röst som ljuder i deras öron, låt dem hörsamma deras råd och följa sanningen. Låt dem söka sin egen frälsning, ty vad mig själv beträffar, är jag så självisk att jag söker efter min frälsning, och jag vet att jag kan finna den endast genom att lyda Guds lagar, genom att hålla buden genom-att utföra rättfärdiga gärningar, genom att följa vår ledare, Jesus, vår förebild och alltings överhuvud. Han är livets väg, han är världens ljus, han är den dörr genom vilken vi måste gå för att få en plats hos honom i Guds celestiala rike. - Journal of Discourses, 1877, s 133-135.

Vi sätts nästan dagligen i skuld till varandra, särskilt till vänner och bekanta, och denna känsla av skuld skapar inom oss känslor av uppskattning som vi kallar tacksamhet. Tacksamhetens anda är alltid behaglig och glädjande eftersom den för med sig vilja till hjälpsamhet mot andra. Den föder kärlek och vänskap och alstrar ett gudomligt inflytande. Tacksamhet sägs vara hjärtats minne.

Där tacksamhet inte finns, vare sig mot Gud eller mot människor, där finns fåfänga och en anda av självtillräcklighet. Paulus säger om Israel:

"Ty fastän de hade lärt känna Gud, prisade och tackade de honom dock icke såsom Gud, utan förföllo till fåfängliga tankar; och så blevo deras oförståndiga hjärtan förmörkade.'' (Rom 1:21)

Det är naturligt au vi känner oss tacksamma mot dem som visat vänlighet mot oss, och denna tacksamhet är oftast tillräcklig belöning för dem som handlat vänligt och osjälviskt. Men när man gör någon en tjänst och det bakom detta ligger den hemliga och själviska avsikten att den tacksamhet som skapas genom tjänsten skall bli en skuld som mottagaren någon gång på något sätt måste återbetala till den som utfört tjänsten, då blir tacksamheten en skuld som man förväntar skall betalas.

En till synes vänlig handling kan aldrig resultera i något gott när den är avsedd att ålägga någon människa förpliktelser som berövar henne hennes frihet att handla. Sådana handlingar är politikerns kännemärke. Det är detsamma som att köpa någons frihet och ett sådant köp är värre för den som söker göra så än Shylocks kontrakt om ett pund kött.

När vi vinner andras vänskap därför att denna vänskap är till hjälp och uppmuntran för oss och emedan vi behöver den för att känna oss lyckliga, har andras tacksamhet mot oss en vacker och varaktig charm. Detta är den tacksamhet som heliga åtnjuter.

Det är alltid säkrare och bättre att njuta av den tacksamhet vi känner mot andra än att räkna med den tacksamhet vi anser andra borde känna mot oss. Den tacksamma människan ser så mycket i världen att vara tacksam för, och för henne uppväger det goda det onda. Kärlek övervinner avund och ljuset driver bort mörkret ur hennes liv. Stolthet förstör vår tacksamhet och ersätter den med själviskhet. Vi känner oss lyckligare i närvaro av en tacksam och kärleksfull själ och vi borde omsorgsfullt odla, genom ett liv i bön, tacksamhet mot Gud och mot människor! -Juvenile Instructor, apr 1903, s 242, 243.

I ett brev jag fick nyligen ville man ha svar på följande fråga:

"Jag skulle vilja att ni definierade begreppet förtal. Åsikterna tycks gå isär beträffande betydelsen av detta ord. En del hävdar att så länge man säger sanningen om någon är detta inte förtal, oavsett vad man säger eller hur man säger det. Vore det inte bättre, om vi kände till att någon hade ett fel, att gå till honom enskilt och bemöda oss med honom än att gå till andra och tala om hans fel?"

Ingenting kunde vara längre från evangeliets anda än att tro att vi alltid har rätt att säga sanningen om en person, oavsett hur skadlig sanningen kan vara för denne. Evangeliet lär oss omvändelsens grundläggande princip, och vi har ingen rätt att nedvärdera en människa inför hennes nästa då hon omvänt sig och Gud förlåtit henne. Vi hemsöks ständigt av frestelser och säger och gör ofta sådant som vi omedelbart omvänder oss ifrån, och om vår omvändelse är äkta är den utan tvivel behaglig för vår himmelske Fader. Sedan han godtagit människohjärtats förkrosselse-och förlåtit människor deras överträdelser, är det farligt för oss att hålla upp deras onda gärningar för världens förakt.

I regel är det inte behövligt att ständigt ge råd till dem som enligt vårt sätt att se är behäftade med något fel. För det första. kan vi ha fel och för det andra kanske vi har att göra med en människa som är genomsyrad av omvändelsens anda och som, medveten om sin svaghet, ständigt strävar att övervinna den. Den största försiktighet bör därför iakttas i allt som vi säger som antyder klander av andra. Som allmän regel gäller att förtal definieras snarare av den anda och avsikt som drev oss att tala om sådant som vi anser fel hos andra än av själva orden. En man eller kvinna som äger Guds ande upptäcker snart förtalets anda i sina egna känslor om denna finns i det som sägs om andra. Frågan om förtal avgörs därför troligen bäst enligt den gamla regeln att "bokstaven dödar, men anden gör levande". - Juvenile Instructor, 15 okt 1904, s 625.

Nästan vem som helst kan tillfoga någon ett sår. Det kan ske genom ett ord, ett nedsättande tonfall eller genom allmänt uppträdande. Men helandet av ett sår är en konst man inte förvärvar enbart genom övning, utan genom den kärleksfulla ömhet som kommer av en allmän god vilja och ett medkännande intresse för andras välfärd och lycka. Om människor alltid var lika redo att visa vänlighet som vi är att visa likgiltighet för andras smärtor - om de var lika tålmodiga i att hela som de är snara att såra - så skulle månget ovänligt ord aldrig uttalas, mycket ringaktande skulle undvikits. Konsten att hela är verkligen en av de största mänskliga egenskaperna, den kännetecknar en stor och ädel själ och är ett tecken på en generös inställning. Vid tillrättavisning i hemmet, i skolan och i samhällen kan sårandet vara oundvikligt eller till och med nödvändigt, men sår bör aldrig lämnas öppna så att de varar sig- de bör förbindas och vårdas tills de läkts. Det fullkomliga idealet för helandet är kanske modern, vars ömma och vänliga kärlek tar bort smärtan ur förtjänt eller oförtjänt bestraffning. Hennes kärlek helar alla sår! Hennes smekningar förbinder och tröstar! Hennes livs exempel är den visdom som kärleken undervisar om. I skolan kan barn lida förödmjukelser som deras egensinniga eller oförsiktiga uppträdande ådragit dem, och deras bestraffning kan vara rättvis. Men, läraren bör aldrig lämna deras sår oläkta. Naturen sårar oss då vi överträder hennes lagar, men naturen har sina metoder att behandla och läka varje sår. Det har också den förståndige läraren.

Odlandet av vänliga tankar och känslor mot andra hjälper alltid till att hela sår. Det hjälper oss ibland komma fram ur de skal vi på grund av vår omgivning och våra vanor kapslat in oss i, och sätta oss själva i andras ställe. Ständig omtanke om andras välfärd och lycka åläggs oss varje dag i det gudomliga påbudet: "Du skall älska din nästa såsom dig själv." Vår själs storhet prövas sålunda snarare av vår förmåga att trösta, vår förmåga att hjälpa andra än av vår förmåga att hjälpa oss själva och tränga oss förbi andra i livets tävlan. Om läsaren vill stanna upp ett ögonblick och begrunda de helande egenskaperna i Kristi liv, förstår han att Kristus var en mästare i helandets konst, inte endast av de sår han tillfogade utan också av självförvållade sår och sår som andra åstadkommit. Vilken tröst hans liv är för dem som sörjer! Instinktivt vänds våra tankar mot honom! Hur benägna är vi icke att gå till honom för att få tröst! Han är i sanning den som lindrar andras lidanden. -Juvenile Instructor, mar 1903, s 178, 179.

Ord kan, liksom tankar, göra djupt intryck och återkallas av minnet på ett sätt som kan vara otrevligt eller skadligt för dem som tvingats lyssna på olämpliga ord. Tankar som i sig själva är olämpliga kan upphöjas eller förnedras av det språk som används för att uttrycka dem. Om vi bör sky ett olämpligt språk, vad skall vi då säga om hädelser? - Juvenile Instructor, l maj 1906, s 272.

Jag har något ytterligare att säga förutom det som redan sagts om utgjutande av blod och utsläckande av liv. Jag anser att var och en bör ta djupt intryck av det som uttryckts här denna kväll av alla som talat, inte minst med avseende på dödandet av våra oskyldiga fåglar, som också de bygger och bor i vårt land, och som lever på de skadedjur som verkligen är bondens och mänsklighetens fiender. Det är inte endast elakt att förgöra dem, det är enligt min åsikt avskyvärt. Jag anser att denna princip bör omfatta inte endast fågellivet utan allt djurliv. När jag för några år sedan besökte Yellowstones nationalpark såg jag i vattendrag och vackra sjöar fåglar simma omkring helt orädda för människor. De lät förbipasserande komma nära dem, nästan som om de varit tamfåglar, de väntade ingen fara. Jag såg flockar av vackra hjortar dra längs vägens sidor, lika orädda för människors närhet som något husdjur. Detta fyllde mitt hjärta med en frid och en glädje som tycktes vara nästan en försmak av den tid vi hoppas på då ingen skall skada någon annan i landet, särskilt bland Sions invånare. Dessa fåglar skulle, om de skulle komma till andra områden där människor bor, på grund av sin tamhet otvivelaktigt mycket lätt falla offer för jägaren. Detsamma kan sägas om dessa vackra varelser-hjorten och antilopen. Om de skulle vandra bort från parken, bortom det skydd som där upprättats för dessa djur, skulle de naturligtvis bli ett lätt byte för dem som sökte ta deras liv. Jag har aldrig insett varför en människa skulle genomsyras av en blodtörstig önskan att döda och förgöra djurliv. Jag har känt män - och de finns fortfarande ibland oss- som njuter av vad som för dem är en "sport", att jaga fåglar och dräpa dem i hundratal och som kommer hem efter en dags jakt och skryter över hur många oskyldiga fåglar de kunnat döda. Och som dag efter dag, under den säsong då det är lagligt för människor att jaga och döda (fåglarna har då haft en tids beskydd och väntar sig ingen fara) går ut i tjogtal eller hundratal, och ni kan höra deras gevär tidigt på morgonen första dagen, som om stora arméer möts i ett fältslag, och det hemska slaktandet av de oskyldiga fåglarna fortsätter.

Jag anser inte att någon människa borde döda djur eller fåglar om man inte behöver till mat, och då bör han inte döda oskyldiga småfåglar som inte är avsedda som föda för människor. Jag anser det syndigt att människor i sina själar törstar efter att döda nästan allt som besitter liv. Det är fel, och jag har förvånats över framstående män som jag sett, vilkas själar tycks törsta efter utgjutandet av djurens blod. De går ut och jagar hjort, antilop, älg och allt de kan finna, och varför? "För att det är så roligt!" Inte för att de är hungriga och behöver sitt bytes kött, utan därför att de älskar att skjuta och förgöra liv. Jag är helt ense i fråga om detta med den poet som sade med enkla ord:

"Tag icke det liv du ej förmår giva, Ty alla har samma rätt att leva."

- Juvenile Instructor, apr 1913, s 308-309.

Det som närmast sysselsätter era tankar här i dag, vid detta tillfälle, ar antagligen att det skall få ett snabbt slut. Detta gäller emellertid inte de elevers ansträngningar som med heder utexamineras från denna läroanstalt idag. Framför dem ligger en främmande, slingrande, ändlös stig som de ännu inte trampat, men som ändå är väl upptrampad av pilgrimers trötta fötter vilka redan gått över till andra sidan. Denna stig är kantad med allt som finns i livet, allt gott eller ont. De kommer nu i kontakt med livets stora problem, och var och en måste lösa detta problem. Problemet döden - som är andlig midnatt, den oupplysta - själen kommer att lösa sig själv. Liksom vattnet naturligt rinner nerför sluttningen till vårt inlandshavs döda vatten, så leder den naturliga människans gång ned till dödsskuggans mörka dal. Hon behöver inte anstränga sig för att nå detta mål. Genom att lättjefullt följa med alldagliga händelsers ström, når hon det målet alltför snart. Men till livets källa, till tillvarons högplatå, till moralisk, religiös och intellektuell fullhet, pekar sanningens vägvisare evigt uppför strömmen. För att nå denna härliga källa, för att bestiga denna storslagna höjd måste man arbeta. Man måste hejda strömmen, måste klättra uppför sluttningen - måste klättra, arbeta och uthärda. På så sätt kan man lyckas.

Det är mycket viktigt att inleda ett nytt livsskede. Det är inte mindre viktigt att företa denna början på en sund och rätt grundval. Den som tänker klättra upp på Twin Peaks, som tornar upp sig mot himlen sydost om oss, har en lång, tröttsam resa innan han når sitt mål. Berget är inte långt borta först, men om han börjar färdas mot nordväst, så kommer han längre bort från sitt mål ju längre han fortsätter i den riktningen. Det är sant att han kanske kan färdas runt jorden och om han håller riktningen återkomma till utgångspunkten. Men evigheten är ett alltför stort klot att färdas runt. Det är fördelaktigt att inte försöka detta, när det så lätt kan undvikas genom ah börja i rätt riktning. Felsteg är något värdelöst och skadligt. Vi bör alltid med omsorg försöka undvika dem. Misstag, om de nu verkligen är misstag, är aldrig till fördel, och de kan vara ytterst smärt-samma och svåra att rätta till. Men ju förr detta sker desto bättre. Det är modigare och mera hedervärt att genast avsäga sig och fly från felsteg, oavsett vad det just nu tycks kosta, eller att uppriktigt medge ett felsteg och be om förlåtelse därför och sålunda bli kvitt det, än att digna under bördan, vilken är moralisk feghet.

De elever som nu tar examen i denna skola i de olika undervisningsgrenar de valt, är redo att börja tillämpa de kunskaper de erhållit i sina dagliga plikter. Ni kanske skall tillämpa denna kunskap på vårt lands naturresurser och rikedom eller på läsandet av vår tids sociala problem, eller kanske ni skall tillämpa den på er egen och andras vidare intellektuella utveckling. Det ni erhållit genom studier och era lärares hjälp bör användas med vishet och som en hjälp till att uppnå annan och större kunskap.

Vad än er livsinriktning eller ert yrkesval må bli, så minns det stora budet i skrifterna: "Allt vad du förmår uträtta med din kraft, må du söka uträtta; ty i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet." (Pred 9: 10) (I King James' översättning står" ... i graven, dit du går ... " ö a.) Detta skriftställe gäller det timliga livet och döden, och endast dem. Det som är värt att alls utföras, bör utföras väl, trofast och grundligt. De misslyckanden som inträffar i livets legitima strävanden, vilka endast beror på att de är gagnlösa, är mycket få. De allra flesta misslyckanden beror på försummelser, på brist på noggrann uppmärksamhet, på okunnighet eller på oärlighet från individen och inte på uppgiften i sig själv.

Välj yrke med omsorg och med hänsyn tagen till dina kvalifikationer eller möjligheter därtill. Låt det vara värdigt din ädlaste strävan och renaste önskan och engagera dig sedan däri, med allvar, arbeta med hela ditt hjärta och sinne, ägna vederbörlig uppmärksamhet åt allt väsentligt tills du lyckats. Alla ytterligheter bör undvikas. Att helt ägna sig åt ett enda ämne, hur nyttigt det än kan vara, och stänga ögonen för allt annat i livet kan göra en till expert, fanatiker eller ett original, men aldrig till en vis och vidsynt människa. Det är dåraktigt att bli alltför försjunken i materiella ting. Arbete och avkoppling bör gå hand i hand, och ren och obefläckad religionsutövning lättar alla bördor du måste bära och hjälper till att förljuva livet för mången sorgsen själ. Den rätta blandningen av arbete och fritid befrämjar inte endast högsta intellektuella kapacitet utan också det bästa fysiska tillståndet.

Människan är en dubbelvarelse. Hon är andlig och hon är fysisk. Det senare är beroende av det förra för att få intelligens och liv. Kroppen utan anden är död, men anden är en odödlig och oberoende varelse. Den är den viktigare delen. Ändå ägnar människor i regel mera eftertanke och arbete åt kroppen än åt den bättre delen. Ingendera bör försummas, minst av allt den andliga. Detta är sanning, och det är sanningen som gör människor fria. Med sanningen står de, utan den faller de.

Vår världs store Lärare har sagt: "Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar; och I skalen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria." (Joh 8:31-32) Åter: "Sanningen är kunskapen om tingen såsom de äro, såsom de voro och såsom de skola bliva." (L&F 93:24)

Denna kunskap om sanningen, förenad med vederbörlig aktning för den och dess trofasta efterföljelse, utgör sann bildning. Att endast fylla sinnet med kunskap om fakta är inte utbildning. Sinnet måste inte endast besitta kunskap om sanningen, själen måste vörda den, vårda den, älska den som en kostbar ädelsten och människans liv måste styras och formas därav för att dess bestämmelse skall uppfyllas. Sinnet bör inte endast vara fyllt med intelligens, själen bör också fyllas med beundran för och längtan efter ren intelligens, vilken kommer genom kunskap om sanningen. Sanningen kan endast göra den fri som har den och vill behålla den. Guds ord är sanning, och det kommer att bestå för evigt.

Utbilda er inte endast för tiden utan också för evigheten. Det senare är det viktigare. När vi därför fullbordat detta livs studier och genomgår inledningsceremonierna till det storslagna som skall följa, kommer vi att finna att vårt verk inte är fullbordat utan endast påbörjat.

Som avslutning vill jag upprepa en del av första psalmen: "Säll är den man som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta, utan har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag både dag och natt. Han är såsom ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i sin tid, och vars löv icke vissna; och allt vad han gör, det lyckas väl. Icke så de ogudaktiga, utan de äro såsom ag-'¬nar som vinden bortför." - Contributor, årg 16, s 569-571. Tal hållet vid skolavslutning i Latter-day Saints College, Salt Lake City, 5 jun 1895.

Det viktiga är inte hur länge vi lever utan hur väl vi lär livets läxa och utför våra plikter och ansvar gentemot Gud och gentemot varandra. Ett av huvudsyftena med vår tillvaro är att vi skall bli mer lika honom som levde i köttet utan vank - felfri, ren och fläckfri! Kristus kom inte endast för att försona för världens synder, utan också för att vara ett exempel inför alla människor och fastställa normen för Guds fullkomlighet, för Guds lag och för lydnad till Fadern. - Improvement Era, dec 1917, s 104.

Älska sin nästa såsom sig själv? Hur skall man göra det? Om din nästa är i fara, beskydda honom av all din makt. Om du ser din nästas egendom i fara att skadas, beskydda hans egendom som du skulle beskydda din egen, så långt det står i din makt. Om din nästas pojke eller flicka är på väg att gå vilse, gå direkt till din nästa i en anda av kärlek och hjälp honom återvinna sitt barn. Hur skall vi älska vår nästa som vi älskar oss själva. Det är den enklaste sak i världen. Men alltför många människor är själviska och trångsynta och har inte så omfattande känsloengagemang att de når ut till och tar hänsyn till nästans välgång och nytta. De begränsar sig till sin egen bestämda nytta, välsignelse och välmåga och verkar säga: "Må min nästa ta hand om sig själv." Detta är inte den anda som bör karaktärisera en sista dagars helig. - Improvement Era, dec 1917, s 103, 104.

Vi har kommit för att fråga er om ni strikt följer de två stora buden: "Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd ... och din nästa såsom dig själv." (Improvement Era, dec 1917, s 98. Matt 22:34-40.) OTACKSAMHETENS SYND. Jag tror också att en av de största synder som jordens invånare är skyldiga till i dag är otacksamhetens synd, bristen på erkännande av Gud och hans rätt att styra och kontrollera. Vi ser en man växa upp med utomordentliga gåvor eller med stor intelligens, och han är behjälplig i att utveckla någon stor princip. Han och världen tillskriver hans geni och visdom honom själv. Han tillskriver sin framgång sin egen energi, sitt arbete och sin intellektuella kapacitet. Han erkänner inte Guds hand i någonting som är förbundet med ·hans framgång, utan förbiser honom helt och hållet och tar själv äran. Detta gäller nästan hela världen. I alla stora nutida upptäckter inom vetenskap, konst, mekanik och inom andra materiella framsteg i vår tidsålder säger världen: "Vi har utfört det." Den enskilde säger: "Jag har utfört det", och han ger varken ära eller erkännande åt Gud. Jag läser nu i uppenbarelser genom profeten Joseph Smith att Gud, på grund av detta. Inte har behag till jordens invånare utan är vred på dem emedan de inte vill erkänna hans hand i allting. - Deseret Weekly News, 1884, s 130. L&F 59:21.

Jag försäkrar er att jag känner mig tacksam för mina vänners kärlek, böner och stöd, och jag önskar allvarligt göra mig förtjänt av deras förtroende. Personligen har jag inga fiender. Mina fiender är inte mina, de är hans vilken jag försöker tjäna! Djävulen bryr sig inte mycket om mig. Jag är obetydlig, men han hatar prästadömet, vilket är efter Guds Sons sätt! Jag älskar mina vänner, och jag hyser medömkan med mina fiender. - Brev till äldste Joseph E Taylor, 16 nov 1917. - Life of Joseph F Smith, s 351.