Från 1901 till 1970 presiderade fyra profeter över en expanderande kyrka ? Joseph F Smith, Heber J Grant, George Albert Smith och David O McKay. Dessa presidenter bevittnade övergången från transport med häst och vagn till raketfärder till yttre rymden. Två världskrig och en global depression prövade de heliga. Under denna period byggdes nio tempel. År 1901 fanns det omkring 300.000 medlemmar i 50 stavar, och år 1970 fanns det i kyrkan över 2.800.000 medlemmar indelade i 500 stavar över hela världen.
President Joseph F Smith
År 1838, mitt under de värsta förföljelserna i Missouri, föddes Joseph F Smith i ett litet skjul i närheten av tempelplatsen i Far West. Vid tidpunkten för Josephs födelse var hans far, Hyrum Smith, fängslad i Richmond, Missouri, och hans mor, Mary Fielding Smith, var lämnad ensam att ta hand om sina barn.
Den unge Joseph flyttade med sin familj från Missouri till Nauvoo, Illinois, där en händelse inträffade som han skulle komma att minnas under resten av sitt liv ? mordet på hans far och farbror i Carthagefängelset. Joseph glömde aldrig när han såg sin far för sista gången, när han på hästryggen på väg till Carthage lyfte upp sin son, kysste honom och satte ner honom. Han kunde inte heller glömma den fruktansvärda känslan när en granne knackade på fönstret mitt i natten för att berätta för hans mor att Hyrum hade dödats. Åsynen av hans far och farbror som låg i sina kistor i Mansion House i Nauvoo förbleknade aldrig i hans minne.
Pojken Joseph blev nästan man över en natt. När Mary Fielding Smith och hennes familj förenade sig med uttåget från Nauvoo var den sjuårige Joseph kusk på en av hennes vagnar. Joseph var 13 när hans mor dog och lämnade honom föräldralös, och innan han fyllt 16 åkte han iväg på mission till Sandwichöarna (nuvarande Hawaii). Inom tre månader efter ankomsten till Honolulu talade han det inhemska modersmålet flytande, en andlig gåva som förlänats honom av äldste Parley P Pratt och Orson Hyde i de tolv, vilka avskilde honom. När han var 21 gav han sig iväg på en annan mission, denna gång i tre år på de brittiska öarna.
Joseph var endast 28 år när president Brigham Young kände sig manad att ordinera honom till apostel. Under de därpå följande åren verkade han som rådgivare till fyra presidenter i kyrkan. När Lorenzo Snow avled i oktober 1901 blev Joseph F Smith kyrkans sjätte president. Han var väl känd för sin förmåga att utveckla och försvara evangeliets sanningar. Hans predikningar och skrifter sammanställdes till en bok med titeln Evangeliets lära, vilken har blivit en av kyrkans viktigaste doktrinära texter.
Under det tjugonde århundradets inledande decennier gick kyrkan framåt på flera viktiga sätt. Med den fortsatta betoningen på tiondelagen och de heligas trofasta gensvar kunde kyrkan betala av alla sina skulder. En period av framgång följde vilken gjorde det möjligt för kyrkan att bygga tempel, kapell och besökscentra, och att köpa upp kyrkans historiska platser. Kyrkan byggde också den administrationsbyggnad i Salt Lake City som fortfarande fungerar som huvudkontor.
President Smith insåg behovet av tempel över hela världen. Vid en konferens i Bern, Schweiz, år 1906, sträckte han ut sin hand och förkunnade: "Tiden kommer när detta land ska vara fullt med tempel dit ni kan resa för att återlösa era döda."X1X De sista dagars heligas första tempel i Europa, templet i Schweiz, invigdes nästan en halvt sekel senare i en förort till den stad där president Smith hade uttalat sin profetia. President Smith invigde markområden för ett tempel i Cardston, Alberta, Canada, år 1913 och för ett tempel på Hawaii år 1915.
Från och med 1900-talets början uppmuntrade kyrkans ledare de heliga att stanna kvar i sina egna länder istället för att samlas i Utah. År 1911 gjorde Joseph F Smith och hans rådgivare i första presidentskapet detta uttalande: "Det är önskvärt att vårt folk stannar kvar i sina egna länder och bildar stadigvarande församlingar som hjälper till med proselyteringsarbetet."X2X
Sex veckor före sin död erhöll president Smith en viktig uppenbarelse om de dödas återlösning. I en syn såg han Frälsarens verksamhet i andevärlden och fick veta att trofasta heliga har möjlighet att fortsätta undervisa om evangeliet i andevärlden. Uppenbarelsen tillfogades Den kostbara pärlan år 1976 och år 1979 överfördes den till Läran och förbunden som kapitel 138.
President Heber J Grant
Strax före sin död i november 1918 fattade president Joseph F Smith handen på Heber J Grant, som då var president för de tolv, och sade: "Herren välsigne dig, min pojke, Herren välsigne dig, du har ett stort ansvar. Kom alltid ihåg att detta är Herrens verk, och inte människans. Herren är större än någon människa. Han vet vem han vill ska leda hans kyrka, och han gör aldrig några misstag."X3X Heber J Grant blev kyrkans sjunde president vid 62 års ålder, efter att ha verkat som apostel sedan 1882.
Som ung man och under hela sitt liv visade Heber en osedvanlig beslutsamhet när det gällde att uppnå sina mål. Som enda barn uppfostrad av en mor som var änka blev han något beskyddad från andra pojkars aktiviteter i motsvarande ålder. När han försökte komma med i ett basebollag blev han retad för sin klumpighet och bristande skicklighet och fick inte vara med i laget. I stället för att bli nedslagen tillbringade han många timmar med att intensivt träna på att kasta boll, och slutligen blev han medlem av ett annat lag som vann flera lokala mästerskap.
Som barn ville han bli bokhållare när han fick veta att det skulle ge mycket mera betalt än hans arbete som skoputsare. På den tiden krävdes det en god handstil för att vara bokhållare, men hans handstil var så dålig att två av hans vänner sade att den liknade kråkfötter. Ännu en gång blev han inte nedslagen utan tillbringade många timmar med att lära sig skriva. Han blev välkänd för sin förmåga att skriva vackert, och undervisade så småningom i skrivkonst vid universitetet, och han blev ofta ombedd att skriva viktiga dokument. Han var ett stort föredöme för många människor som såg hans beslutsamhet att göra sitt bästa för att tjäna Herren och sina medmänniskor.
President Grant var en klok och framgångsrik affärsman vars färdigheter hjälpte honom att leda kyrkan genom en världsomfattande ekonomisk depression och de personliga problem som blev följden därav. Han trodde fullt och fast på oberoendets princip och förtröstan på Herren och sitt eget hårda arbete, inte på regeringen. Han välsignade många behövande människor med de pengar han förtjänade.
På 1930-talet kämpade de heliga, liksom många andra människor i världen, med arbetslöshet och fattigdom under den stora depressionen. Som en följd av en uppenbarelse från Herren år 1936 upprättade president Grant kyrkans välfärdsprogram för att hjälpa de behövande och för att hjälpa alla medlemmar att bli oberoende. Första presidentskapet sade om detta program: "Vårt primära ändamål var att, så långt det är möjligt, upprätta ett system under vilket lättjans förbannelse skulle krossas, det onda som följer av allmosor avlägsnas och oberoende, flit, sparsamhet och självrespekt återigen upprättas och få en plats bland vårt folk. Kyrkans mål är att hjälpa människorna att hjälpa sig själva. Arbetet måste återigen få en framträdande plats som den förhärskande principen i kyrkans medlemmars liv."X4X
President J Reuben Clark jr, som verkade som rådgivare i första presidentskapet under 28 år, framhöll: "Det verkligt långsiktiga syftet med välfärdsplanen är att bygga upp karaktären hos kyrkans medlemmar, givare och tagare, befria allt det bästa inom dem, och få andens dolda rikedom att blomstra."X5X
En allmän välfärdskommitté upprättades år 1936 med överinseende över kyrkans välfärdsarbete. Harold B Lee, president för Pioneers stav, utsågs till kommitténs verkställande chef. Senare utvecklades Deseret Industries butiker för att hjälpa arbetslösa och handikappade, och lantbruk och produktionsprojekt skapades för att hjälpa de behövande. Välfärdsprogrammet fortsätter att vara till välsignelse för tusentals människor idag, både behövande medlemmar i kyrkan och andra som är utblottade över hela världen.X6X
Medan missionsarbetet fortsatte i allt snabbare takt var president Grant förmedlande länk vid en mycket ovanlig omvändelse. När Vincenzo di Francesca, en italiensk präst, gick på en gata i New York City på väg mot sin kyrka såg han en bok utan omslag ligga i en tunna fylld med aska. Han plockade upp boken, vände på sidorna, och såg för första gången namnen Nephi, Mosiah, Alma och Moroni. Han kände sig manad att läsa boken även om han inte kände till namnet på den eller dess ursprung, och fråga Herren om den var sann. När han gjorde det sade han att "en lyckokänsla, som om jag hade funnit något värdefullt och extraordinärt, vederkvickte min själ och ingav mig en glädje som mänskligt språk inte kan finna ord att beskriva." Han började att predika bokens principer för sin kyrkas medlemmar. Hans ledare i kyrkan tillrättavisade honom för detta och till och med uppmanade honom att bränna boken, vilket han vägrade att göra.
Senare återvände han till Italien där han år 1930 fick veta att boken utgivits av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Han skrev ett brev till kyrkan i Utah vilket vidarebefordrades till president Grant. President Grant skickade ett exemplar av Mormons bok på italienska och överlämnade hans namn till presidenten för europeiska missionen. Krigets svårigheter hindrade Vincenzo från att bli döpt under många år, men slutligen, den 18 januari 1951, kunde han bli medlem i kyrkan som den förste personen som döptes på ön Sicilien. Fem år senare erhöll han sin begåvning i templet i Schweiz.X7X
Den 6 maj 1922 invigde president Grant kyrkans första radiostation. Två år senare började stationen sända från generalkonferensen, vilket gav många fler av kyrkans medlemmar möjlighet att lyssna till generalauktoriteternas budskap. Inte långt därefter, i juli 1929, gick det första programmet av Music and the Spoken Word med tabernakelkören ut via etern. Det skulle komma att sändas varje vecka med inspirerande musik och ett muntligt budskap. Detta program har fortsatt sina sändningar varje vecka och pågår än.
President Grant avled den 14 maj 1945. Hans 27 år som president för kyrkan överträffas i längd endast av Brigham Young.
President George Albert Smith
George Albert Smith efterträdde Heber J Grant som kyrkans president. President Smith, vars liv exemplifierade den glädje som ligger i att efterleva evangeliet, vittnade: "Varje lycka och glädje värd namnet har varit en följd av åtlydnad till Guds bud och iakttagande av hans råd och förmaningar."X8X
Åtlydnad till Guds befallningar och kyrkans ledares råd hade varit ett rättfärdigt mönster i president Smiths familj i generationer. Sitt namn fick han efter sin farfar, George A Smith, som var kusin till profeten Joseph och rådgivare till president Brigham Young. George Alberts far, John Henry Smith, verkade i första presidentskapet under Joseph F Smith. Vid 33 års ålder kallades George Albert Smith till de tolvs kvorum. Från 1903 till 1910 verkade John Henry och George Albert tillsammans inom de tolvs kvorum, vilket var enda gången i denna tidsutdelning som far och son samarbetade i detta kvorum.
De 42 år som George Albert Smith verkade i de tolvs kvorum var fyllda av upphöjt tjänande, trots perioder av dålig hälsa. Hans ögon skadades av solen under hans tid som inspektör för järnvägen i södra Utah, och operationen som skulle återställa hans syn misslyckades. Utökade krav och fordringar på hans tid försvagade hans bräckliga kropp och år 1909 kollapsade han av utmattning. Läkarens ordination om total vila undergrävde hans självförtroende, skapade känslor av misslyckande och förvärrade hans oro.
Under denna svåra tid hade George en dröm i vilken han såg en vacker skog i närheten av en sjö. När han vandrat en bit in i skogen kände han igen sin älskade farfar, George A Smith, som kom emot honom. George skyndade sig framåt, men när hans farfar närmade sig stannade han till och sade: "Jag skulle vilja veta vad du har gjort med mitt namn." Ett livspanorama passerade revy genom Georges sinne och han svarade ödmjukt: "Jag har aldrig gjort någonting med ditt namn som du behöver skämmas för." Denna dröm gav George förnyad andlig och fysisk kraft och han kunde strax återvända till sitt arbete. Senare beskrev han ofta händelsen som en viktig vändpunkt i hans liv.X9X
Under president George Albert Smiths ämbetstid, som varade från 1945 till 1951, nådde antalet medlemmar i kyrkan upp till en miljon, templet i Idaho Falls invigdes och missionsarbetet återupptogs efter andra världskriget.
Dessutom vidtogs åtgärder för att hjälpa de europeiska heliga som hade utblottats som en följd av kriget. Kyrkans medlemmar i Förenta Staterna uppmuntrades att bidra med kläder och andra varor. President Smith sammanträffade med Harry S Truman, Förenta Staternas president, för att få tillstånd att sända den insamlade maten, kläderna och sängkläderna till Europa. President Smith beskrev mötet på följande sätt:
President Truman sade: "'Varför vill ni skeppa över det dit? Deras pengar är inte värda någonting.'
Jag sade: 'Vi vill inte ha deras pengar.' Han tittade på mig och sade: 'Ni menar inte att ni ska ge det till dem?'
Jag sade: 'Naturligtvis vill vi ge det till dem. De är våra bröder och systrar och de befinner sig i nöd. Gud har välsignat oss med ett överskott och om vi får hjälp av regeringen skulle vi med glädje skicka över det.'
Han sade: 'Ni är på rätt spår', och tillade, 'vi är glada om vi kan hjälpa er på något sätt.'"X10X
Medan donationerna sorterades och paketerades i Utah för att skeppas över havet kom president Smith för att bevittna förberedelserna. Tårarna rann nerför hans kinder när han såg den stora mängd artiklar som man så generöst hade bidragit med. Efter några minuter tog han av sig sin nya ytterrock och sade: "Var snäll och skicka med den här." Även om flera människor som stod i hans närhet sade att han behövde sin ytterrock denna kalla, vintriga dag, insisterade han på att den skulle skickas iväg.X11X
Äldste Ezra Taft Benson i de tolvs kvorum fick i uppgift att återigen öppna missionerna i Europa, se till att välfärdsförnödenheterna delades ut, och att de heligas andliga behov tillgodosågs. Ett av äldste Bensons första besök var till en konferens för de heliga i Karlsruhe, en tysk stad vid floden Rhen. Äldste Benson sade om denna upplevelse:
"Slutligen hittade vi fram till mötesplatsen, en delvis utbombad byggnad mitt inne i ett kvarter. De heliga hade haft möte i ungefär två timmar och väntade på oss. De hoppades att vi skulle komma dit eftersom ryktet hade nått dem att vi kanske skulle besöka konferensen. Och för första gången i mitt liv såg jag då nästan en hel församling i tårar när vi gick upp på förhöjningen, och när de till sist insåg, efter sex eller sju långa år, att representanter från Sion, som de uttryckte det, slutligen hade återvänt till dem ... När jag tittade in i deras uppåtvända ansikten, bleka, tunna ? många av de heliga var klädda i trasor, några var barfota ? kunde jag se trons ljus i deras ögon när de bar vittne om gudomligheten i detta stora verk i de sista dagarna, och uttryckte sin tacksamhet för Herrens välsignelser."X12X
En av äldste Bensons många ansvarsuppgifter var att överinse utdelandet av 127 järnvägsvagnar med mat, kläder, sängkläder och medicin över hela Europa. Åratal senare när president Thomas S Monson invigde ett nytt kapell i Zwickau, Tyskland, kom en äldre broder fram med tårar i ögonen och bad om en hälsning till president Ezra Taft Benson. Han sade att "han skulle säga till honom att han räddade livet på mig och många andra bröder och systrar i mitt hemland, tack vare den mat och de kläder som han förde med sig från kyrkans medlemmar i Amerika."X13X
De heliga i Holland fick tillfälle att kristuslikt tjäna de svältande heliga i Tyskland. De holländska medlemmarna hade lidit mycket under kriget och därefter hade de fått välfärdshjälp från kyrkans medlemmar i Förenta Staterna. På våren 1947 blev de ombedda att själva inleda ett välfärdsprojekt, vilket de gjorde med entusiasm. De planterade huvudsakligen potatis och förväntade sig en riklig skörd.
Vid denna tidpunkt kom president Walter Stover från östtyska missionen till Holland och, med tårar i ögonen, berättade han om den hunger och ödeläggelse som kyrkans medlemmar i Tyskland hade drabbats av. President Cornelius Zappey, presidenten för den nederländska missionen, frågade sina medlemmar om de kunde ge sin växande potatis till de tyska medlemmarna, som hade varit deras fiender under kriget. Medlemmarna samtyckte villigt och började bevaka sina potatisskördar med större intresse. Skörden blev mycket större än någon hade förväntat sig och de holländska heliga kunde skicka 75 ton potatis till sina bröder och systrar i Tyskland. Ett år senare sände de holländska heliga 90 ton potatis och 9 ton sill till de heliga i Tyskland.X14X
Den kristuslika kärlek som dessa heliga visade var typisk för president George Albert Smith, som i hög grad utstrålade Kristi kärlek. Han sade: "Jag kan säga till er, mina bröder och systrar, att de lyckligaste människorna i världen är de som älskar sin nästa som sig själva och visar sin tacksamhet för Guds välsignelser genom det sätt varpå de lever."X15X
President David O McKay
David O McKay var rådgivare till president George Albert Smith i första presidentskapet. På våren 1951, när det verkade som om president Smiths hälsa hade blivit något bättre, beslutade sig president McKay och hans hustru, Emma Rae, att lämna Salt Lake City för att åka på en uppskjuten semesterresa till Kalifornien. De stannade till i S:t George, Utah, för att övernatta där. När president McKay vaknade upp tidigt nästa morgon fick han en bestämd känsla av att han borde återvända till kyrkans huvudkontor. Bara några dagar efter hans ankomst till Salt Lake City drabbades president Smith av ett slaganfall som ledde till hans död den 4 april 1951. David O McKay blev därefter kyrkans nionde president.
President McKay hade förberetts väl för att leda kyrkan. Som ett barn på åtta år fick han påta sig en mans ansvar i huset när hans far kallades på mission till de brittiska öarna. Två av hans äldre systrar hade nyligen avlidit, hans mor väntade ännu ett barn och hans far tyckte att ansvaret för gården var för stort att läggas på Davids mor. Under dessa omständigheter sade broder McKay till sin hustru: "Naturligtvis är det omöjligt för mig att ge mig iväg." Syster McKay tittade på honom och sade: "Naturligtvis måste du acceptera det, du behöver inte oroa dig för mig. David O och jag kommer att sköta det här fint!"X16X Föräldrarnas tro och hängivenhet inpräntade i den unge David en önskan att tjäna Herren under hela sitt liv. Han kallades till de tolvs råd år 1906 vid 32 års ålder, och han verkade i detta råd och i första presidentskapet (som rådgivare till president Heber J Grant och president George Albert Smith) i 45 år innan han blev president för kyrkan.
President McKay påbörjade ett omfattande resschema som förde honom till medlemmarna i en kyrka som hade blivit världsomfattande. Han besökte heliga i Storbritannien och Europa, Sydafrika, Latinamerika, södra Stilla havet och andra platser. Medan han var i Europa vidtog han preliminära arrangemang för tempelbyggen i London och Schweiz. Innan han hade avslutat sin period som president hade han besökt nästan hela världen, och välsignat och inspirerat kyrkans medlemmar.
President McKay gav förnyad betoning på missionsarbetet genom att vädja till varje medlem att besluta sig för att föra in åtminstone en ny medlem i kyrkan varje år. Han blev välkänd för sin upprepade uppmaning: "Varje medlem en missionär."
I ett försök att öka heltidsmissionärernas effektivitet skickades år 1952 den första officiella proselyteringsplanen till missionärer över hela världen. Den hade titeln A Systematic Program for Teaching the Gospel ("Ett systematiskt program för undervisning om evangeliet"). Den innehöll sju missionärslektioner som betonade vikten av undervisning med Anden och som gav tydlig undervisning om gudomen, frälsningsplanen, avfallet och återställelsen och betydelsen av Mormons bok. Antalet människor som blev medlemmar i kyrkan ökade dramatiskt över hela världen. År 1961 sammankallade kyrkans ledare det första seminariet för samtliga missionspresidenter, och de undervisades om att uppmuntra familjerna att kontakta sina vänner och grannar och därefter låta missionärerna undervisa dem i deras hem. Ett språkutbildningsprogram för nyligen kallade missionärer upprättades år 1961, och senare byggdes en missionärsskola.
Under president McKays ämbetstid planterades frön för kyrkans tillväxt i Asien av medlemmar i kyrkan som tillhörde det militära. En ung menig från American Fork i Utah, som utförde sin militärtjänst i Sydkorea, lade märke till att soldater från Förenta Staterna som träffade civila från Korea, tvingade koreanerna att hoppa åt sidan när soldaterna passerade. Men den unge medlemmen i kyrkan var annorlunda och flyttade sig för koreanerna som fick använda gångstigarna. Han ansträngde sig också för att lära sig deras namn och hälsade vänligt på dem när han gick förbi. En dag gick han till mässen med fem av sina vänner. Matkön var mycket lång och därför väntade han en stund vid ett bord. Snart närmade sig en korean med en bricka mat. Soldaten pekade på det enda strecket i gradbeteckningen och sade: "Du behöver inte servera mig. Jag är bara menig." Koreanen svarade: "Jag serverar dig. Du är en första klassens kristen."X17X
År 1967 hade missionärerna och militärerna varit så framgångsrika i att undervisa om evangeliet i Korea att Mormons bok översattes till koreanska, och snart täcktes landet av stavar och församlingar.
Missionärerna hade också stor framgång i Japan. Efter andra världskriget hade kyrkans medlemmar i Japan oregelbundna kontakter med kyrkans representanter under några år. Men sista dagars heliga-militärer som var stationerade i Japan efter kriget hjälpte kyrkan att växa sig starkare. År 1945 blev Tatsui Sato imponerad av sista dagars heliga-militärer som avböjde att dricka te, och han ställde frågor till dem som ledde till hans dop och till att flera av hans familjemedlemmar döptes följande år. Elliot Richards döpte Tatsui, och Boyd K Packer, en militär som senare kom att bli medlem av de tolvs kvorum, döpte syster Sato. Familjen Satos hem fungerade som mötesplats för många japaner som där för första gången hörde budskapet om det återställda evangeliet. Strax öppnade sista dagars heliga-missionärer, som hade stridit mot japanerna under andra världskriget, japanska städer för missionsarbetet.
Även om kyrkans närvaro på Filippinerna också kan spåras till amerikanska militärers och andras ansträngningar efter andra världskriget, påbörjade kyrkan sin starka tillväxt där år 1961. En ung filippinsk kvinna som inte var medlem i kyrkan fick höra talas om Mormons bok och träffade flera sista dagars heliga. Följden blev att hon kände sig manad att vända sig till regeringstjänstemän som hon kände, för att be om tillåtelse för sista dagars heliga-missionärer att komma till Filippinerna. Godkännandet gavs och bara månader senare återinvigde äldste Gordon B Hinckley i de tolvs kvorum landet för missionsarbete.
Som en följd av kyrkans dramatiska tillväxt under 1950-talet tillkännagav president McKay prästadömets korrelationsprogram. En kommitté, med äldste Harold B Lee i de tolvs kvorum som ordförande, utsågs till att leda en grundlig genomgång av samtliga program i kyrkan för att se hur väl de tillgodosåg kyrkans viktigaste målsättningar. År 1961, med första presidentskapets godkännande, tillkännagav äldste Lee att riktlinjer skulle utvecklas för att styra planerandet, författandet och genomförandet av alla kyrkans studiekurser. En stor del av detta material hade tidigare utvecklats av kyrkans biorganisationer. Denna nya inriktning gjorde det möjligt att undvika onödig dubblering av program och lektionsmaterial, så att evangeliet på ett bättre sätt kunde undervisas till medlemmar av alla åldrar och språkgrupper i en världsomfattande kyrka.
Kyrkan genomförde också andra förändringar för att mer effektivt samordna samtliga program och aktiviteter ? bland annat välfärdsprogrammet, missionsarbetet och släktforskningsarbetet ? så att de bättre kunde utföra kyrkans uppgift. Hemundervisningen, som hade varit en del av kyrkan sedan Joseph Smiths tid, betonades på nytt på 1960-talet som ett sätt att ta hand om samtliga medlemmars andliga och timliga behov. Möteshusbibliotek upprättades för att förbättra undervisningen, och ett lärarutbildningsprogram sattes också igång. År 1971 började kyrkan publicera tre engelskspråkiga tidningar under generalauktoriteternas ledning: Friend för barnen, New Era för ungdomar och Ensign för vuxna. Vid ungefär denna tidpunkt slog kyrkan samman sina utländska tidningar som tidigare oberoende av varandra hade publicerats av olika missioner. En tidning översätts nu till många språk och skickas ut till kyrkans medlemmar över hela världen.
President David O McKay hade länge betonat betydelsen av hemmet och familjen som en källa till lycka och det säkraste skyddet mot nutidens prövningar och frestelser. Han talade ofta om den kärlek han kände till sin familj och det orubbliga stöd han fick från sin hustru, Emma Rae. Under president McKays ledarskap blev bruket att hålla hemafton varje vecka återigen starkt betonat som ett sätt för föräldrar att komma närmare sina barn och att undervisa dem om evangeliets principer.
Hjälpföreningen stödde profeten i att betona vikten av att stärka hemmet och familjen. Sedan begynnelsen i Nauvoo hade Hjälpföreningen vuxit till att omfatta hundratusentals kvinnor över hela världen, som i sina egna liv och i sina familjer välsignades genom den undervisning och det umgänge som de fick genom Hjälpföreningen. Från 1945 till 1974 hette Hjälpföreningens president Belle S Spafford, en duglig ledare som också erhöll nationellt erkännande när hon verkade som president för Förenta Staternas nationella kvinnoråd från 1968 till 1970.
President McKay avled i januari 1970 vid 96 års ålder. Han hade presiderat över kyrkan i nästan 20 år, under en tid då kyrkans medlemsantal hade ökat nästan tre gånger och stora steg hade tagits för att föra ut evangeliets budskap till hela världen.
Kyrkan upprättade välfärdsfarmer för att hjälpa behövande med mat. Kyrkans medlemmar bidrog med arbete, vilket illustreras av dessa heliga som arbetade på en sockerbetsfarm år 1933.
President Cornelius Zappey och missionärer i den nederländska missionen tar hand om välfärdspotatis till tyska heliga, år 1947
President David O McKay som ung pojke tillsammans med sin familj. David sitter i sin fars knä.