Zeniffs uppteckning – En berättelse om hans folk från den tid då de lämnade Zarahemlas land fram till den tid då de befriades ur lamaniternas händer.
Omfattar kapitel 9 till och med 22.
Zeniff leder en grupp från Zarahemla för att ta Lehi-Nephis land i besittning – Lamaniternas kung låter dem få ärva landet – Det uppstår krig mellan lamaniterna och Zeniffs folk. Omkring 200–187 f.Kr.
1 Jag, Zeniff, hade fått undervisning i allt rörande nephiternas språk och hade kunskap om aNephis land, eller mina fäders första arveland, och hade sänts som spion bland lamaniterna för att jag skulle kunna spionera på deras styrkor så att vår här skulle kunna anfalla dem och förgöra dem – men då jag såg det som var gott ibland dem, ville jag att de inte skulle förgöras.
2 Därför tvistade jag med mina bröder i vildmarken, för jag ville att vår styresman skulle sluta fördrag med dem. Men han, som var en sträng och blodtörstig man, befallde att jag skulle dräpas. Men jag räddades genom stor blodsutgjutelse, för far stred mot far och bror mot bror, till dess större delen av vår här var förgjord i vildmarken. Och de av oss som skonats återvände till Zarahemlas land för att berätta vad som hänt för deras hustrur och deras barn.
3 Och ändå, eftersom jag var alltför ivrig att ärva våra fäders land, samlade jag alla som ville gå upp och ta landet i besittning, och började återigen färden ut i vildmarken för att gå upp till landet. Men vi blev slagna med hungersnöd och svåra lidanden eftersom vi var sena att komma ihåg Herren, vår Gud.
4 Ändå slog vi efter många dagars vandring i vildmarken upp våra tält på den plats där våra bröder hade dräpts, vilket var nära våra fäders land.
5 Och det hände sig att jag med fyra av mina män återigen gick in i staden, in till kungen, för att få reda på kungens inställning och för att få veta om jag fick komma in med mitt folk och fredligt ta landet i besittning.
6 Och jag gick in till kungen, och han slöt förbund med mig om att jag skulle kunna besitta Lehi-Nephis land och Shiloms land.
7 Och han befallde även att hans folk skulle lämna landet, och jag och mitt folk gick in i landet för att kunna ta det i besittning.
8 Och vi började bygga byggnader och reparera stadsmurarna, ja, det vill säga staden Lehi-Nephis och staden Shiloms murar.
9 Och vi började bruka jorden, ja, med alla slags fröer: med frön från majs och från vete och från korn och med neas och med sheum och med fröer från alla slags frukter. Och vi började föröka oss och få framgång i landet.
10 Se, det var kung Lamans lömska och listiga plan att abringa mitt folk i träldom som gjorde att han upplät landet så att vi kunde besitta det.
11 Och det hände sig därför att sedan vi vistats i landet i tolv års tid, började kung Laman bli orolig för att mitt folk på något sätt skulle bli så starkt i landet att de inte skulle kunna övervinna dem och bringa dem i träldom.
12 Och de var ett lättjefullt och aavgudadyrkande folk, och därför ville de bringa oss i träldom så att de kunde frossa på våra händers arbete, ja, så att de kunde mätta sig med våra betesmarkers hjordar.
13 Därför hände det sig att kung Laman började hetsa sitt folk till att strida mot mitt folk. Därför började det bli krig och stridigheter i landet.
14 För i det trettonde året av min regering i Nephis land, när mitt folk vattnade och utfodrade sina hjordar och plöjde sina åkrar långt söderut i Shiloms land, anfölls de av en talrik hop lamaniter som började dräpa dem och stjäla deras hjordar och majsen på deras åkrar.
15 Ja, och det hände sig att alla som inte blev upphunna flydde ända in i staden Nephi, och bad mig om beskydd.
16 Och det hände sig att jag beväpnade dem med bågar och med pilar, med svärd och med kroksablar och med klubbor och med slungor och med alla slags upptänkliga vapen, och jag och mitt folk gick ut till kamp mot lamaniterna.
17 Ja, i Herrens kraft gick vi ut till kamp mot lamaniterna, för jag och mitt folk ropade mäktigt till Herren och bad att han skulle befria oss ur våra fienders händer, för vi väcktes till hågkomst om våra fäders befrielse.
18 Och Gud ahörde våra rop och besvarade våra böner, och vi drog ut i hans kraft. Ja, vi drog ut mot lamaniterna och under en dag och en natt nedgjorde vi tre tusen och fyrtiotre. Vi nedgjorde dem ända till dess vi hade drivit dem ut ur vårt land.
19 Och med mina egna händer hjälpte jag själv till att begrava deras döda. Och se, till vår stora sorg och klagan hade två hundra och sjuttionio av våra bröder blivit dräpta.