En berättelse om Alma och Herrens folk, som drevs ut i vildmarken av kung Noas folk.
Omfattar kapitel 23 och 24.

Alma vägrar att vara kung — Han verkar som högpräst — Herren tuktar sitt folk, och lamaniterna erövrar Helams land — Amulon, ledare för kung Noas ogudaktiga präster, regerar under lamaniternas kung. Omkring 145–121 f Kr.
  1 Nu hade Alma blivit varnad av Herren för att kung Noas härar skulle överfalla dem och hade meddelat sitt folk detta, varför de samlade sina hjordar och tog en del av sin säd och begav sig ut i vildmarken framför kung Noas härar.
  2 Och Herren styrkte dem så att kung Noas folk inte kunde hinna upp dem för att förgöra dem.
  3 Och de flydde åtta dagsresor ut i vildmarken.
  4 Och de kom till ett land, ja, ett mycket vackert och behagligt land, ett land med rent vatten.
  5 Och de slog upp sina tält och började bruka jorden och började bygga byggnader, ja, de var flitiga och arbetade mycket hårt.
  6 Och folket önskade att Alma skulle bli deras kung, ty han var älskad av sitt folk.
  7 Men han sade till dem: Se, det är inte rådligt att vi skall ha en kung. Ty så säger Herren: Ni skall inte avärdera en människa högre än en annan, och den ene skall inte anse sig stå över den andre. Därför säger jag er att det inte är rådligt att ni skall ha en kung.
  8 Dock, om det vore möjligt att ni alltid kunde ha rättfärdiga män till kungar skulle det vara bra för er att ha en kung.
  9 Men kom ihåg kung Noas och hans prästers aondska. Och jag själv var bfångad i en snara och gjorde mycket som var avskyvärt i Herrens ögon, vilket orsakade mig smärtsam omvändelse.
  10 Dock, efter många aprövningar hörde Herren mina rop och besvarade mina böner och har gjort mig till ett redskap i sina händer till att bringa b många av er till kunskap om hans sanning.
  11 Dock berömmer jag mig inte av detta, ty jag är själv ovärdig berömmelse.
  12 Och nu säger jag er: Ni har varit förtryckta av kung Noa och har varit i träldom under honom och hans präster och har av dem förletts till ondska. Därför var ni bundna med ondskans aband.
  13 Och eftersom ni nu genom Guds makt har befriats från dessa bojor, ja, ur kung Noas och hans folks händer och även från ondskans bojor, så önskar jag att ni skall astå fasta i denna bfrihet varigenom ni har gjorts fria och att ni inte tillåter cnågon människa att bli kung över er.
  14 Och låt inte heller någon vara er alärare eller präst såvida han inte är en Guds man som vandrar på hans vägar och håller hans bud.
  15 På så sätt undervisade Alma folket om att varje människa skulle aälska sin nästa som sig själv, så att det inte skulle finnas några bstridigheter bland dem.
  16 Och se, Alma var deras ahögpräst, eftersom han var deras kyrkas grundare.
  17 Och det hände sig att ingen fick amyndighet att predika eller undervisa utom genom honom från Gud. Därför invigde han alla deras präster och alla deras lärare. Och inga andra än rättfärdiga män invigdes.
  18 Därför vakade de över sitt folk och anärde dem med sådant som hörde rättfärdigheten till.
  19 Och det hände sig att de började få stor framgång i landet. Och de kallade landet Helam.
  20 Och det hände sig att de förökade sig och hade stor framgång i Helams land. Och de byggde en stad, som de kallade staden Helam.
  21 Ändå finner Herren för gott att atukta sitt folk. Ja, han prövar deras btålamod och deras tro.
  22 Men var och en som sätter sin alit till honom han skall bli bupphöjd på den yttersta dagen. Ja, och så skedde med detta folk.
  23 Ty se, jag skall visa er att de försattes i träldom och att ingen kunde befria dem utom Herren deras Gud, ja, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud.
  24 Och det hände sig att han befriade dem, och han visade dem sin mäktiga kraft, och stor blev deras glädje.
  25 Ty se, det hände sig medan de var i Helams land, ja, i staden Helam, medan de brukade jorden runt omkring, att en här av lamaniter befann sig inom landets gränser.
  26 Nu hände det sig att Almas bröder flydde från sina åkrar och samlades i staden Helam. Och de blev mycket förskräckta vid åsynen av lamaniterna.
  27 Men Alma trädde fram och stod bland dem och uppmanade dem att inte vara förskräckta utan komma ihåg Herren sin Gud, så skulle han befria dem.
  28 Därför stillade de sin fruktan och började ropa till Herren att han skulle uppmjuka lamaniternas hjärtan så att dessa skulle skona dem och deras hustrur och deras barn.
  29 Och det hände sig att Herren uppmjukade lamaniternas hjärtan. Och Alma och hans bröder gick och överlämnade sig i deras händer, och lamaniterna tog Helams land i besittning.
  30 Nu hade lamaniternas härar, som hade följt efter kung Limhis folk, gått vilse i vildmarken under många dagar.
  31 Och se, de hade funnit kung Noas präster på en plats som de kallade Amulon. Och de hade börjat ta Amulons land i besittning och hade börjat bruka jorden.
  32 Och dessa prästers ledares namn var Amulon.
  33 Och det hände sig att Amulon vädjade till lamaniterna. Och han sände även fram deras hustrur, som var alamaniternas döttrar, att vädja till sina bröder om att de inte skulle förgöra deras män.
  34 Och lamaniterna hyste amedlidande med Amulon och hans bröder och förgjorde dem inte, för deras hustrurs skull.
  35 Och Amulon och hans bröder förenade sig med lamaniterna, och de färdades i vildmarken i sökandet efter Nephis land då de upptäckte Helams land, som Alma och hans bröder innehade.
  36 Och det hände sig att lamaniterna lovade Alma och hans bröder att om de visade dem vägen som ledde till Nephis land så skulle de få behålla sina liv och sin frihet.
  37 Men när Alma hade visat dem vägen som ledde till Nephis land ville inte lamaniterna hålla sitt löfte, utan de satte ut avakter runt Helams land över Alma och hans bröder.
  38 Och återstoden av dem begav sig till Nephis land. Och en del av dem återvände till Helams land och förde även med sig hustrurna och barnen till de vakter som hade lämnats kvar i landet.
  39 Och lamaniternas kung hade lovat Amulon att han skulle få bli kung och styresman över sitt folk som var i Helams land. Dock skulle han inte få makt att göra någonting i strid med lamaniternas kungs vilja.