President Joseph Fielding Smith 

Efter David O McKays död blev president Joseph Fielding Smith, som då var nästan 93 år gammal, kyrkans president. Han var son till en före detta president för kyrkan, Joseph F Smith.
 
Som pojke hade Joseph Fielding Smith en önskan att lära känna Herrens vilja, en önskan som fick honom att läsa Mormons bok två gånger före sin tioårsdag och att bära med sig skrifterna överallt. När basebollaget saknade honom fann de honom vanligen på en höskulle i färd med att läsa skrifterna. Han sade senare: "Alltifrån mina första minnen, från den tidpunkt då jag först kunde läsa, har jag fått mer glädje och tillfredsställelse av att studera skrifterna och att läsa om Herren Jesus Kristus, och om profeten Joseph Smith och det verk som har utförts för människornas frälsning, än av något annat i hela världen."

Dessa tidiga studier lade grunden till en omfattande kunskap om skrifterna och kyrkans historia som han använde sig av i sina tal, och när han skrev sina nästan två dussin böcker och mängder av viktiga artiklar i doktrinära ämnen.
 
Under hans ämbetstid organiserades de första stavarna i Asien (Tokyo) och i Afrika (Johannesburg). I samband med att kyrkans medlemsantal växte införde president Smith och hans rådgivare bruket att hålla områdeskonferenser runt om i världen för att utbilda lokala ledare och låta medlemmarna få träffa generalauktoriteter. Den första konferensen av detta slag ägde rum i Manchester, England. För att bättre kunna betjäna människorna överallt i världen kallades hälsovårdsmissionärer för att undervisa om grundläggande hälsovårdsprinciper och hygien. Det dröjde inte länge förrän mer än 200 hälsovårdsmissionärer verkade i många länder.
 
Sedan 1912 hade kyrkan hållit seminarieklasser i angränsande byggnader till högstadier och gymnasier i västra Förenta Staterna. På 1920-talet instiftade man religionsinstitut vid universiteten som ett stort antal sista dagars heliga deltog i. I början av 1950-talet inleddes morgonseminarier i Los Angeles-området, och snart deltog mer än 1.800 elever. Icke medlemmar blev förvånade över att se 15 till 18 år gamla sista dagars heliga-ungdomar stiga upp halv sex på morgonen fem dagar i veckan, för att delta i religionsklasser. I början av 1970-talet introducerades seminiariet som ett hemstudieprogram så att sista dagars heliga-elever över hela världen kunde få religiös undervisning. Under president Smiths ämbetstid tillväxte antalet inskrivna i seminariet och institutet på ett dramatiskt sätt.
 
I sitt sista offentliga tal, som hölls vid generalkonferensen i april 1972, sade president Smith: "Det finns ingen bot för världens sjukdomar utom Herren Jesu Kristi evangelium. Vår förhoppning om fred, timlig och andlig välgång och en slutlig arvedel i Guds rike ligger enbart i det återställda evangeliet. Ingen av oss kan ägna sig åt något arbete som är viktigare än att predika evangeliet och bygga upp kyrkan och Guds rike på jorden."X2X
 
Efter att ha verkat som kyrkans president i två och ett halvt år gick Joseph Fielding Smith bort i stillhet i sin dotters hem. Han hade uppnått en ålder av 95 år och hade tjänat Herren trofast under hela sitt liv.
 
Harold B Lee
 
Dagen efter president Joseph Fielding Smiths död kom president Harold B Lee, den främste medlemmen i de tolvs kvorum, och hans familj samman till en hemafton. En familjemedlem frågade vad de kunde göra för att vara till mest hjälp för president Lee. "Var sanna mot er tro, lev helt enkelt efter evangeliet på det sätt som jag har undervisat er om", svarade han. Detta budskap gäller alla kyrkans medlemmar. Under sin första presskonferens som president för kyrkan förkunnade Harold B Lee: "Håll Guds bud. Däri ligger den enskildes och nationens frälsning under dessa svåra tider."X3X
 
När Harold B Lee blev kyrkans president den 7 juli 1972, var han 73 år, och den yngste apostel som blivit president sedan Heber J Grant. Han hade haft en viktig position inom kyrkans administration sedan 1935, då han blev kallad att leda kyrkan välfärdsprogram (se s 109). Han hade också en viktig uppgift vid den genomgång av kyrkans program och studiematerial som ledde till att kyrkans program förenklades och samordnades. Han var en djupt andlig man som var lyhörd inför himmelens inspiration.
 
President Lee och hans rådgivare presiderade över den andra områdeskonferensen som hölls i Mexico City. De medlemmar som församlades till denna konferens var de första sista dagars heliga som inröstade det nya första presidentskapet. President Lee förklarade att mötena hölls i Mexico City för "att uppmärksamma och för att berömma de mångas underbara arbete som ... hjälpt till med att åstadkomma kyrkans fantastiska tillväxt".
 
När de heliga i Mexico och Centralamerika fick veta att en områdeskonferens skulle hållas i Mexico City gjorde många av dem upp planer för att kunna närvara vid den. En syster gick från dörr till dörr och frågade efter tvätt. I fem månader sparade hon de pesos som hon förtjänade genom att tvätta sina grannars kläder och kunde därigenom åka till konferensen och vara närvarande vid alla sessionerna. Många heliga fastade villigt under konferensdagarna eftersom de inte hade pengar till att köpa mat efter att ha arbetat och sparat för att närvara vid mötena. De som uppoffrade sig belönades med stor andlig styrka. En medlem förkunnade att konferensen var "mitt livs härligaste upplevelse"! En annan sade till en reporter: "Jag kommer aldrig att glömma den kärlek som vi har känt de här dagarna."X4X
 
Under sin ämbetstid besökte president Lee det heliga landet. Han var den förste presidenten för kyrkan i denna tidsutdelning som gjorde det. Dessutom tillkännagav han att mindre tempel nu skulle byggas som så småningom skulle uppfylla världen.
 
Strax efter jul år 1973, efter att ha verkat som kyrkans president i endast 18 månader, avled president Lee. En andlig jätte hade återvänt till sitt eviga hem.

President Spencer W Kimball
 
En man som visste mycket om smärta och lidande var Spencer W Kimball. Han var den främste bland de tolv och inröstades som kyrkans president efter president Lees död. Större delen av hans stämband hade avlägsnats på grund av cancer, och han talade med en lågmäld, hes röst som de sista dagars heliga kom att älska. Han var känd för sin ödmjukhet, sin hängivenhet, sin förmåga att arbeta och sitt personliga motto: "Gör det." President Kimball brukade sin lie med all sin kraft.
 
Spencer W Kimball höll sitt första tal som president till kyrkans regionrepresentanter, och det var en minnesvärd stund för alla närvarande. En deltagare på mötet erinrade sig att bara ett kort ögonblick efter talets inledning "blev vi medvetna om en förvånansvärd andlig närvaro, och vi förstod att vi lyssnade till något ovanligt, kraftfullt, annorlunda ... Det var som om han drog bort förhängena som täckte den Allsmäktiges avsikt och inbjöd oss att tillsammans med honom beskåda evangeliets bestämmelse och dess ledares vision."
 
President Kimball visade ledarna "hur kyrkan inte helt och fullt levde i den trofasthet som Herren väntar av sitt folk, och att vi till en viss grad hade slagit oss till ro i en anda av självbelåtenhet och tillfredsställelse med saker och ting som de var. Det var i det ögonblicket som han uttryckte det numera berömda mottot: 'Vi måste ta längre steg'". Han förmanade sina åhörare att utöka sin hängivenhet att förkunna evangeliet för jordens nationer. Han bad också om en kraftig ökning av antalet missionärer som kunde verka i sina egna länder. Vid slutet av denna predikan förkunnade president Ezra Taft Benson: "I sanning finns det en profet i Israel."X5X
 
Under president Kimballs dynamiska ledarskap var det många fler medlemmar som kom att verka som heltidsmissionärer, och kyrkan gick framåt över hela världen. I augusti 1977 reste president Kimball till Warszawa där han invigde landet Polen och välsignade dess folk att Herrens verk skulle gå framåt. Missionärsskolor upprättades i Brasilien, Chile, Mexico, Nya Zeeland och Japan. I juni 1978 tillkännagav han en uppenbarelse från Gud som skulle få en oerhörd effekt på missionsarbetet över hela världen. I många år hade prästadömet förnekats personer av afrikanskt ursprung, men nu skulle prästadömets och templets välsignelser beviljas alla värdiga manliga medlemmar.
 
Denna uppenbarelse hade trofasta människor över hela världen längtat efter. En av de första svarta som accepterade evangeliet i Afrika var William Paul Daniels, som fick höra talas om kyrkan redan år 1913. Han reste till Utah, där han fick en särskild välsignelse av president Joseph F Smith. President Smith lovade honom att om han förblev trofast så skulle han få prästadömet i detta liv eller i nästa. Broder Daniels avled år 1936, fortfarande som trofast medlem i kyrkan, och hans dotter lät utföra tempelförordningarna för sin far strax efter det att uppenbarelsen om prästadömet gavs år 1978.X6X
 
Många fler människor i Afrika utvecklade vittnesbörd om evangeliets sanningar genom kyrkans litteratur eller genom mirakulösa personliga upplevelser, men de kunde inte åtnjuta samtliga välsignelser inom evangeliet.
 
I många månader före uppenbarelsen i juni 1978 hade president Kimball tillsammans med sina rådgivare och de tolv apostlarna diskuterat det faktum att prästadömets auktoritet inte gavs till personer med afrikanskt ursprung. Kyrkans ledare var motvilliga att öppna missioner i områden av världen där evangeliets fullständiga välsignelser inte kunde förlänas värdiga medlemmar i kyrkan. På en områdeskonferens i Sydafrika förkunnade president Kimball: "Jag bad med stor iver. Jag visste att något låg framför oss som var av stor vikt för många av Guds barn. Jag visste att vi bara kunde erhålla Herrens uppenbarelser genom att vara värdiga och redo för dem, och redo att acceptera och sätta dem i sitt rätta sammanhang. Dag efter dag gick jag ensam och med högtidligt allvar till de övre rummen i templet, och där utgöt jag min själ och erbjöd mig att utveckla programmet. Jag ville göra det som han ville. Jag talade med honom om det och sade: 'Herre, jag vill bara göra det som är rätt.'X7X
 
I ett särskilt möte i templet tillsammans med sina rådgivare och de tolv apostlarnas kvorum, bad president Kimball att de alla fritt skulle uttrycka sina känslor för att ge prästadömet till svarta män. Därefter bad de runt altaret med president Kimball som språkrör. Äldste Bruce R McConkie, som var närvarande, sade senare: "Vid detta tillfälle, på grund av de enträgna bönerna och tron, och på grund av att den rätta tidpunkten var inne, utgöt Herren i sin försyn den Helige Anden över första presidentskapet och de tolv på ett mirakulöst och förunderligt sätt, som vida överträffade allt som någon av de närvarande varit med om."X8X Det klargjordes för kyrkans ledare att tiden hade kommit för alla värdiga män att erhålla prästadömets fulla välsignelser.
 
Första presidentskapet skickade ett brev daterat den 8 juni 1978 till prästadömsledare, vilket förklarade att Herren uppenbarat att "alla värdiga manliga medlemmar av kyrkan kan ordineras till prästadömet, utan hänsyn till ras eller hudfärg". Den 30 september 1978 röstade de heliga på generalkonferensen enhälligt för att stödja sina ledares åtgärd. Detta brev ingår nu i Läran och förbunden som Officiellt tillkännagivande ? 2.
 
Alltsedan tidpunkten för detta tillkännagivande har tusentals personer av afrikanskt ursprung blivit medlemmar i kyrkan. En nyomvänds upplevelse i Afrika illustrerar hur Herrens hand har välsignat detta folk. En akademiker och lärare hade en dröm i vilken han såg en stor byggnad med spiror eller torn, som människor klädda i vitt gick in i. Senare, under en resa, såg han ett sista dagars heliga-kapell och fick ett intryck av att denna kyrka på något sätt hörde samman med hans dröm, och därför besökte han ett söndagsmöte där. Efter mötena visade missionspresidentens hustru honom en broschyr. När mannen öppnade den såg han en bild på Salt Lake-templet, byggnaden i hans dröm. Senare sade han: "Innan jag visste ordet av grät jag ... Jag kan inte beskriva känslan. Jag befriades från alla bördor ... Jag kände att jag hade kommit till en plats som jag ofta hade besökt. Och nu var jag hemma."X9X
 
Under president Kimballs ämbetstid omorganiserades de sjuttios första kvorum, söndagens sammanslagna mötesblock infördes och tempel byggdes i snabb takt. År 1982 var 22 tempel över hela världen antingen på planeringsstadiet eller höll på att byggas, vilket var långt mer än någonsin förr i kyrkans historia. Dessutom upprättade president Kimball ett pressande reseschema som förde honom till många länder för att hålla områdeskonferenser. Vid dessa möten bortsåg han från sina egna behov och tog varje tänkbart tillfälle att komma samman med, stärka, och välsigna de lokala heliga.

I många länder längtade kyrkans medlemmar efter att erhålla de frälsningens heliga förordningar som erbjöds i templen. Bland dessa var en sista dagars helig från Sverige som hade utfört många missioner och arbetat i missionspresidentskapet. När han avled lämnade han en betydande del av sin egendom till den svenska tempelfonden, långt innan kyrkan hade tillkännagett att ett tempel skulle byggas i detta land. När president Kimball tillkännagav att ett tempel skulle byggas hade denne mans bidrag vuxit med ränta och blivit en stor summa. Strax efter templets invigning beseglades denne trofaste broder, som hade fått sin begåvning medan han levde, till sina föräldrar i det tempel som hans pengar hade hjälpt till att bygga.
 
En far och mor i Singapore beslutade sig för att ta med sin familj till templet för att beseglas och erhålla sina tempelvälsignelser. De uppoffrade mycket för att få fram de nödvändiga medlen och slutligen kunde de göra resan och besöka templet. De bodde i den missionärs hem som hade undervisat dem åratal tidigare. På ett besök i en speceriaffär tappade denna syster bort sin make och missionären. När de fann henne höll hon gråtande i en schampo-flaska. Hon förklarade att en av de uppoffringar hon hade gjort för att komma till templet var att klara sig utan schampo, som hon inte hade använt på sju år. Hennes uppoffringar, fastän svåra att göra, tycktes nu små, för hon visste att hennes familj var evigt förenad genom förordningarna i Herrens hus.
 
Ett annat viktigt framsteg under president Kimballs ämbetstid ägde rum år 1979 när kyrkan publicerade en ny upplaga av King James Bible. Texten var oförändrad, men fotnoter var tillagda med tvärhänvisningar från Bibeln till Mormons bok, Läran och förbunden och Den kostbara pärlan. Ett stort ämnesregister och en uppslagsdel gav unika insikter om de nutida skrifterna. Denna utgåva hade nya rubriker för samtliga kapitel och innehöll dessutom utdrag ur Joseph Smiths inspirerade bearbetningar av King James Bible.
 
År 1981 publicerades också nya utgåvor av Mormons bok, Läran och förbunden och Den kostbara pärlan. Dessa innehöll ett nytt system för fotnoter, nya kapitel, kartor och ett register. Vid ungefär denna tidpunkt började dessutom kyrkan att lägga större tonvikt vid att översätta de nutida skrifterna till många andra språk.
 
Som föredöme och i sina lärdomar inspirerade president Kimball kyrkans medlemmar att utmärka sig i allt de gjorde. Vid firandet av 100-årsdagen för Brigham Young-universitetet sade han: "Jag både hoppas och förväntar mig att det från detta universitet och från kyrkans utbildningsverksamhet ska komma fram enastående förmågor inom teater, litteratur, musik, skulptur, måleri, vetenskap och inom alla de sköna konsterna."X10X Vid andra tillfällen uttryckte han sin förhoppning att sista dagars heliga konstnärer skulle återge berättelsen om det återställda evangeliet på ett kraftfullt och övertygande sätt.
 
Trots president Kimballs hektiska schema visade han ständigt kärlek och tjänade andra. Han hade en speciell känsla för urbefolkningen i Nord- och Sydamerika och för folken på de polynesiska öarna, och han tillbringade många timmar med att försöka hjälpa dem på olika sätt. Han hade fått en välsignelse från president George Albert Smith i vilken han hade uppmanats att vaka över dem, och som president för kyrkan utsåg han medlemmar i de tolvs kvorum att inviga eller återinviga länderna i Central- och Sydamerika för evangeliets predikande. Sedan denna tidpunkt har tiotusentals människor över hela Central- och Sydamerika kunnat glädja sig åt evangeliets välsignelser.

En händelse som är typiskt för hans omtanke om alla människor ägde rum på en överfull flygplats där en ung mor, strandsatt genom det dåliga vädret, stod i kö efter kö med sin tvååriga dotter, och försökte finna ett flyg som skulle kunna föra henne dit hon var på väg. Hon var gravid i andra månaden och fick på läkarens order inte bära sitt lilla barn, som var uttröttat och hungrigt. Ingen erbjöd sig att hjälpa till, men flera personer fällde kritiska anmärkningar om hennes gråtande barn. Kvinnan berättade senare vad som då hände:
 
"Någon kom mot oss och sade med ett vänligt leende: 'Finns det något jag kan göra för att hjälpa dig?' Med en tacksam suck tog jag emot hans erbjudande. Han lyfte upp min snyftande lilla dotter från det kalla golvet och höll henne kärleksfullt samtidigt som han klappade henne försiktigt på ryggen. Han frågade om hon kunde tugga tuggummi. När hon hade lugnat ner sig bar han henne med sig och sade någonting vänligt till de andra i kön framför mig, om att jag behövde deras hjälp. De tycktes gå med på det och sedan gick han fram till biljettluckan [längs fram i kön] och avtalade med tjänstemannen att jag skulle få åka med ett flyg som snart skulle avgå. Han gick med oss till en bänk där han småpratade en stund tills han var säker på att jag klarade av situationen. Då gick han sin väg. Omkring en vecka senare såg jag en bild på aposteln Spencer W Kimball och kände igen honom som främlingen på flygplatsen."X11X
 
Under några månader före sin död led president Kimball av svåra hälsoproblem, men han var alltid ett exempel på tålamod, långmodighet och flit i prövningens stund. Han avled den 5 november 1985, efter att ha verkat som president för kyrkan i 12 år.
 
Sista dagars heliga från hela världen gläder sig över evangeliets välsignelser.
 
Den första områdeskonferensen i kyrkan hölls i England i augusti 1971, under ledning av president Joseph Fielding Smith. Äldste Howard W Hunter står på podiet.
 
Under senare år har tempel byggts i allt snabbare takt över hela världen. Templet i Frankfurt är ett av många tempel som nu är till välsignelse för kyrkans medlemmar.
 
President Kimball tillsammans med indianer i sydvästra Förenta Staterna.